DEL 6. DIAMANTKATTEN.

Kapitel 36.

Färjeläget.

–          Har vi fått med allt? Ingen som glömt nåt?

Vid första anblicken, en helt vanlig familj. Uppe i en björk i Vanadislunden, sjöng en koltrast. Rudolf var på ett strålande humör. De andra satt på sina platser i bilen och hade ännu inte riktigt vaknat. Johan på baksätets vänstra sida och Turid med Tummen på den högra. Kristin var kartläsare och satt på passagerarsätet, bredvid Rudolf.

Han vred om tändnyckeln. Motorn i Volkswagen Passat Kombi gick igång på alla fem cylindrarna.

Bilen lämnade Vanadisvägen bakom sig, svängde ut på Sveavägen mot Wenner-Grens Center, runt Roslagstullsrondellen och fortsatte E18, Norrtäljevägen.

Kristin torkade nattsanden ur ögonen. Morgondiset över Brunnsvikens stilla vatten löstes upp av solstrålarna. De passerade Frescati, Stocksund, Mörbylund, Djursholm och Danderyd. Till höger om vägen rusade Roslagsbanans tåg.

Dofter från vallmo och kåda. Humlor och bin surrade. Guldgula rapsfält böljade. Turid kände den sötaktiga doften kittla i näsan. Fönstret var neddraget. Tummen hade nosen ute i vinddraget. Han fnös, frustade och höll på att ramla ut. Turid drog in honom.

Rudolf undrade:

–          Vilket var det nu igen, Kappelskär, eller Kapellskär?

Kristin tittade på kartan:

–          Kapellskär, tror jag. Så Backlunda och Lurbacka. Vi bör snart vara framme vid färjeläget.

Bilen svängde av från E18 och in på Backlundavägen. Backlunda kyrka syntes knappt genom de högväxta lönnarna.

–          I den här stenkyrkan, sa Rudolf, har Albertus Pictor dekorerat väggarna.

–          Jaså, sa Kristin, det visste jag inte.

Svartskimrande hästar gick och betade ute på en äng. I dikesrenen stod två skyltar:

”Färja till Lurbacka” och ”Här slutar allmän väg”.

Vägen sluttade ner mot färjeläget. Rudolf drog i handbromsen. Tio minuter kvar till avfärd. Familjen klev ur och sträckte på benen. Kristin tittade upp mot himlen och pekade:

–          Vad är det där?

–          Det är en helikopter, sa Johan.

–          Det ser ut som ett flygande tefat, sa Turid. Ett ufo.

Föremålet blänkte till. Ett bländande sken.

–          Nu är det borta. Konstigt!

Alla stirrade på varandra. Kristin sa:

–          Det var nog bara en halo…