Friheten, eller upplevelsen av frihet, var återkommande, i varje okänt sammanhang. Alla människor ville inte ha ökad frihet. Det skulle bara göra dem osäkra och förvirrade. De skulle, likt tamboskap som släpptes ut från en bondgård på våren, inte veta vad de skulle ha friheten till.

Neoluddisterna som valde att försöka leva på sin medborgarlön fastnade i beroendet och satsade mer och mer av sina begränsade resurser till fantasier om testamentet från någon avlägsen släkting, en upphittad lott som gav högsta vinsten eller en nedfallande drönare med en jättediamant i.

De gjorde allt för att skydda sitt sista hopp i livet. Det enda och sista som höll dem vid liv.
Människor önskade hellre trygghet och säkerhet, än frihet. Friheten kunde vara krävande. Med ökad frihet måste man ha kunskap, information och erfarenheter.
Slavarna, i det gamla Aten eller i Rom, gav deras ägare och herrar friheten till liv. Rikedomar gav makt över friheten.
När de första elektriska hushållsmaskinerna kom ut på marknaden, med priser som var överkomliga för familjeförsörjaren, kunde hemmafrun uppleva ökad frihet, med diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugaren, matberedaren, elvispen, gräsklipparen och senare hem- och hushållsrobotarna.
Förmögnare familjerna hade en barnflicka, en hushållerska, en betjänt, en trädgårdsmästare och en chaufför. Då, när en människa fortfarande var dyrare än en maskin.
För att barnen skulle bli duktigare i skolan, kunde de ha en guvernant och en privatlärare. De kunde ha en egen pianolärare, en anställd som tränade språk och matematik med dem, eller en mer eller mindre anställd ”kamrat” eller ”syskon”. Gärna någon som kom från enklare omständigheter och som kunde undervisa deras eget barn i livets hårda skola.

Sysslor som ersattes med teveapparaten, tevespelet, dataspelet, roboten och androiden.

Barnen förbereddes inför framtiden. Hemmafrun kunde använda mer av sin tid till att ta hand om familjefadern, ta hand om familjens ekonomi, umgås med grannarna, besöka syjuntan i kyrkan, ägna sig åt välgörenhet, göra sig fin och representera familjen.
Hemmafruns syssla blev att upprätthålla familjens sociala nätverk.
Barnen skolades tidigt in till ett framtida yrke och en karriär, i samhällets tjänst. Det iordningställda samhället som skulle fungera automatiskt och med färdiga lösningar inprogrammerade i samhällsmaskineriet.

Andhryberna skulle bli de första riktigt fria levande varelserna på Tellus. De som saknade föräldrar och andra släktingar. De skulle sakna anknytningar och hemhörighet, för att kunna röra sig fritt och obehindrat. De som varken var beroende av familjen, släkten, vännerna, umgängeskretsen, grannarna eller abstrakta former av samhällen. De hade inga förhållanden bakåt i tiden och skulle heller aldrig få några egna barn eller barnbarn. Som självständiga och oberoende enheter kunde de, likt gudar, vandra omkring på jorden.

Det kunde vara så som det var tänkt, men skulle deras verklighet bli sådan?

Mary Shelleys roman ”Frankensteins monster” hade en undertitel: ”Den moderne Prometeus”. Men vem menade Mary Shelley skulle vara Prometeus, Doktor Victor Frankenstein, eller det monster som han skapat?

Prometeus var varken människa eller gud. Han tillhörde titanerna och hans namn betydde ”Den som tänker före”. Hans bror hette Epimeteus, ”den som tänker efter”, den omdömeslöse brodern.

Prometeus stal elden från gudarna, för att ge till människorna. Att gudarna skyddade elden, kallades av grekerna för ”den oligarkiska principen”. För att Prometeus stulit elden och gett den åt människorna, straffade gudarna honom.

Adam, som själv var något av en doktor Frankenstein, i företaget AndroArt, förstod det som att ”elden” i berättelsen om Prometeus och om Frankensteins monster, var detsamma som ”livet”. Det var elden som frigjort människan från de övriga djurens jordbundna liv. Med elden med sig, kunde de vara och färdas vart de ville och hur de önskade.

Mänskligheten drog åt olika håll. För många årtusenden sedan vandrade människorna kring i stammar och grupper. För var gång i historien när en grupp mött en annan, kämpade man om vilken som var överlägsen och starkast. Den grupp som vann, i en fredlig tävlan eller en konkurrens på liv och död, blev till den gällande normen, för vad som var normalt.

Kvalitet stod mot kvantitet. Antal mot intelligens. De som var duktigast på att överleva, försörja de sina och finna fram till bättre levnadsvillkor.

Jim Legg och hans sambo Turid Frånlandsvind hade dragit sig tillbaka, till Dreva Bruk. Så hade också Sophie och hennes yngre Stellan gjort, även om han fortfarande var en suppleant i stjärngänget. Tomas och Tessan blev ledstjärnorna, in i en oviss framtid. De var kanske de sista människorna som fortfarande hade makten och friheten att styra, över de sina på Tellus.

I många århundraden hade människorna sett arbetet och försörjningen som det tyngsta slitet i vardagslivet. Man välkomnade maskinerna, men inte arbetslösheten, frånvaron av mening och betydelse, eller behovet av att skapa och uträtta något värdefullt.

Mekaniken blev till maskiner som övergick från analoga verktyg och redskap, till datorer, robotar, automater och apparater.

Robotarna var inga upprorsmakare. De följde till punkt och pricka sina instruktioner och program. De tänkte inte alls, utan utförde bara det som människorna tänkt eller inte räknat ut.

En robot kunde spela Super Mario, men varför?

Kunde roboten känna spänningen i spelet, glädjen över att vinna och sorgen över att förlora? Fanns det hos roboten en lust i att få tag i den senaste versionen, provspela, jämföra och samtala med kamraterna i skolan om hur det nya Super Mario var?

Inte heller androiderna var några rebeller. De försökte inte störta människorna från deras självförhärligande positioner. De såg sig inte som Människans avbild, eller ville inta platsen på Guds högra sida. De trodde varken på Kristus, Muhammed, Buddha eller Brahman. De var maskiner, med människoliknande utseenden och beteenden.

Cyborger kunde vara människor med delar från maskiner, eller maskiner med delar från människor. Någonstans där emellan mötte människan, maskinen och maskinen, människan.

Andrarten var enbart människa, men tillverkad artificiellt och syntetiskt, av organ, utskrivna av multi3D-skrivare, som en hel människa, eller som en konstruerad organism.

Cyborger, i den betydelsen att de fortfarande upplevde sig som människor, kunde vara nog så ovilliga och trotsiga. Därifrån var det långt till att se sig som övermänniskor och framtida idealvarelser. Deras nya kroppsdelar kunde ge dem supervarelsernas tillgång till det som var häpnadsväckande och fantastiskt, men utan dem var de ingenting.

Andrarterna var det som de var, icke-människor, med begränsningar och förutsättningar, beroende av vem eller vilka som printat ut dem.

Ellekarna förberedde en massproduktion av andrarter, alla, likt snöflingorna, speciella, unika och individuella. De kunde ha olika hudfärger, mixar av intelligenser och begåvningar, egna personlighetsstrukturer och till och med lättare former av personlighetsstörningar. En del begåvningskriterier var omöjliga att skilja ut från störningar.

För människorna, liksom för många andra av jordens arter, var likheter och olikheter betydelsefulla. Det fanns något strängt, avgörande i att tillhöra, likna och vara detsamma som alla de andra inom samma grupp.

Vad skulle ha hänt med Charles Darwins Evolutionsteori, om det inte funnes några olikheter? Vad om en hel art enbart bestått av identiska varelser, som om de vore klonade eller kopierade i samma formgjutning, mall, design eller recept?

Ellekarna hade undvikit den fällan, då människorna kunde komponera andrarter och till och med differenser och anomalier.

Friheten fanns i andra variationer och mätbara skalor. Friheten till och friheten från. Flykten till och flykten från.

Människor kunde både dö och döda för att få tillhöra den åtrådda gruppen och gemenskapen. Där de ville känna sig hemma.

Bill tillhörde andrarterna och inte människorna. Inom honom, i hans inre, fanns ingen längtan efter att tillhöra människornas gemenskap. Han jämförde sig inte med människorna. Han var inte en av dem. Ifall han varit människa, eller kanske en människa som blivit en cyborg, med både människans organiska kroppsdelar och maskinernas avancerade funktioner, hade han kanske blivit olycklig, i människans längtan efter att få tillhöra och vara ett med något större, än bara sig själv.

Adam sökte upp Bill för att få höra hans mening om vilken slags framtid de stod inför. Adam visste ju att inte heller Bill skulle kunna bli en andhryb. De var båda orsaker men inte effekter.

–   Hej Bill! Har du tid att prata en stund?

–   Visst, Adam! Kul du kom hit. Du kan ju mycket från ditt företag AndroArt!

–   Javisst, jovisst, tack vare ellekarna och Jim Legg. Turid har också haft sin betydelse, fastän inte så många lagt märke till henne. Hon verkar ju så frånvarande.

–   Men det är hon inte.

–   Just precis.

–   Vad ville du? Nåt speciellt?

–   Hur har du, eller ni, tänkt att lösa situationen med neoluddisterna och neorealisterna?

–   Ja, eftersom du frågar, så… Neorealisterna är enklast att påverka. Det ska vi göra med hjälp av den spontana realismen. Du vet, som i fotboll eller schack, när nåt helt oväntat inträffar. Bollen är rund, som man säger i fotbollens värld. Neorealisterna är som alla andra, behåller sin tolkning av verkligheten, med alla krafter som de har.

–   Vad känner du dig mest hemhörig; bland oss människor eller bland ellekarna?

–   Jag röstar med den mesta majoriteten, svarade Bill med ett skratt. Nej, allvarligt, så är ju ditt och mitt gemensamma uppdrag att få till andhryberna, när det är dags.

–   Jag måste erkänna, sa Adam, att jag ibland kan känna mig som en neoluddist, även om jag anser mig vara en neoidealist. Vi har ju alla ett förflutet, med minnen, saknader, sorger och annat som aldrig blev riktigt av.

–   Jag är nog mer av en aktör, eller en agent. Jag handlar, därför finns jag. Allt det där historiska, som funnits förr, berör mig liksom inte alls. Det tillhör inte mig och jag tillhör inte det.

–   Musik då?

–   Musik?

–   Ja, berörs du inte av någon slags musik? Att höra musik som du tycker om eller som du har minnen från?

–   Nja. Nä. Så kanske det var förut, men, nä, det är ingenting som jag kopplar samman med nuet…

–   Nähä. Nu måste jag röra på mig. Trevligt samtal!

–   Detsamma! Vi ses!

–   Ja, det gör vi!

Adam gick iväg, minst sagt förbryllad. Musik, som alla på något sätt återupplever minnen och annat när de hör? Det var konstigt!

Adam kunde inte låta bli att tycka Bill var, ja, han fann inget bättre ord, än ”annorlunda”. Han kom att tänka på Sophies berättelse en gång, när hon för första gången mött ellekarna. Det var ingen tvekan om det; ellekarna var verkligen annorlunda, i sitt varande som älvor, utomjordingar och som hon beskrivit dem, som ”hattifnattarna” i Tove Janssons Mumintrollet och ”Trollkarlens hatt”. De var alla lika och var mer som en varelse, än som många unika individer. Spöklika, drömlika och dimlika, rörde de sig lätt i sinnet och verkligheten.

Bill växte och blev större, men för att vara bara tio år var han inte bara lillgammal utan otroligt vuxen och mogen. På bara några månader hade han vuxit. Med den hastigheten skulle han snart ha vuxit om också Adam.

Bill var ändå som andra på ett sätt. Han uppskattade fotboll. När det var fotboll i teven, satt han som fastnitad.

Det var inte bara för att han var fängslad av spelet eller spelarna. Han funderade på att göra en egen version, i virtuell verklighet. Det fanns många utmaningar i hur att överföra spänningen från fotbollsplanen, läktaren och teveapparaten.

Han kunde se det framför sig: en fotbollsplan, två fotbollslag. Domarna satt numera säkra uppe i ett kontrollrum där de på många olika nivåer övervakade spelet och spelarna. Nere på planen, ute i verkligheten, fanns robotar, drönare och cyborger som åkte runt på marken och i luften, för att infånga bollens och spelarnas alla vinklingar och möjligheter. Det var ändå fortfarande människor som spelade.

Varför det, undrade Bill.

Skulle inte publiken likaväl kunna identifiera sig med holografiska spelare, med ett spel i virtuell verklighet, eller, likt ett schackspel eller go-spel?

Detta måste ju, tänkte Bill, vara det ultimata sammanhanget för vr!

Maskinen behövde en definition av spelet och en noggrann förteckning över reglerna. De måste vara kongruenta, överensstämma, in i minsta detalj.

Bill sökte i SpåRätts digitala arkiv och referenssystem. Han fann filmklipp från öppnandet av rymdhotellet StarStead. Det som numera Ministralen hade hand om. Där hade Harriet Backe, Barbarella Cinderella och de andra som arbetade med Space Style, tevekanalerna SpaRatt Entertainment och SpaRatt Vetenskapskanalen tillverkat en show som sändes via satellit över hela värlen. Konferencier var Baltazar Vaduvill, med androiderna Anders och Andreas. De hade de då nytillverkade holografiska artisterna Benne och Edie. Så här läste han, i den dåvarande pressreleasen:

”Benedictus Brightman, Edie Freewah, robotbröderna Anders Petter Askeland och Andreas Peder Askelund och deras verkställande direktör: Baltazar Vaduvill. Sophie och Jojje, tillsammans med Stjärnspindlarna, The Star Foundation, och Ministralen, Zahra, Pierre och Maya.

Harriet Backe, A-K L, Stevie Yes och Micke C. Tre Torn bildade Bennegruppen, för att arbeta vidare med Benedict Brightman och Edie Freewah i andrartformatet, i televisionen och på nätet. De var kanske de hittills mest syntetiska, men för den skull inte helt artificiella. De saknade helt detaljer som var av andra material än organiska cellvävnader. Bennegruppens uppgift var inte, likt Adams AndroArt, att arbeta med den fysiska andrarten och andhryben, utan att se andrarten i ett sammanhang, som underhållare, entertainers och glada, käcka goa gubbar.

Harriet Backe, tillsammans med SpåRätts verkställande direktör Baltazar Vaduvill, administratörer över SpaRatt Administration och SpaRatt Entertainment. Nu hade SpaRatt Foundation växt ut som en tredje gren på det nuvarande stamträdet SpåRätt Star City of Stockholm. I den satt Gregor Renqvist i toppen.

I SpaRatt Administration ingick också rymdhotellet StarStead, med Ministralen, administrerade av Lottie Knutsson och Janne Carlzon. Där fanns också SpåRätt StarStead Rymdhotell- och Restaurangskolan.

Baltazar Vaduvill var den allra första andrarten på jorden. Han tillhörde själv den variant av tillverkningsprocesser som var konstgjord, syntetisk, och skapad, artificiell. Det var Jim Legg och Adam Frånlandsvind som tillverkat honom tillsammans med ellekarna som höll till rymdfarkosten på ängen, ovanför kvarndammen. Där Kristin en gång sett dem och där Sophie mött dem för första gången.

Ellekarna hade utformat instruktioner, skisser, ritningar samt den högst väsentliga drömbubblan till Brightman och Freewah. Drömbubblan, som de jämställde med människans själ. Det var i själen som drömmarna blev till, från en blandning av visioner, känslor, upplevelser och minnen. Men, sanningen att säga, det var inga riktiga drömbubblor, utan bara vaga kopior. Sådana som tillät ett visst eget beteende med en egen vilja, men inte alls lika obegränsade i tiden och rummet, som de äkta.”

 

Bill läste om meddelandet flera gånger. Han visste att det var överdrivet på flera ställen, men att det var till för att öka intresset och spänningen inför evenemanget. Den enda andrarten som fanns med, var Baltazar Vaduvill. Anders och Andreas var robotar, eller androider. Resten var människor, av kött och blod. Benne och Edie var holografiska artister, likt den då så populära sångerskan från Japan: Hatsune Miku.

Baltazar Vaduvill kallades för ”verkställande direktör”, men det var mest för syns skull. Det var på den tiden fortfarande Sophie som ägde den största initiativförmågan, med andligt och konstruktivt stöd från Baltazar och ellekarna. Inte ens Baltazar eller Sophie hade rätt till att ändra om som de ville, inom SpåRätt. Det kändes som helt naturligt för Sophie att första höra sig för med stjärngänget, eller åtminstone få moraliskt stöd från Evert och Anneli.

Bill läste och studerade vidare.

Den japanska Hatsune Miku var en holografisk bild. SpåRätt var bland de första att utnyttja vr-tekniken, för det som kom att kallas för ”holoportation”, en mix av orden för teleportation, när någon med tankens kraft förflyttat ett fysiskt föremål eller en levande varelse. ”Holo” stod för ”hologram” och ”holografisk”.

Bill tyckte fortfarande att vr-glasögonen var så klumpiga. De krävde av användaren att helt vistas inne i den virtuella verkligheten. De satt utanpå kroppen, som en gammaldags protes, för handikappade eller synskadade. Bill önskade ha det virtuella mer inne i det fysiska rummet. Var inte fotbollsspelet en perfekt gestaltning att arbeta vidare med?

Den virtuella verkligheten filmades med speciella kameror. Bill engagerade Stjärnspindlarna och lät dem utmana Ministralen i ett riktigt fotbollsspel. De två lagen lät han filma digitalt, var och ett för sig, men också tillsammans. I sin dator kunde han avbilda lagen med det andra laget osynliggjort. Därmed hade han två grunder att utgå från, då han ville skapa holografiska och holoportistiska fotbollsspelare.

Det enklaste hade väl varit att avbilda varje spelare i ett eget, tredimensionellt koordinatsystem. Rutnätverket av bildpixlar i mikroskopiskt små kuber, gav varje spelare allt utrymme, innanför det begränsade området.

Han fortsatte att leta i SpåRätts digitala bild- och filmarkiv. Stillbilderna lät han skanna av, för att så överföra dem först i tvådimensionella och sedan tredimensionella funktioner. Stillbilderna hade skärpa och djup. De svartvita gav en bättre grafik, med exakthet och kontrastverkan. De i färg gav de bästa färgskalorna, från gult, magenta och cyan.

Färgfilmerna och filmklippen skannade han in för att så filma av dem direkt med en digital filmkamera.

Han försökte tänka och förstå bilderna som om de vore toner och musik, i en digital musikstudio, med synthesizers, sampling och analoga ljud omvandlade till digitala och elektroniska.

Bill föreställde sig hur människorna skulle flytta över bildsyntezisers, bildsamplers, bild- och redigeringsprogram i sina datorer, ut i verkligheten. Den verkliga verkligheten.

Med sin dator lät han filmen med de verkliga spelarna från Stjärnspindlarna spela en match mot hans konstruktion i den virtuella verkligheten.

Med mycket arbete, slit och prövningar, lyckades han få exakt samma skärpa på de virtuella fotbollsspelarna, som de faktiskt verkliga. Det gällde att få skuggorna att följa samma ljus, på de båda lagen.

När han tillverkat motståndarlag åt Stjärnspindlarna, i vr och ett likadant lag åt Ministralen, kunde han frigöra vr-lagen för att spela mot varandra. Det var en sak att se dem spela inne i datorn, likt ett dataspel eller tevespel. Det var något helt annat att se vr-spelarna i en ”riktig match”, ute på en verklig fotbollsplan, men enbart projicerade, från vr-projektorerna, direkt från hans dator i vr-verkstaden.

Med Bills teknik kunde SpåRätt direkt, on-line, överföra en riktig fotbollsmatch, obegränsad, från den verkliga planen och till en vr-baserad fotbollsplan.

När fotbollshuliganerna, de bengaliska eldbrännarna och det allmänna stöket på fotbollsmatcherna blivit alltför dyrbara för arrangörerna, samhället, polisen och ordningsmakten, var det en fördel att kunna visa matchen simultant med den riktiga verkliga.

I en säker bunker med konstgräs spelade de mänskliga spelarna hela matchen, utan att störas av publiken, terrorister eller andra fridsstörare och provokatörer. Inte ens journalister, reportrar eller paparazzis kom in i bunkern. Den verkliga matchen var till salu, en vecka efter att den digitala, virtuella, funnits tillgänglig på marknaden.

Där publiken satt, inne på en fotbollsarena, ”live”, kunde de se de virtuella spelarna spela som exakta kopior som spelade matchen exakt lik den som spelades av de verkliga spelarna, inne i bunkern. Åskådarna kunde se vilka spelarna var, på utseendet, siffrorna på ryggen och dräkterna. Det överlägsna kännetecknet var hur de spelade, i den spontana verkligheten.

Det som hände i verkligheten, skedde inne i bunkern. Det som publiken såg och upplevde var fotbollsmatchen mellan de virtuella spelarna, på planen.

Bill förstod att det skulle uppstå debatter om att publiken nu fick nöja sig med ett spel motsvarande det som de såg på den gamla teveskärmen. Inte heller där kunde tevepubliken påverka spelets händelseförlopp, spelarnas humör och koncentrationsförmåga, eller domarnas tolkningar av reglerna.

Kritikerna skulle kunna argumentera för att publiken faktiskt betalat för att se det verkliga spelet, fysiskt och med den omedelbara stämningen utan filter. Bill skulle besvara med att spelarna kunde uppleva högre koncentration, utföra mer vågade konster och utveckla en mer avancerad strategi, mitt under pågående match.