Zanna hade som hon brukade på morgnarna använt sin stund i drömmaskinen till att ligga och sola på någon härlig badstrand. Hon låg och blundade och hörde vågorna skvalpa in mot stranden. Hon hörde skri från måsarna och trastar som kvittrade och sjöng.

När hennes kropp började kännas het, steg hon upp och gick ut ur drömmaskinen. Hon duschade och klädde på sig en enkel dress lagom för temperaturen i rymdhuset. Det var ljust som det brukade på den här tiden på dagen, men hon föredrog det naturliga solljuset framför det artificiella elektriska sken som kom uppifrån ramverket. Hon gick ut i köket och ställde fram den färdiga frukosten. Mich kom efter och berättade om sin underliga dröm:

–   Jag måste ha varit vid Dreva Bruk och mött Johan, Ylva och Sophie Frånlandsvind. Med Sophie fick jag träffa ellekarna, i deras rymdfarkost.

–   Vad spännande, sa Zanna. Tror du att det hände på riktigt, eller var det bara en dröm?

–   Vet inte. När en dröm är som om den är verklighet, är den verklig då, eller fortfarande bara ett påhitt av hjärnan?

När de ätit färdigt dukade bordet av allt och sorterade det till återvinningen. Mich och Zanna gick för att möta Joe och Mary. De stod redan och väntade utanför grinden till sitt rymdhus.

De hälsade och Mary sa:

–   Det ska bli skönt att gå och röra på sig en stund. Vi sitter stilla så mycket, trots att vi tränar med maskinerna i träningsrummet. Vad ska vi hitta på?

–   Jag tycker, sa Zanna, att vi först besöker rymdcentret och sedan åker upp i tornet. Därifrån kanske vi kan se annat att göra och besöka.

De gick ner till rymdcentret och besökte först det rum, kupolen som kallades för Planetariet. På planeten Tellus skulle ett planetarium vara en modell och avbildning för stjärnhimlen ovanför. Med hjälp av den skulle besökarna kunna lära sig att känna igen planeterna i deras banor kring Solen, upptäcka stjärnbilder, galaxer och nebulosor. Andra mer avancerade planetarier kunde visa hur Big Bang uppstått, hur kometerna for omkring, hur svarta hål kunde fungera och hur stjärnhimlen förändrades in i framtiden.

Det här planetariet liknade mer något som hämtat ur boken Det Nya Atlantis, av Francis Bacon, eller någon fantastisk maskin ur Raymond Roussels roman Locus Solus. Det här var en stjärnhimmel som avbildade mönstret mellan idéerna.

Inuti Planetariet kunde människorna sitta bekvämt i bakåtlutade fåtöljer, för att studera idéernas ursprung, uppkomst, historia och utveckling. I filosofen Platons Idévärlden var en Varg en varg, en Hund en hund, en Dodekaeder en rymdgeometrisk form och en linjal ett redskap till att mäta höjden, bredden eller längden av något. Då var allting fast, tydligt, enkelt och, på sitt sätt, perfekt.

I framtidens Planetarier var allting istället föränderligt. Idéerna verkade stå stilla och bestå i samma form och med samma kvaliteter, men efter en viss tid kunde de förändras, mutera eller bli till metamorfoser. Sådana kunde publiken följa, antingen på avstånd, eller under utvecklingens processer.

Detta var alltså vad människornas liv i framtiden skulle bestå av: att studera idéerna.

SpåRätt hade redan på Sophies och bibliotekarien Björn Ìsbjörnssons tid vid Dreva Bruk och SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter fått den text presenterad för sig, som ellekarna döpt till ”Immunologin”.

Stjärngänget hade trott att den skulle handla om hur de i framtiden skulle skydda sig mot bakterier, virus, pandemier och kanske främmande mikroorganismer från rymden, men det gjorde den inte.

Ellekarna hade ju begått misstaget att övergå alltför tidigt och alltför hastigt till ett mer andligt och abstrakt stadium. Det hade påverkat deras fysiska kroppar så att de inte längre kunde förbli självständiga varelser och individer. De uppgick istället, delvis men inte helt, i en kollektiv massa. Som en dimma eller ett moln av energier. Det var detta som skriften om ”Immunologin” skulle hjälpa mot.

I deras filosofier, religioner och ideologier, var det högsta positiva att få hänge sig i extas till den högre formen av andlighet. Därför valde de hellre det abstrakta, än det fysiska konkreta. De valde bort sina svaga, otympliga, klumpiga och motsträviga kroppar, mot att kunna sväva, flyga och röra sig lätt genom materian.

Eftersom det var deras ledare och anförare som förespråkade detta högre stadium i utvecklingen, tog alla för givet att det var det enda rätta.

Det visade sig vara lönsamt på många olika sätt. Eftersom de blev av med fysiken och kropparna, behövde de inte heller äta så mycket. När de inte åt, behövde de inte köpa eller skaffa sig någon föda. Vilket ledde till att de kunde lägga ner stora verksamheter inom livsmedelsindustrin. Med mindre vikt och smalare kroppar, behövde de inte längre så starka fordon eller förbruka så mycket bränsle. Svävandet och flygandet blev en ny konst, när ellekarna kunde använda sig av tankekraft bara för att förflytta sina kroppar uppåt eller nedåt.

Det var inte alla som klarade omställningen. Många dog. Andra drabbades av undernäring, tappade förståndet eller blev apatiska. De starkare förklarade det med att det var den naturliga utvecklingen. De hade gått för långt i sina försök till att anpassa sig till de nya förhållandena och kraven.

Ett större problem bestod av att hålla kroppsvärmen och temperaturen uppe, utan tillgång till fett eller kolhydrater. För att inte frysa ihjäl, flyttade ellekerna sig samman och bodde trångt. Förr kunde det ha fört med sig att många i de trånga och kalla utrymmena hade förökat sig, men bristen på näring hade också lett till att många, både kvinnor och män, blivit sterila.

De blev färre till antalet och kunde se hur deras egen art höll på att tyna bort. Det var då som de kom fram till att de måste hämta hjälp utifrån. De sökte ute i rymden och fann människorna på planeten Tellus. Tack vare deras förmåga till att abstrahera, projicera idéer och använda tankekraften till telepati och att teleportera, lät de tillverka rymdfarkoster som de kunde överföra som projektioner, från Ellek till Tellus. Det gick över förväntan. Nu gällde det att finna de människor som var öppna för deras planer och idéer. Men varför skulle människorna, jordborna på Tellus, vara intresserade av att bistå dem, långt där ute i rymden?

Efter noggranna studier kom ellekarna fram till att människorna var på väg till att begå samma misstag som de själva hade gjort.

Planeten Ellek höll på att bli en spökplanet, befolkad av själar, andar, vålnader eller osynliga varelser. De var på väg att långsamt men säkert uppgå i intet.

Ellekarna tog reda på allt som var möjligt, från deras distans och med deras begränsade tekniska instrument. Delar av planeten Tellus var överbefolkad, medan andra var tomma och utan människors boningar.

De trodde sig förstå vad människorna behövde; ett utifrånperspektiv. Ellekarna började samla uppgifter och fakta om Tellus, till SpåRätt och stjärngänget. De skapade ritningar och konstruktioner som skulle kunna vara till hjälp för att tellusiterna kunde bygga sina första stjärnskepp att sända iväg till Ellek.

Med kraftiga teleskop kunde ellekarna uppfatta att det pågick strider på Tellus. Det var svårt för dem att begripa vad konflikterna handlat om, men de vanligaste orsakerna var att ett folk hade vad ett annat folk saknade. På den gamla tiden, även hos ellekarna, kunde konflikterna handla om geografiska områden som var speciellt lämpliga för ellekarna att bo på, där det fanns närhet till allt som var livsnödvändigt. När de nådde fram till den första maskinåldern, kom konflikterna mer att handla om sådant som behövdes av råvaror, produktionsmedel och material.

Inte heller ellekarna hade på den tiden varit i kontakt med andra folk på andra planeter, men det fanns gamla urkunder som berättat att ellekarna kunde haft kontakt med ett folk som sannolikt bott på den planet som de nu för tiden kallade för Tellus.