Det var den 15 juni år 2041 och Sophie Frånlandsvind skulle just i dag fira sin tjugosjätte födelsedag, tillsammans, naturligtvis, med tvillingbrodern Adam. Båda barn till Evert och Anneli Frånlandsvind.

Gustaf Bloms dotter, Beatrice Blom, hade valt att flytta in i sin fars bondgård, som låg bara någon kilometers väg från Dreva Bruk. Hon hade bestämt sig för att donera gården och marken som tillhörde gården, till Dreva Bruk. De hade i gengäld lovat henne att hon skulle få vistas och nyttja gården så mycket hon ville och så länge hon levde.

Huset och gården skulle de spara, medan marken snart skulle upptas och ingå i Stjärnbrukets projekt SpåRätt 1.

Hur bygger man en rymdstation, som kanske kommer att bli besättningens och passagerarnas hem, hembygd och framtid, i årtionden eller mer?

Vid sidan om stjärngänget bildades en liten grupp kring Sophie, av Björn, Bea Blom, Zahra och Tor. Sådana som de som gärna gick omkring lite för sig själva, inspekterade, funderade och kom på lite egna lösningar. Uppslag som kunde vara av värde, skrev de ner på lappar och överlämnade till Sophie, så att hon kunde tänka över dem i lugn och ro. Sophie hade också vid SpåRätts café satt upp förslagslådor med ett fack för blyertspennor och kulspetspennor. De besökare som ville kunde lägga i förslag, medan de fikade.

Dreva Bruk var numera ägt av en stiftelse som sköttes av familjen Frånlandsvind. Det var fortfarande Evert och Anneli som var huvudmän och som stod som ansvariga för stiftelsen, men snart skulle det bli dags för Sophie att ta över rodret.

De första ägarna till Dreva Bruk, farfar Johan och farmor Ylva hade ”still going strong”, gått i pension. Sophies tvillingbror Adam hade redan sagt ifrån att han inte var intresserad av Bruket, men Hjärngänget hade ändå gett honom rätten till att vara med och bestämma, ifall han skulle ändra sig.

Nästa steg efter Dreva Bruk och Breda Hjärnbruk, kom att kallas för Stjärnbruket. Där fanns flera med från stjärngänget, men också väl dokumenterade de planer som funnits, tillbaka i tiden, från Dreva Bruk och Breda Hjärnbruk.

Enligt Jim Leggs anvisningar fanns fortfarande det han kallade för ”Ådran”, en symbolisk och tänkt ideologisk struktur och logisk följd. Den, menade Jim, som startat någon gång i mitten av 1600-talet, med Axel och Sophie von Dreva, i Dreva Bruk.

Fram till Johans och Ylvas Breda Hjärnbruk, med Kristins skapelser och Svens version av Lilla Polhemsmuseet.

Ådran fortsatte genom SpåRätt kunskaps- och informations-center vidare till SpåRätt 1 rymdstation och in i Stjärnbruket och det som i framtiden skulle bli till SpåRätt Star City. Det som skulle komma att bli till det första seriösa, offentliga och publika steget till kontakt med De Andra, utomjordingarna.

Ingenjörer och tekniker arbetade professionellt med skapandet av rymdstationer, men utgick från det som var tekniskt och ekonomiskt rimligt.

I Stjärnbruket förhöll man sig istället till det egna projektet som en estetisk och konstnärlig version och vision. Det var som att likna funktionalismens skyskrapor med de medeltida gotiska katedralerna. Höga byggnader som markerade makt och rikedom, men ändå med olika funktioner. Mer av Blixt Gordon och Stålmannen, än Einstein och Bohr.

Hjärngänget och Stjärngänget vid SpåRätt hade många bollar i luften och järn i elden. De ville ta över där samtiden, likt en gammal vagn, fastnat i snö, is och sörja.

Trots att de i mycket anknöt till neoidealismen, ville de fortsätta oberoende. Solitärer som ingick i ett kollektivt nätverk.

Det fanns de, upprorsmakare och uppviglare, som inget hellre önskade än ökad oro och fler konflikter bland människorna. Kaoset hoppades de skulle leda till tillfällen av uppmärksamhet, för vad det nu var som de trodde på.

Konflikten i samhället utanför Dreva Bruk, Breda Hjärnbruk och SpåRätt blev allt hetare och intensivare. Samtal, diskussioner och debatter kunde övergå i handgemäng och i värsta fall till upplopp. Den gemenskap och samhörighet som funnits tidigare, i både återskapandet av hembygden och kulturarvet, och digitaliseringen och den andra maskinåldern, uteblev. Hembygden blev för allt fler det man en gång för alla lämnat bakom sig.

I varje rike hade man drömt om en härskare eller en kung som enat riket. Det må ha varit Julius Caesar, Kung Arthur eller Stiftelsen, i Isaac Asimovs Stiftelse-romaner.

–   Antingen måste vi vara beredda, sa neoluddisternas chefsideolog Kurt Titahn, att tillsammans lösa problemen här på jorden, eller så måste alltfler förbereda sig för neoidealisternas lösning på problemen, genom att köpa en enkel biljett, ut i världsrymden! Vi i neoluddistiska kretsar ser naturligtvis så på saken att ju fler som flyttar ut, desto bättre kommer vi att få det, vi som blir kvar här på jorden.

–   Jag blir så besviken på er, inom neoluddismen, som aldrig vågar ta ett riktigt ansvar och krafttag, sa neoidealisternas talesman Carl-Owe Rehn. Enade vi stå, söndrade vi falla. Det är dags, om än inte för sent, att se tiden an istället för att envist som en gammal åsna, blicka tillbaka. Om vägen leder någonstans alls, så leder den framåt!

Hade inte makten i alla tider kallat sina allra mest fruktade fiender för lagbrytare och upprorsmän? Var inte kättarna för kyrkan och inkvisitionen, upplysningstidens terrorister?

–   Det är helt säkert, sa Johan, att experter och specialister skulle klara det vi försöker utföra här vid SpåRätt, både snabbare och effektivare. Eller inte?

–   Just det, sa hans fru Ylva. Till slut blir verkligheten så tydlig och konkret, att den alltmer består av granit och betong. Vi behöver luft att andas, nu när vi ska gestalta framtiden, här vid Dreva Bruk.

–   Det tycker jag att vi får påtagliga bevis på, när så många följer våra experiment i vår egen tevekanal, läser på vår hemsida och prenumererar på våra nyhetsbrev, både på svenska och engelska. Människor från när och fjärran kommer med både idéer och frivilliga donationer. Vi får ökade resurser och kan satsa mer, här i Stjärnbruket!

Eftersom den var en unik satsning med i huvudsak amatörer, fanns det många kritiska röster från experter och professionella rymdforskare. Varför, undrade man, skulle utomjordingarna just välja att ta kontakt med dem, som varken hade rätt utbildning eller djupgående erfarenheter? Varför i stort sett kasta pengarna i sjön, med att använda sig av amatörer, istället att vända sig till de som kunde sina saker?

Men utomjordingarna hade inte ställt upp några ekonomiska villkor, utan hänvisade till att allt handlade om rätt engagemang.

Man försökte påskina att rymdstyrelsen och ISS också hade kontakt med utomjordingar, men att det var hemligt och sekretessbelagt. Av vad Sophie fått veta från De Andra, fanns ingen sådan kontakt.

Sophie kunde bara svara att de ansåg att de redan hade färdiga förbindelser, av tredje, fjärde också kanske till och med femte graden. Något som de inte kunde bevisa, så längde De Andra inte var med på att offentliggöra det.

–   Det är bättre att ta lite i taget, än för mycket på en gång, sa Baltazar Vaduvill.

Därför var det heller inte ovanligt att det dök upp skumma figurer som utgav sig för att vara allt möjligt, men som var spioner, ute efter att söka information om Stjärnbrukets kontakt med De Andra.

Neoluddisterna kritiserade Stjärnbruket därför att de var så naiva och godtrogna att de endast trodde gott om De Andra. De anklagade Johan, Ylva, Evert och Anneli för att ha hittat på alltsammans. För att få uppmärksamhet, få in pengar från reklam och tigga pengar från aningslösa äldre damer. Resurser som familjen Frånlandsvind och deras protegéer ändå bara skulle slösa bort på oväsentligheter som design, kläder och utseende.

Det gamla hjärngänget och det nya stjärngänget ville behålla sin självständighet och oberoende. De ville inte bli indragna i de många rörelser, organisationer och nätverk som uppstod och spred sig bland neoidealisterna. Ideologiska dagssländor som var styrda av självutnämnda småpåvar och kungar, ute efter att stärka sin egen maktposition.

Ju populärare de blev, desto ytligare och kortsiktigare var deras verklighetsbeskrivningar. De som kunde konsten att skapa en buzz, men inte att hålla intresset brinnande.

Inte heller neoluddisterna var så samspelta som de först kunde verka. I de allra strängaste formerna kunde de påminna om religiösa sekter där man fortfarande använde sig av häst och vagn och undvek senare tiders mekanik och teknik.

Andra neoluddister var inte fullt så teknikfientliga. De kunde till och med acceptera bensinmotorer och diesel, men gränsen gick istället vid elektriciteten och elektroniken. De försvarade sig med att fossila bränslen ändå var något välkänt och naturligt.

–   Alla vet ju att med smartphones och andra elektromagnetiska prylar, kan man få cancer och hjärntumörer, sa Kurt Titahn.

Olja och bensin användes också till tekniker där abstraktionsnivån var låg och det var lätt att själv reparera och skaffa fram reservdelar till maskinerna.

–   Mötet med andra levande varelser från andra planeter ute i universum är själva livets mening, förklarade man från SpåRätt Star City, med Baltazar Vaduvill i spetsen.

–    Det var det, sa han, som gett människorna en djupt liggande längtan efter en Gud.

En sådan uppfattning kunde man bland neoluddisterna verkligen inte hålla med om.

–   Det är svagt av er i SpåRätt att hänvisa till Gud, förklarade Kurt Titahn. Gud har aldrig varit något för neoidealisterna. Alla troende vet att Gud har skapat himmel och jord och alla levande varelser på marken, i havet och i luften. Gud bor med sina änglar bortom himlavalvet, där livet är skönt, gräset är grönt och våra förfäder, släktingar och vänner lever ett anständigt liv i lugn och ro. Där finns det varken robotar eller andra maskiner!

Baltazar, med robotarna Anders och Andreas, var då och då ute på kortare turnéer, för att lansera nya idéer, men också göra reklam för SpåRätt. Baltazar var skeptikern, medan Anders och Andreas turades om vem som skulle företräda neoidealismen eller neoluddismen. Som vanligt utförde de sitt hattrick, för att roa och förvirra.