Kapitel 3/153.

Kastanjer.

Kanske är samlandet en instinkt, en omedveten reflex? Tillfället erbjuder något oemotståndligt.

Kanske jag gick i första klass? Vi, kamraterna och jag, samlade på kastanjer. Vad jag minns idag var det min allra första samling. En stort, grönt klot med taggar lossnade från kastanjeträdets lövverk. Det träffade marken, skalet sprack sönder och ut studsade kastanjen. Jag var först i hela världen att beundra just den här nötens rödbruna, blänkande yta.

På den tiden hade vi aldrig hört talas om samlandets kriterier. Regeln som gällde var att den som samlat mest, vann.

I den åldern var ett år en mycket lång tid. Vi, andra klassens ”toalettdykare”, skrattade högt åt snorungarna som sprang ner till kyrkogården, skakade på grenar, sparkade bland bladen och tjoade när någon funnit en oslipad diamant.

Decennier senare. Jag kunde inte hitta min vinröda favoritslips. Garderoben saknade belysning. Sikten skymdes av tunga yllerockar, slitna gabardinkavajer och urvuxna skjortor. Elementär logik sa att den måste ha glidit av plastgalgen och fallit ner någonstans bakom kläderna. Mycket riktigt. Där låg den, ovanpå locket till en skokartong. Dammet täckte sidenslipsens blanka yta. Jag skakade av det värsta och kastade in den på sängen. Vad fanns i kartongen? Den luktade unket. Jag lyfte på locket. Över de hoptorkade kastanjerna låg ett lager av äckligt ärggrönt, hårliknande.  Samlingen väckte snarare avsky, än sentimentalitet. Min första erfarenhet av samlande ekade mot sopnedkastets väggar.