Nonsens.

Den färdigutbildade steganografen är alltid på jakt efter ord och uttryck som har mångtydigt bredare tillämpningar inom gränserna för deras arkaiska, arketypiska och artefaktiska statyliknande status.

Nonsens, ord som i sitt sammanhang, eller bara solipsistiskt är Ordet-i-Sig-Själv närmast, katalysatoriskt påverkar utan att själv delta huruvida sammanhanget ska saknas, bekräftas eller vidimeras.

Slående exempel på sådana ord är: ”Dada”, ”Mama” och ”Papa”. Vilka bäst överensstämmer i förhållande till den rådande verklighetens hårda krav på funktionell tillämpning, brukar avgöras av person Singularis som för tillfället är närvarande då den dubbla, lite monotona och ödsligt ekolaliska, ekande stavelsen, formas medelst rörelser i anatomiska delar som munhålan, stämbandet, tungan, tänderna och läpparna i efterklang till föregående Tydare.

Inte att förglömma kan dessa utebli då de rätta signalerna, lika väl kan sändas till mottagaren genom att röra huvudet upp och ner, eller röra detsamma framåt och tillbaka. Andra kombinationer kan förstås förekomma, men är långt ifrån lika vanliga.

Se vidare Lear, Dodgson och Ball.

Repetitioner.

Alla som besökt ett nöjesfält, vilket som helst, men gärna i större dimensioner än det ordinära, vet att ett återkommande inslaget är att likna vid ett liggande ekorrhjul.

En väsentlig skillnad på besökarna och det lilla rastlösa, trädklättrande däggdjuret, som enligt obekräftade uppgifter skalar kottar, lätt stressar upp sig i närheten av människobarn, därför stöter sitt lilla ben, men utan djupare analys av händelseförloppet, samtidigt den långt utdragna och behårade svanskotan.

För att återvända till hjulets inre och yttre motsvarande former.

***

Efterkrigstidens existentialister var, för att bevisa någon form av antinihilistisk dogm, ivriga sökare efter reella slukhål, dypölar, gyttjebad och, faktiskt av Moder Jord själv skapade steganografiska, områden med kvicksand.

Absurdisterna, som in absurdum studerat människornas trälliknande förhållanden, kom fram till att den enda lösningen på pudels kärna, var att förhålla sig till det egna livet som vore det en föredömligt barnslig lek.

I praxis svävar ju leken på något vis i utrymmet, ingenmanslandet, mellan att, å ena sidan förbli seriös, eller, å andra sidan, acceptera livets som det är, först utforska och därpå tillägna sig dansens och lekens språkspel, regler och ritualer.

Attraktionsdistraktionsobjektet, i det här enskilda fallet en roterande maskin, kan för oss, då och då lite alltför överdrivet försiktiga tellusiter är de samverkande utåtriktade, centrifugala och inåtriktade, centripetala krafterna mer än nödvändiga för att överleva vardagen.

Paradoxala kullerbyttor.

Om man någon gång tvingas till att säga A, är det inte alls lika säkert motiverat att också säga X.

Som tidigare nämnts, fastän i ett helt annat sammanhang, kan det överdrivet tänkta aldrig någonsin underskattas och sättas på pottkanten.

***

Alla sanningsivrande goger, magoger och demagoger är väl medvetna om att ”Syltburken” som objekt kan ses ur på en gång många olika primära och sekundära vinklingar och perspektiv:

***

Försöket, eller om man hellre vill; testet, kan båda påminna om Milgrams eller Seligmans banbrytande beteendevetenskapliga experiment.

Det skulle ses som etiskt orättvist mot Tydaren att inte i förväg avslöja att samtliga inblandade försöksobjekt ingår, efter att först ha utlovats ett betydligt större belopp än samtliga deltagare har som individuell årslön, helt frivilligt i det för alla rättvist fördelade händelseförloppet.

Var försöksobjekt kan, till en början, efter att ha satts i rörelse, uppfattas som en enskild händelse.

Det statistiska underlaget vore inte, efter en noggrant utförd analys, säkerställt om inte ”händelserna”, från första början utgått från samma realitetsanpassade verklighetsbakgrund.

För att inte fresta Händelsen till att missbruka förloppet, har var och en mottagit pung tillverkad av äkta vallaby, med samma innehåll bestående av den sammanlagda summan av tio dinarer, tio sekiner och tio piastrar.

Ingen av Tydare som tålmodigt och noggrant intill minsta punkt och pricka, närläst reglerna behöver hysa det minsta tvivel om att pungens innehåll helt och hållet motsvarar kostnaden för inträdet till snurrmaskinen. Samtidigt har försöksledaren i god tid i förväg sett till att alla pungar är utrustade med tio av varje myntenhet, det vill varken mer eller mindre, i runda tal, sammanlagt trettio penningar.

Kassörskan Ylva Larsson har, för att inte påverka händelseförloppens utslag, inte erhållit någon som helst kännedom om att hennes dagliga arbete för tillfället består av att kontrollera, mer än bemöta.

Då händelsen (som för att inte påverka utslagets resultat är utrustad med det inte så originella i sammanhanget, siffran ”1”) gått fram och ställt sig framför kassabåset, överlämnar ”1” varsamt och försiktigt pungen till Ylva, som knyter upp remmen och med ett väl rutinerat ryck, låter mynten falla ut på gummiduken, vars egenskaper består av ojämna ytor och adhension mellan de två materialen, med papper och penna rubricerar varje myntenhet med en lämplig symbol (D för dinar. S för sekin och P för piaster) och för var deltagare markerar fyra streck för var och en av antalet fyra, sätter ett snedstreck som tydliggör att antalet inte överstiger fem och, direkt i nära anslutning till föregående, utför samma moment ännu en gång. Därpå låter Ylva Larsson mynten falla ner i den för ändamålet avsedda pungen och återförsluter den med den tillhörande remmen.

Samtliga händelser genomgår samma ritualiserade rutin. Då alla är klara, öppnar maskinskötare Carl Henrik Lunnequist en dold dörr i ett konvext växande vägg.

ett begränsat antal frivilliga samt utan oärliga avsikter, då de, utan att försätta sig i skuld, betalat den erforderliga entréavgiften, genom den dolda dörren in till cylinderns innanmäte, artigt, belevat och villiga till att delta i det offentliga, inte särskilt våghalsiga experimentet, ställt sina fysiska kroppar till förfogande för att de övriga, utomstående, utan att riskera varken sin sociala status, rykte eller större ekonomiska resurser, med egna och därtill öppna ögon själva kan åse och kanske, om än bara till ytan förstå att, när cylindertunnans hastighet ökar, tilltar också en harmonisk och välbalanserad förskjutning mellan, å ena sidan en upptrappning den numera välbekanta centrifugalkraftens utåtriktade energi, å andra sidan ett förhållandevis avtagande av gravitationskraftens tröghetslag.

Då deltagarna inne i tunnan söker sin tillflykt upp längsmed cylinderns lodräta väggar och inte längre kan förlägga tyngdvikten på någon nedstämd kontaktyta mellan skosulorna och marken, kan maskinskötaren, Carl Evert Lundquist, visserligen i strid med arbetsförordningens säkerhetsföreskrifter, ta en kopp kaffe inne i kassörskans hytt, vars hela uppvärmning består av ett dammigt och gammalt, elektriskt golvelement som varken är S-märkt eller godkänt av Facket, för att vinna den just då närvarande Ylva (som troligtvis är femininformen av de mer maskulina: ”Ulf”, ”Ulv”, ”Úlfur” eller ”Úlfr”) Larssons ynnest och för bara åtminstone en enda natt, från klockan tjugoett på kvällen och fram till klockan nio följande morgon, skänka henne en gardinring av mässing som Carl Evert påstod bestod av äkta tjugofyra karats guld, skånska bokskogar där kronhjortarna, tidigt på höstsidan och när det smäller, har sin gång.

Carl Evert Lundsberg, en hängiven anhängare av släktens gamla traditioner lovade den ärbara ”Chickan”, efter nästa års löneförhöjning, ställa sig i Bostadsförmedlingens kö och, den som väntar på något gott…, inom sinom tid, skriva avtalsenligt hyreskontrakt med (ursäkta produktplaceringen, men ändå, eftersom båda de konkurrerande företagen är namngivna, kan man objektivt sett utgå ifrån att varken, den ena parten, Svenska Bostäder eller, den andra parten, Stockholmshem för tillfället ges mer utrymme i handlingen än den andra) för två rum och kök i ett höghus, hög som en häck, i Hässelby Gård, med adress Maltesholmsvägen 50, långt utanför helgad mark och civiliserade trakter, men, för att stadens samtliga byggare bob, verkstadsarbetare, affärsbiträden och undersköterskor ska vinna tillträde till stadskärnan, kunna fullfölja sin ideella mission och därför erhålla pengar till uppehälle och logi, livsmedel, eventuella banklån, lite nya, till den Svarta torsdagens realisations- och lagerrensningspris, av klädesplagg och skodon i ej nätanslutna, fysiska butiker, med tanke på de allt högre, i strikt procentuell jämförelse mellan försörjningsresurserna och ständigt stigande lokala kollektiva trafiknätets i förhand till de röstberättigade invånarna, utlovade framtidsutsikter, med tanke på tunnelbanenätets täta kommunikationsförbindelser in till City var tionde minut och slitage på fasta och mobila inventarier, kostnadseffektiva budgetering.

Samtidigt som denna process pågår, upplever solipsistiska, det vill säga upplevelsestyrda, älskande par, elever från Örnsköldsviks Realskola vars besök i storstadens stressiga liv, i huvudsak finansieras av ett ytterst litet antal mindre lyckade garageloppmarknader samt, efter vissa påtryckningar från Hem och Skolaföreningen, skolans rektor som just nu befinner sig i, inte ett utsatt, men fördelaktigt läge för en efterlängtad ålderspensionering, lärarvikarien i ämnet ”Turistinformation med specialinriktning på ”Meningslösa visitationer och andra subversivt obekväma uppehällen”, här med klassens, medelst, i sann demokratisk anda, utvalda majoritetsbeslut och, då bara två ganska så lika uppsatstemata resterar, drar klassens primus upp ur en formpressad, ekonomisk fördelaktig kopia av en böhmisk kristallskål, upp lotten med en romersk etta på och därmed är frågan avgjord: ”Rekreation, Distraktion och andra lämpliga aktiviteter för frivilliga resenärer till innerstaden omgiven av nedlagda tullar” samt inte särskilt väl tilltagna bidrag från engagerade föräldrar och andra närmaste anhöriga.

Återstoden av närvarande i den virvlande upprättstående cylindern består av ensamstående, kärlekskranka och ytterst ofrivilliga singlar, handelsresande tvåbarnspappor med försörjningsansvar som är ute och roar sig med andra tilltänkta, kanske en sådan ovan nämnd singularitet som, i bästa fall, passar som handen i handsken, samt de övriga andra resenärer som på resande fot kommit långväga från, fotvandrande turister, inrikes kulturbevarare i fransk tappning med säte i gränstrakterna av Morokulien och Darlincharlie.

De som inte ingått i de tidigare nämnda något yviga kategorierna, gör vad de kan för att roa sig och, i väntan på nästa avresa från Centralstationens, för orienterare lämpliga spår 9 eller, cirka en och en halv etage ovanför, Klarabergsviadukten, tillbringar, absolut inte mer än högst en timme, en stund i nöjesanläggningens attraktion, med tanke på att det finns både en cylinder, ”Virveltrumman” som är som bäst verksam i lodrätt läge, medan den andra ”Vindtunneln” ger bäst ekonomisk valuta för pengarna liggandes, nästan som på buken.

En annan, i det här speciella sammanhanget, oväsentligt men ändå av majoriteten av besökare, helst gärna under högsäsong som så gott som alltid sammanfaller med ”industrisemestern”, för den som vill utvecklas till en intressant person och på det viset väcka bekräftelse i sociala möten med andra, typ tevesoffor och mentalistiskt påverkade av nyhetsankare, grafologer, influerare, åsiktsutbytare, typografer, typologer, chiromantiker, skråmästare och meningsmotståndare, numera namngivs som ”hypad mem”, men, i brist på bättre, ändå vagt definieras som:

”Fri tid i umgänge med valfritt, men in till överdrift så att den osynliga gränssättningen mellan ”tolerans”, ”ointresse”, ”indifferens”, ”diagnostiskt(direkt hämtat från smart phone-appen DSM-5) prediogeniskt, prerogaetiva regale apatiskt allmäntillstånd” (kliniskt brukat under förkortningen: ”DPPRAA”) samt narcissiskt navelskåderiansvarslöshet är snudd på nära att suddas ut, utanför solipsismens alltför trånga klaustrofobiska tegelstensmurar som endast kan rivas av personer utrustade med plötsliga, impulsdrivna ingivelser och som för den utomstående, passive, icke invigde betraktaren, kan te sig lite alltför mekaniserade, automatiserade och robotiserade.

Ett annat uppskattat inslag i den kommersiella nöjeskonsumtionen består av en uthungrad korsspindeln Araneus diadematus (på långt håll en avlägsen släkting till dödskallefjärilen, Archerontia atropos och, om man går steget längre, till den sägenomspunna, lite kränkande nedsättande öknamnet ”strimmig trägnagare” dödsuret, Anöbius pértinax) som med alla tillgängliga resurser, söker intrassla en oansenlig, icke-tecken på att den ljuva sommaren är i antågande, vilket är ett slående exempel på retorisk truism, svart liten inomhusfluga (Musca domestica) i sitt klibbiga nätverk.

När den korta herdestunden var över och industriromantikern tillika maskinskötaren Carl Evert, efter en, nu för tiden ytterst olämplig, ohälsosam rökpaus, tillät Virveltrummans omsvängningar att, med tanke på skaderisken, överlåta från centrifugalkraften till gravitationskraften att återta de naturligt-syntetisk framställda vitala kolatomerna i sin odelbara helhet (trots att den är betydligt vanligare än dem före, har Kol först nummer 14 i Periodiska systemet) med båda fötterna först, ner på fasta marken igen.

Kolet är noga undersökt av både John Dalton samt, cirka två decennier senare, Friedrich Wöhler.

”Syltburken” är för övrigt ett mycket bra exempel på det steganografiska hantverket.

Vem skulle misstänka att:

Med rätt målad insida kan cylinderformen med, om den står stadigt, en ogenomtränglig botten i den basen och en öppning uppåt, ofta tillsluten med ett passande lock, fungera till för att dölja för yttervärlden och eftervärlden, objektets okända innehåll.

Steganografin som metod har funnits långt innan ljudet blev till ord och orden blev till bokstäver och bokstäverna, eller om det var vice versa, till begrepp.

Säg, vem har inte som liten parvel i koltåldern, tillsammans med någon förtroendeingivande André eller Anders, grävt ner en skatt i trädgården eller, ytterst förslaget, gömt en liten ask med krimskrams, ditt och datt och smått och gott, i ett ihåligt träd?

Majoriteten av dem som, indeterministiskt och dotermenantriskt (för att i synnerhet Tydaren ska hänga med, är ”dotermenantriskt” en effektiviserad, korsbefruktad sammanslagning av de tre vitt skilda begreppen: ”determinant”, ”deterministisk” och ”dominatrix” (det senaste att jämföra med husflugans familjenamn ”domestica”). Den minsta gemensamma nämnaren för de tre föregående består av att samtliga innehåller någon form av beslutsamhet. Ett minst lika bra exempel på den effekt som Dodgson så fyndigt, uppkallat efter en dubbel Dixi, är ”kiromantiker”, som, ifall Tydaren har det minsta av is i magen, kan ersättas med det nästan intill minsta bokstav liknande ordet ”chiromantiker”.

OBS! Detta är ingen ordvits hämtat från ovan:

”Chi-romantiker” kan, utan något större problem, utläsas i betydelsen ”romantiskt lagd person inspirerad av den från fjärran östern kommandes Chi-kraften”, bara för att nämna ytterligare ett slående exempel: ”Madame Butterfly”.)

Vad, kan Tydaren frågande undra, finns att upptäcka och hämta ur det här trädhålet? Är också detta ett resultat av det strimmiga dödsuret?

Svaret är slagfärdigt kort:

I förhållande till den medfödda intelligensens begränsningar till en tvåvägs paradoxalt komplex följdriktighet, har vederbörande förnumstigt tagit relationen mellan newtonsk orsak och dysonisk verkan för given, på ett sätt bör betraktas som (ännu ett dunkelt ord för Tydaren att dissekera och dekonstruera) ”integralkränkande” en hel del gemensamt sett ur det ”ekologiskt-holistiskt perspektivet” genom banaliserade och slentrianmässigt designade, halvfabricerade strukturer, söker överföra till en motsvarande modell typ ”Genetisk designad intelligens” till egenskapen ”Förvärvat omdöme”.

För att inte hamna i tidsödande broderier om huruvida Poststrukturalismen, Teoretisk Fysik samt Russell och Whitehead, i deras gemensamma huvudverk ”Principia Matematica”, söker härleda hela världen som ett enda stort, intrikat uppdelat i flera olika, annorlunda, men ändå fullt tillfredsställande, jämförbart axiomatiskt uppbyggd system, som senare Gödel, i ett skolexempel på estetiskt tilltalande enkelt evidentiellt, med besked avvisat som ett ovanligt, men ändå, på sitt sätt, charmerande bias.

Syltburken är för ”motståndarlaget” en dubbelsidig, ambidexter joulisk effekt, men mätt i den numera förlegade måttenheten ”kalori”, ungefär som en dubbel Dixi, på en och samma gång, behållare och bevarare av innehåll med avsikten att förbli, på en komma två sekunder både ökänt och intetsägande.

Bevararen, som av objektiva statsvetare bör betraktas som ”resistent konservativ”, och behållaren som härbärgerar innehållet av mosade med tillägg av större bitar frukt, som ingefära, mango och ananas, eller bär, som aroniabär, aniarabananer och adonis, med tillsatser av, vanligtvis vatten, men vid några få väl valda tillfällen, förslagsvis klosterlikör eller fransk konjak, äkta danskt socker, men hellre stabiliseringsämnet pektin, än gelatin, och för att hålla möglet borta, lägga på ett tunt av det numera bortglömda, men på den tiden det begav sig, efter sommaren och skördetiden, inre locket av paraffin.

Utan ”syltburk”, ingen ”synål”.

Den näst intill obefintliga tredimensionella formens metalliska ytskikt, gör den ytterst lämplig till att finna eller plocka upp, helst något annat föremål, men ändå att föredra till handlingar enligt gällande praxis, utnyttja ”synålens” magnetisk dragningskraft, men kanske för det här tillfälliga sammanhanget oväsentligt, men i andra snarlika och dylika incidenter, generöst och gränslöst, i förhållande till syltburkens cylinderform och glasets densitet, för besökare med absolut gehör och oskadad hörsel, för sig själva visualisera hur, först ”synålens” överläge med ”spetsen” först, okrökt penetrerar ytterhöljet och, när till och med ”ögat” kommit ut på insidan, metallföremålets, med g-kraftens bistånd, faller ner till cylinderns, syltburkens, glasbotten och fullt hörbart, i runda siffror, enligt den lundellska skattebefriade skalan, högst sextiosju decibel, men ändå diskret, utsätter åhörarna, som ej i god tid i förväg försett sig med hörselkåpor eller öronproppar, hör hur metallföremålets ”ping” ödsligt och övergivet ekar genom världsalltet.

För ordningens skull bör tilläggas att Tydaren ”T”, åtminstone inte för egen del, i förbifarten, i all hast, bör förväxlas med Agenten ”A”, eller Konsumenten ”K”. ”T” är ju inte i samma utsträckning som ”K” i behov av ytterligare tillbehör.

Relationen mellan ”K” och ”T” kan direkt och omedelbart överföras till förhållandet mellan varken ”T”, ”K”, eller ”A”.

Sålunda överensstämmer vinklingen av sammanhanget; ”Den handlande i fiktionens värld”, Agenten (i mer dramatiska sammanhang, ”Aktören”), måste inte vara densamma som ”den som handlar i syfte att köpa något och därpå använda det”, typ Konsumenten.

Föremålet i fråga, ”synålen” eller ”syltburken”, vars främsta syfte är att i första hand bedra ”ögat”, men om mer tid finns tillgänglig, förvirra även de andra sinnesintrycken. Detta handlar så gott som alltid om samarbetet mellan den kompetente (för att inte riskera att en förväxling uppstår mellan ”K” och denna) konstruktören ”Q”. Alldeles utanför kontexten står Steganografen S, också är införstådd med förväxlingens så gott som ändlösa problematik.

Konstruktören ”Q” bör helst på egen hand ha tillägnat sig ungefär lika stora mängder av teoretiska kunskaper, praktiska handlag, som exempel motsvarande att inte ha tummen mitt i handen, en gedigen allmänbildning vars tredjedel innehåller minst två, eller om man hellre vill, fem komponenter, nämligen elementär utbildning, modern eller klassisk inbillning (imagination) samt att kunna tala minst tre exklusiva språk som esperanto, latin och klingonska, flytande.

Allmänbildningen som kan variera mellan kreti och pleti, ska också förses med en förhållandevis, lättbegriplig, ordning. Den normala, kronologiska, tredimensionella koordinatsystemets X-axel, som i de allra flesta fall genomkorsas av Y- respektive Z-axeln, kan, liksom ovan nämnda exempel, vara typiskt ambidexter.

Värdena varierar beroende från vilket håll man medvetet beslutat sig för att tyda. In från vänstertumme och vidare ut mot höger densamma kan tyckas vara lämplig, från negativa till allt större positiva värden, men blir på lite längre sikt alltför banal och tråkig.

Metoderna skiljer sig från man till man. Den ena Tydaren tycker si och den andra, så. Utspridda kunskaper i ett lämpligt system och Minneskarta ger den medvetna hjärnan ett berikande tillskott av möjligheter till att skapa egna associationsbanor mellan vitt skilda områden.

Dessa kan omfattas av: Erfarenheter, inklusive knopar, makramé, knyppling samt broderi, från Sjömanskap, vintertid på isbrytaren Atle och, sommartid, det som länge förvarades i malpåse, Flottans Stabsfartyg Älvsnabben som nu är restaurerat enlig Sjöfartsverkets Bestämmelser och ligger, i väntan på bättre tider för att ännu en sista gång tas i bruk, förankrad, med kraftiga trossar runt kajens pollare, alltid redo i beredskap att korsa Atlanten och än en gång varva Sydamerika åt ena eller andra hållet.

Från KTH:s devis om ”Konst och Vetenskap”, där ordet ”Konst” (som antingen på den naturliga vägen, av verbet i dess grundform ”kunna” eller den syntetiska motsvarigheten, adverbet ”konstig”) syftar på ”ingenjörskonst från Falu koppargruva”, luftkonsten Aviatik inklusive Aerodynamik och, även om det kan verka lite gammalt och mossigt; Telegrafi i tät kombinatorisk förbindelse med Grafologi, som till cirka sjuttiofem procent består av den amerikanske landskapsmålaren Melvin Morses (av sannolika skäl, åtminstone inte på nära håll, släkt med newfoundlandshundens okrönte, intill förväxling lik, in i minsta detalj och alldeles inpå de optiska hundhåren, avbildare Landseer) alfabet, tysk Homeopati, svensk Stenografi, Korrelationslitografi och integralekvationer inhämtade direkt från arkeologernas tält intill den förbluffande gigantiska, bananformade Tlachihualtepetlpyramiden alldeles i nära anslutning till Göpekli Tepe samt, ej att förglömma, sunt bondförnuft.

Det sist nämnda kan för den av steganografi intresserade nybörjaren, vid en första anblick, te sig omöjligt att analysera och definiera, eller, än värre, förklara.

Gretas, om än ödmjuka, betydelse, var utan all jämförelse oerhört överväldigande. Då, på den tiden hon på sina två stadiga ben, gick upp tidigt i ottan och hennes lilla späda uppenbarelse gjort entré i inrikes respektive utrikes ankommande respektive avgående cocktailsparties, minglar samt andra lite mer informella sammankomster gick det, från vänster till höger, en stillsam våg av beundrande blickar.

Där framträdde hon nu som alldeles nyss hemkommen från hennes Glada Dagar i Tjugohundratjugotalets Paris.

Genom denna exakta, men abstrakta, skulpturala avbildning, eller om det var en tidig utförd avgjutning kan låtas förbli osagt, skulle erkänt berömda storheter och okända obemedlade kommande resandes från när och fjärran i tåg märkta med förkortningar som ”SNCF”, med kort byte i Hamburg, i en av DSB:s lite gamla men just därför hemtrevliga vagnar, till Köpenhamn med en väntetid på två timmar, med en lite för kort tid för att utnyttja densamma effektiv, men lite för lång tid för att bara sitta passivt och invänta X2000, med trotjänaren ”SJ”, inplanera att under överfärden mellan Helsingör och Helsingör, tura bara en vända upp i färjerestaurangen och inta en av deras berömda räksmörgåsar och till den det, åtminstone bland forna tiders skolungdomar, ännu mer omtalade ”Elefantölet”.

Där skulle de i ”trainsetet”, motsvarigheten till ”jetsetet”, liksom Greta själv en gång gjort, efter några uppehåll i Lund, Hässleholm, Växjö, Skillingaryd, Jönköping och Halsberg, på avstånd möta våren i Södertälje.

Så passerade järnvägsspåren Tumba, Tullinge och Huddinge och vidare över Årstabron. GreaFram tills dess hade hennes medvetna jag omedvetet förträngt hemlängtan. Nu, äntligen omöjligt att hålla tillbaka, fyllde de orörda tårarna hennes närsynta ögon upp och över bredden.

För oss utomstående och utan närmare tillgångar till information om hennes väl dolda känslostormar obegripliga för oss som innerligt saknade väl initierad information om Gretas mångfacetterade och sentimentala känsloliv, fyllda över bredden med orörda tårar hennes lite närsynta ögon, upptäcka Nordens Venedig med utsikt från Centralbron västerut över Riddarfjärden, Norr Mälarstrand och bort mot Västerbron och Långholmen. Slutligen och sist, rullade lok med vagnar, med tjutande bromsar och gnisslande hjul, in på terminalstationen Stockholms Centrals spår 19 med nära anslutningar till snabbtåget till Arlanda flygplats Tunnelbanan samt Klara bussterminal.

För en del av trainsetet innebar återseendet av Strindbergs och Fogelströms hemmaplan också att återerövra det som en gång, numera bortglömt, gått ur tiden. För andra skulle detta första möte ge ett bestående intryck.

För dem som redan hade en fot inne i den provinsialistiska mondäna världen fanns gott om tillfällen till att, med artiga fraser och storsinta gester, klappa bröderna i ryggen, och med en klassisk balettdansös, som på deltid studerade Kirurgi i Uppsalas Anatomiteater, svänga runt i en het finsk eller argentinsk tango till musiken från ungersk rapsodisk romsk orkester.

Från säkra källor som önskar förbli anonyma uppges att den unga dansösen, har som personlig och ytterst privat motivation och målsättning att förverkliga sin barndomens dröm, som Prima Primadonna, iklädd den Svarta Svanens, ifall en finns att finna någonstans ute i vår klotrunda värld, trikå och fjäderskrud, träda ut på det något framåtlutande scengolvet, kanske som den Svarta Svanen att från Kungliga Operan, där en gång Kung Gustav III, på maskeradbalen blivit nedskjuten av en man med efternamnet Anckarström, som strax efteråt skulle utses till Syndabock, först äta en stadig frukost med mjölk, bröd och två kotletter, därpå lida pin på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget med en rackardräng som verkligen tog sin uppgift som spöslitare på fullaste allvar.

För att framtiden slippa skam och skuld, bytte de efterlevande överlevande Anckarströmmarna namn till Löwenström och lät bygga Löwenströmska lasarettet som en ringa ursäkt, men Majestätet sades i efterhand inte avlidit av kulan i sig, utan efter några dagar liggandes i blodförgiftning, givit upp andan.

De andra, med båda fötterna på marken framför dörrtröskeln in till en, för dem, ny inre krets av likasinnade kotterier, hälsades hjärtligt välkomna och fungerade i stora hela fläckfritt som forna tiders drinkhämtare, provisoriska samtalspartners, automatiska informatörer om lite vitt spridda frågor om utlandet i allmänhet, som nyhetsankare och kringresande diplomater om stridshärdar och konflikter i fjärran länder och flyktiga uttalanden med den oväntade och lie förvånande effekten att, utan en eller annan anledning, utså split och sprida draksådd, genom att, helt utan kännedom om den nedtystade och därför aldrig uppklarade konflikten emellan sådana gäster och besökare som varit Du och Broder ända så långt tillbaka i tiden till barnbördshuset, med nästan samma fyra siffror i personnumret och sängarna ståenden bara med någon meters mellanrum från varandra.

Allt detta bara för att en sista gång säga farväl och på återseende till Greta Ehrnbergs enastående och unika andliga skönhet från den tid då världen fortfarande låg platt som en röd matta framför hennes små, storlek 36, dansanta fötter.

Vid det sorgliga tillfället brast många av hennes släkt och vänner i gråt eller, i hopp om att inte bli uppmärksamma, samman och ihop.

Åter tillbaka till nuet:

Genom Gretas nu plötsligt så kalla och livlösa händer, kunde de närmaste anhöriga ändå, ifall de kände tillräckligt mycket efter, ana hur livskraften komprimerades, densitetens oerhörda centrifugalkraft, de gravitationslydiga cellerna och molekylernas sympatiska förmåga till att attrahera varandra, som en kula av genomskinligt ingenting, for hennes livsgnista ut i universums oändliga och eviga mörker. Just i den stunden var det nästan ingen närvarande som hade självkontroll nog till att hålla tårkanalernas slussar slutna. Trots det kunde ändå en och annan tår slippa igenom.

Gretas, alldeles nyss, varma händer som flertalet av de närvarande hållit i då hon fortfarande varit livs levande befunnit sig innerst inne i Kulturvärldens centrum av sus och dus, visserligen bara vid ett fåtal tillfällen, samtidigt som hon under klättringen uppför karriärens brant, hämtat andan på en för tillfället ledig andlig klipphylla, vacklat i tron på den egna begåvningen och medfödda talang, eller, i diametralt motsatta riktningen, brådstörtat fallit ner i svårbegripligt dunkla varseblivningar om livets meningslöst absurda aningslöshet.

Djupt självförsjunken i bottenlös, men ändå på något sällsamt vis, meditativ, katatonisk förtvivlan men melodiskt progressiv apati, hade hon tillbringat en tid, som en gång Cleopatra, först mumifierad, så levande begravd i en sarkofag. Hon som led av en, inte så vanligt förekommande kronisk variant av klaustrofobi, kämpade med näbbar och klor, för att därpå få uppleva det som inte, eftersom Orfeus inte var utrustad med tillräckligt tålamod, Eurydike hade haft en reell möjlighet till att varsebli.

Greta, med välgångsönskningar från Eurydike i Underjorden och Cleopatra i Purgatorio (eftersom hon levde före vår tids början) osaliga ande som, om än symboliskt, så ändå andligt stöd, återuppväcka sig själv ur underjordens koma, skjuta undan sarkofagens lock, och mest för att undslippa oinbjudna gäster som skarabéer, skorpioner, arkeologer och andra gravplundrare samt uppdaterade soldrivna digitala dödsur, utföra en utförlig kroppsbesiktning, och utföra en, likt en nyss uppstigen grizzlybjörnhona efter en kall, mörk och avsevärd hänsynslöst lång vinter, på alla fyra ramarna krypa ut ur sitt ide för att möta vårens första snödroppar, lyssna koltrastens sång och med avsikten att invänta de egyptiska gräshoppornas trakterande av välstämda violiner och kraftiga klacksparkar,  låta solens strålglans återuppväcka den utslocknade själen till dagens första frukostbord.

Efter att Gretas ande, då hon under livstiden varit en djupt troende indeterminist och ultraliberal, på egen begäran utsatts för inlärd hjälplöshet, kombinerat med ett tillstånd av materialistisk minimalism, trädde hon åter ut i artistlivets glam, där hon av, närvarande som frånvarande, hyllades från topp till tå.

Gretas vänner kunde, eftersom inga andra alternativ stod till buds, fortfarande uppleva dödsögonblicket då den sista sucken slapp ut mellan artistens blodröda läppar, och de skulle tveklöst för all framtid, hela livet igenom, ha lagt märke till hur ett iskallt drag fladdrade till i himmelsängens tunga kungsblå draperi och efter att psykoplasman utfört en galant sväng ut i rummet, varvat den vakande, men som just nu fallit ner i en välbehövlig slummer, sjuksköterskan tre gånger, åsidosätta tyllgardinen för att slutligen hux flux utföra en diskret, men väl medveten om vett och etikett i sällskapslivet, sorti ut i tomma intet.

Om man får förlita sig på Doktor Duncan MacDougalls hypotes om ”Själens vikt”, borde draget haft en dödvikt på mellan fjorton till tjugoen gram. Men därom tvista ännu de ytterst levnadsglada lärde.

De kvarvarande, närståendes hår reste sig upp på ända och utmed ryggarna kilade iskalla kårar som, jämfört med en Volvo V60 Cross Country i mitt ute i fredagseftermiddagens rusningstrafik, med största hänsynstagande till högtidstillfället, aningen burdust växlar mellan filerna av ymnigt flödande ilar av kallsvett.

Med sitt så omtalade, häpnadsväckande, underbart generösa och glamorösa, förföriska leende som bara Greta och ingen annan, inte ens en fritt svävandes exotisk, orientalisk odalisk skulle kunna efterapa, kastade sig Greta ut i dansens virvlar medan hon själv, i en inre stillhet av harmoni och på fullaste allvar, ifrågasatte om denna lyckliga uppenbarelse som syntes i salens alla spegelbeklädda väggar, verkligen var hon själv i effeminerad form av första person singularis.

De, i ledigt samspråk med varandra, som kunde intyga att hennes anspråkslösa yttre, men ändå, likt fattiga parisiskor, alltid välklädda, med en lätt tusch av erotisk spänning, fysiska uppenbarelse också hade en inre dimension som bara de närmaste kände till.

Alla de som hade uppmärksammat fenomenet hade var och en sett hur Gretas okuvliga livsgnista for upp över stadens ljusföroreningar, exploderat och de små, små glödlopporna flög som predestinerade målstyrda robotar in i var och en av alla de barn som av ett ödets nyck, efter John Blunds nattsaga, suttit i sina nattskjortor och nattlinnen som tända ljus framför sängkammarfönstret, blickat ut i det oändliga universums nattsvarta eoner, tyst undrat om det fanns någon annan där ute som liksom de själva, begrundade livets sällsamma gåtor.

Då, som en ringlande eldsalamander, försvann Gretas gnista in i barnets bröst och, på detta förhållandevis enkla sätt, fördes den nyss bortgångnas drömmar om rikedom och framgång, in i barnets visioner om framtida segrar.

Bara de som var väl införstådda med hennes innersta, på en gång, sentimentala och patetiska hemligheter, visste att, med endast högra handens två främre fingrar, utförde hon ett givet tecken som bara vid en enda tidpunkt, då Luna stod i nadir och Kärlekens konjunktion, planeterna Mars och Venus interagerade i Skyttens tecken, skulle komma att påvisa platsen och tiden, utan varken borgmästare, eller kvinnans vetskap, förberedd händelse.

Vad kvinnan, då hon fortfarande var vid livet och för samtiden aktuell, bar för dop- och familjenamn har tidens tand med järnerosion och med vitala, men oorganiserade växtdelsfragment, diffuserat. Det som fortfarande, ännu så länge är möjligt att tyda, är hennes sista ord på dödsbädden:

”Den som redan i ett tidigt stadium anat UGGLOR i Mossen och därför med största ANSTRÄNGNING grävt efter en bortsprungen HUND, kommer högst plausibelt få erfara hur, förr eller senare, de ODÖDA träder ut ur klädskåpen.”