Trots att en och annan Tydare in Spe önskar misstänkliggöra dessa grovt tillyxade ”aktörer”, ”agenter” och strängt passiviserade kontrahenter för att vara alltför olika andra omöjliga statuerade, udda och irregulära figurer, bara för att de väl så mycket, redan i koltåldern och före den första tandlossningen då Tandfén aldrig skulle hinna i tid , inför Mor och Far, uttryckt verbala önskningar om, antingen framträda som någon annan, som sig själv, förbli anonym, eller bara befinna sig på någon annan, betydligt bekvämare, uppehålls- eller, utanför säsongen förlagd, semesterort.

För att nämna en av många, många ambitiösa som lägger ner största delen av sin vakna tid på att, efter i studentrummet, i studentkorridoren, uppe på Lappkärrsberget, ha läst Stanislavskij, ingående studerat Artauds teorier om balinesisk teater, satt sig in i Brechts distanserande, grovt ”förfrämligande”, samt deltagit i en alltför långt segsliten sensibilitetsövning med Grotovski, utföra ett inträngande första försök i den steganografiska ytan, kan man oundvikligen bortse från den ytterst lämpliga, blygsamt tystlåtna, tillbakadragna stilenliga korridorgrannen Miss Evelyn Everyday-Faraday.

Hon som, innan hon blev en allmänt alltför väl ansedd, erkänd diplomerad och legitimerad Tydare, från början lärde sig av en till åren kommen professionell, men inte på något sätt alkoholiserad, steganograf.

Liksom alla andra liknande metoder, läror och synnerligen subjektiva konstformer, handlar Steganografin i grund och botten, i sig, om ytans förhållande till djupet, om tid, rytm, exakta anslag, synkopering, synkronisering, systematisering, för att inte förglömma alla dess avarter i digitala, cybernetiska kulturpolitiska programförklaringar.

I sådana intilliggande och angränsande branschförhållanden sägs ofta att: ”Plankningen är den bästa komplimangen”. Därför kan den här foldern med medföljande textmassa med betydande fördel också betraktas som en ringa hommage till Conny och Max, men, av en för Tydaren redan välkänd anledning, inte Mauritz.

Det finns en hel del fördelar med gamla örhängen och evergreens från barndomens lyckliga och oskuldsfulla dar.

En progressiv och framgångslysten Tydare bör, till att börja med, ägna åtminstone en kvart om dagen till att studera och därpå reflektera över texternas poetisk-realistiska innehåll i regressiva i jagets tjänst, visor:

”Mors Lilla Olle i Skogen gick…”,

”Ekorrn satt i Granen skulle skala Kottar…”,

”Imse Vimse Spindel klättrar upp för trån…”

och den nu för tiden sällan så noggrant analyserade

”Hej Tomtegubbar, slå i Glasen och låt Oss lustiga vara…”.

Väl utvalda rader kan låta:

 

”Åh varför skrämde du undan min vän

Mor lilla be honom komma igen.”

 

”Stötte han sitt lilla ben

och den långa ludna svansen.”

 

”Upp stiger solen torka upp allt regn.

Imse Vimse Spindel klättra upp igen.”

 

”En liten tid vi leva här

med mycket möda och stort besvär.”

Bara som ett osedvanligt enkelt och plötsligt förslag:

 

”Mors lilla Olle i skogen gick

Fick han höra barnen då fick han så bråttom

Ner falla regnet

Slå i glasen och låt oss lustiga vara.”

 

”Gemene man” kan till en början påminna om en gammal klyscha, men i det här starkt förslitna läget bör det tudelade uttrycket, enligt den hermeneutiska läran, tolkas som en sammanslagning av följande, intimt sammanflätade versioner:

”Mannen på gatan”,

”Pojken på gatan”,

”Flickan på gatan”,

”Damen på gatan”,

”Hunden på gatan”,

”Katten i gränden”

samt andra diverse uppdateringar av det mer opersonligt anonyma och därmed mindre utförliga ”Kreti och Pleti”.

Även om det sist nämnda kan uttalas med ett visst väl illa dolt förakt, så innebär inte det automatiskt med en gång att attityden ”kan” ska utföras som ett praktiskt tillämpbart ”bör”.

Enligt den gängse Naturmetoden förstår säkert Tydaren undermedvetet, sublingualt, substansiellt, spontant, intuitivt, improviserat och impulsivt följande, med hänsyftning på exemplet ovanför: ”Att man kan räkna till tio, innebär inte att man till vilket pris som helst, lite hur som helst och här och där också bör göra det.

Kan Tydaren räkna till tio, så kan denne också, av helt egen fri vilja, avstå från en handling, om den går över styr, riskerar att utföras av ett inre tvång.

Individen ”Gemene man” är inom den steganografiska traditionen, inte densamme som en kollektivansluten till kreti och pleti.

Ena dagen kallar gemene man det för ”fackidioti”, dagen därpå ”eskapism”, med förhållandevis ännu kortare tid senare, lite mer tillkrånglat och komplext ”brist på holistiskt perspektiv, helhetssyn samt verba videre in primo vera aspecto” som, kanske i avsaknad av attefallsdags utrymme, ”tunnelseende” och just vid skrivande ögonblick: ”tom blickeffekt”.

Den för ögonblicket hänryckte famlar ju uppgivet efter en fast punkt. Att lägga märke till ord, är ju i sig inte detsamma som om någon osalig ande hade uttryckt en odygdig anmärkning?

En steganografisk förutsättning för att utfylla orden med något annat, ibland bättre, ibland sämre, innehåll är ju att ordens formar är tomma.

Utfyllnaden får inte heller vid hastigt ögonkast eller en första anblick starkt påminna om en överfylld pizzeria, eller havregröt i det ytterst marginella, i sekunder räknat, stadiet efter överkokningen och före fastbränningen.

Ska man enligt anvisningarna ersätta klyschan om ”det halvtomma” med ”det halvfyllda glaset”, så hur ska man då uttrycka sig om objektet istället visar sig vara en ”halvvit” gemene man?

I en sådan ersättning, eller rättare sagt, för den gängse Tydaren, omväxlande förväxling, kan titeln ”I’ll find my way home…”, kompletteras med den närliggande associationen: ”… and my Guardian Angel.”

Bokstäverna, orden, meningarna, styckena, verserna eller kapitlen, boken i sig eller tillsammans med närstående i en ölback av grönmålat trä, utgör inget annat än former som, likt på det löpande band i Henry Fords bilfabrik där man tillverkade de första T-Fordarna som visserligen var svarta, men med en färgblindhet i skimrade smaragdgrönt, i arla ottan, då solstrålarna ännu inte ångat bort daggen från grässtråna, med lite fantasi varseblivas som sådana punschrullar som i vardagstal också går under det i gängse mun mer vulgära, men populära: ”dammsugare”.

Löpande bandets riktning, medsols eller, mitt i samtiden, medurs, liksom objekten ovanpå, är båda påverkade och beroende av tröghetslagen och gravitationskraften.

I teoretisk fysik är det fullt möjligt att föreställa sig ett Gödelskt ”X”, skapa en hållbar hypotes och spekulera om ifall samma förhållande är lokalt, individuellt, generellt eller till och med extra universellt.

Utforskare i subkulturen till det alldeles nyss nämnda, som i mer populärvetenskapliga sammanhang kommit att kallas för det något missvisande ”Celestal Fysik” kan intyga att utanför Solsystemet finns varken Nord eller Syd, Öst eller Väst, upp eller ner.

Rent hypotetiskt skulle sådan impopulär information i praktiken kunna medföra att en anakronistisk tidsresa, i princip faktiskt är möjlig.

Denna högst elementära insikt gör det annars så komplicerade och avancerade ingreppet, obegripligt enkelt.

Fyllnaderna, ordens betydelse och begreppslighet, har på så vis både egenskapen att antingen sväva fritt i luften, läggas på hyllan, dra ut på tiden, uttryckas på ett trevligare sätt i andra ordformar, för att steganografin till fulländning fylla sitt bitvis förväxlande, bitvis förvirrande (halvfullt eller halvtomt), syfte.

För oss, Tellus habituanter samt just nu övergående, förbipasserande surruganter, medför det att vi simultant och synkront fungerar både som högst tilltalande objekt samt ytterst motsträviga, motvilliga subjekt, och, för att varken inge positiv uppmärksamhet eller negativ anstöt, uppfattas av den gruppering som existerar mellan den närmaste omgivningen och den mer avlägsna angränsande pereferin, döljer ansikten, avsikter, ambitioner och intentioner i ytliga teatrala masker som varande opartiska, likgiltiga, neutrala; ignorerande ointresserade, arroganta och apatiska.

Intrånget i vardagsmänniskornas verklighetsföreställning och verklighetsmänniskornas vardagsföreställning, samt utan att på något vis störa objektens realitetsanpassning eller förankring, motsvarande anknytning till högkompetenta agenter, aktörer eller tillfälliga statister anlitade på deltid, flextid, heltid, inklusive av högre ort och i samklang med Högstainstans godkänd, beordrad övertid.

Villkor som, om Tydaren gräver, i abstrakt mening, tillräckligt djupt, uppnår läget som i grund och botten, då driftsansvarige, personalansvarige, konsulenten och entreprenören finner det lämpligt, utan att verksamheten lider och den skyhöga produktionsnivån sjunker, med sådana oanade konsekvenser att högt protesterande objektifierade subjekt friställs och investeringar skjuts upp på obestämd tid.

Intrånget kan av de, enligt gällande villkor för en praktiskt tillämpning av arbetsbeskrivningen, kontraktsbundna kollegor med hög integritet och, ej uttalade men ändå fullt begripliga krav på autonoma prestationsförhållanden, något översensibiliserade HSP-individer som i de flesta andra situationer kan sägas ingå i den högst begränsade gruppen av i övrigt ordinära och normala vardagsmänniskor som med alla till buds stående medel söker upprätthålla en någorlunda välbalanserad, stabil och harmonisk verklighetsföreställning, kan av den ovane, ”nollade”, ”dammsugegröne” Tydaren upplevas som en omoralisk och ur ett strängt juridiskt perspektiv, men också ur empatiskt medkännande välvilja som oförklarligt uppstått genom spegelcellernas retroreflektiva reaktioner, då kollegorna till agenter, aktörer och tillfälliga statister, i ett intrikat cybernetiskt, ekologiskt system av Gregory Batesons formulerade dubbelbindningar typ ”rottefella”, samt mer positiva återkopplingar i det intima samspelet under pågående samarbete, starkt ifrågasätta om ifall HSP-personerna såsom högst oförsvarligt objektifierade, obönhörligt måste genomgå först ett kliniskt och därmed också steriliserat ingrepp, med en allt tilltagande, ökande och i journalhandlingens koordinatsystem, brant stigande kurva som bara i sig påvisar ett mentalt angrepp på objektets psykomotoriska frihetsbehov.

Något som de inneslutna i den innersta av professionella kretsar kan igenkänna med ett inre leende.

För att kunna ge detta påstående, som annars kan liknas vid en pekoral, dess avgörande vikt, kan det vara en för Tydarens avancerade vidareutveckling inom metoden, läran och det tvärvetenskapliga området, av betydelse att återskapa en hypotetiskt utformad, retroaktiv återblick:

Redan sedan tidernas begynnelse har sådana steganografiska legendarer som den Allvetande Krönikören bevittnat hur Allsmäktige Högstainstansen (senare, via en hittills obruten kedja av permutationer, transformerad till Den Allrahögstainstansen) i egenskap av solipsistisk, egenmäktig, oinskränkt, överdrivet självidealiserande, autodidaktisk, automatisk, helt i överensstämmelse med Dunning-Kruger-effekten, grandios megaloman dekonstruktör, särskiljt det Ena från det Andra.

I en allt högre grad av överdriven intensitet, motarbetade den progressivt offensiva agenten hypotesen om att i det existentiella tomrum som logiskt borde finnas mellan Block A, det vill säga det Ena, och Block B, det Andra, ett Tredje som dittills av alla inbördes kända, varierande faktorer inom området, ansett kvarstanna som Uteslutet (alienerat, isolerat, utfruset eller tvingat till ofrivillig landsflykt).

Den Allvetande Krönikören hade som enda valalternativ att uppifrån en brant stigande läktare, pådyvla sig själv ansvaret för hur Objektet-i-Sig (se vidare Immanuel Kants vidare definition av huruvida något kan existera eller icke existera ”i-Sig”) autonomt kunde ha uppfunnit, upptäckt och därpå tillämpat egensinniga försök till särdeles konditionskrävande men ändå lustfyllda aktiviteter som, bara för att nämna något axplock ur raden, begreppsutvidgning som i fackspråk brukar benämnas som ”begreppstänjning”:

Var och en som någon enda gång, gärna i ett sysslolöst tillstånd i en vänthall, med ängelns tålamod samt pedantens nitiska noggrannhet, minutiöst undersökt samtliga av ytterrockens, kavajens, västens och benklädernas fickor, blir strax medveten om det faktum att ambition med tillhörande prestation leder förr eller senare till, om inte hett eftertraktat, så i alla fall inte oönskat, objektifierat objekt. I just detta specifika fallet en högst ordinär och normal gummisnurra.

Den Allvetande Krönikören vet att, på villkor att Repetitionen är all Kunskaps Moder, blir textmassans färgbeskrivande och artbestämda detaljer i ett fermenterat, först torkat, därpå fryst, rökt koncentrat med hög densitet Helhetens, inklusive avstånd och senaste aktuella förtydligade detaljer kan påminna om en alltför ofta, ständigt frånvarande, obiologisk Fadersgestalt.

Bara som några spontana och intuitiva, troligtvis eller högst sannolikt, impulsstyrda förslag, kan de kommande objekten tilldelas enkla och därmed ofta förekommande förnamn som (med hänvisning till ”Bagare Bengt på Bagargatan”): ”Glasögonfodralet Gösta”, ”Gummisnodden Gunnar”, ”Trottoaren Torsten”, ”Trottoarkanten Arkan”, ”Rännstenen Rickard”, ”Avloppsvattnet Anders”, ”Kullerstensgatan Sten”, ”Avrinningsspringan Ingvar” samt, slutligen och sist, ”Exemplet Xavier”.

Ifall någon till äventyrs, vän av ordning, orolig och nervöst lagd Tydare som inte är beredd eller redo att svälja allt som ryms i silverskeden, önskar så här i förväg och i förbifarten veta hur denna tillkrånglade fas ska utvecklas vidare, ombedes här och nu att invänta rätt tillfälle.

Namngivningsprocessens betydelse uppmärksammades först för allra första gången tisdagen den 2 februari, 2002.

Prestationen, som i sin föredömligt enkla utformning, skulle, om inte den inte redan vid det stadiet blivit belagd med sekretesstämpel, internutredas och överlämnas till odontologisk-logopedansvariga Marit Hjollstohn, kunnat vara värt ett Nobelpris i Sakkunskap, eller åtminstone en icke-religiös och osakral Mässa.

Den språkstrukturella processen tog fart i Arbetsteamet 9A:s improviserade provisoriska, med Edward de Bono-inspirerade språklaboratorium, som bara ett år senare skulle omorganiseras till den tillförlitlig tankesmedjan Prospero.

”Glasögonfodralet Gösta”, ”Gummisnodden Gunnar”, ”Trottoaren Torsten”, ”Trottoarkanten Arkan”, ”Rännstenen Rickard”, ”Avloppsvattnet Anders”, ”Kullerstensgatan Sten”, ”Avrinningsspringan Ingvar” samt, slutligen och sist, ”Exemplet Xavier”.

Tisdagen den 2 februari år 2002 hade vederbörande lite oförhappandes plötsligt, funnit ett tomt glasögonfodral tillverkad i engelsk, nygotiskt tegelfärgad, i nyansen mellan dyster violett och uppiggande ceris, syntetisk hårdplats.

Högst sannolikt, för att inte det yttre höljets innehåll skulle överge sitt trygga bo, vilket, skulle det senare visa sig att det redan hade gjort, hade fodralets förre ägare, ifall Tydaren kan, åtminstone av artighet acceptera ett ironiskt eller sarkastiskt uttryck, omsorgsfullt slarvigt, ironiskt och sarkastisk, omsorgsfullt belagt asken med en i fortfarande färsk gummisnodd i den anrika och därmed traditionsbundna färgen royal blue.

Visst fyllde snodden även i detta minimalt tilltagna läge en inte så lite betydelsefull funktion.

Fodralet låg på trottoarkanten, antagligen starkt övervägande att antingen utstå skammen och smärtan i det usla förhållandet, eller låta sig falla ner och för alltid flyta bort i rännstenens lakoniska rörelser.

Det enda som förhindrade Fodralet-i-Sig att falla till föga och, kanske för evigt försvinna ner i en tillräckligt stor springa mellan trottoaren och gatan, var den oansenliga, obetydliga, men i den här situationen högst lämpligt utvalda royal-blue-färgade snurran.

Gummisnodden kan det yttre starkt påminna om en eller flera av planeternas eviga, cirkulerade rörelse inom Solsystemets gränder runt Solen.

Till och med ett sådant avancerat, abstrakt ämnesområde som Esoterisk Fysik bör utstå verklighetens prövningar.

En av ellipsens avsmalnande ändar dras ut av en för ändamålet lämplig, av slumpen, utvald agent, ut mot extremläget, med rörelse kan intyga hur gummisnoddseffektens plastiska rörelse uppnår sin optimala maximipunkt och därpå, liksom en bumerang, återvänder till sin ursprungliga basstation A.

Fodralet, räddad av gummisnodden från en situation som, om det hade velat sig illa, bara hade kunnat sluta på sitt sätt, tränga in i och, likt en nykläckt gökunge, infiltrera boet, ge sina betydligt mindre, orkeslösare och bräckligare styvsyskon åt var och en för sig, systematiska knuffar i rätt riktning.

Styvföräldrarna var som vanligt fullt upptagna av sina egna, i överensstämmelse med Darwinismen, socialt anpassningsbara, steganografiska förpliktelser.

Den Allvetande Krönikören har förstås redan före skapelseakten satt igång på allvar, insett att i stort sett var loppet vid den tidpunkten, redan över och kört.

Antingen ägde denne ett berättigande som opartisk, neutral och strängt objektiv, ungefär som en kamera, berättare, eller så var det redan då, vid det laget, dags att avstå och avgå.

(Tydaren som vill veta mer om detta, kan med varm hand hänvisas vidare till essäsamlingen av Anna-Leena Önnemoes (Första upplagan utkom redan år 1912, det vill säga två år före Första världskriget):

”Läsebok för Allmänna och Enskilda Särskilda samt Särskrivna Samskolan”. Helsingfors 1912.

Den mening som Tydaren, efter ett första överseende, ska fästa sin uppmärksamhet på är följande:

”Den Enögde (Odin, med de informationsstjälande korparna Hugin och Munin, samt den tidspressade Fenris tätt i bakhälarna, eller Cyklopen i Grottan), Redlöse (Södergöken och Crazy Horse) valde i kvalet hellre Rödögd (Albino Comics) än Rådlös (Konsumentverkets Informations- och Upplysningsservice)).

Tydaren in Spe, det vill säga, om allt går väl och inget allvarligt hinder föreligger, blivande Steganografen, inser, om inte omedelbart, plötsligt, inte helt olikt en Lidnersk Knäpp, så strax därpå, det dolda sammanhang som finns under och emellan rubriken, ingressen och raderna att Meningen-i-Sig inte kan betyda något annat än avsikten att ”icke betyda” vilket medför detsamma som ”wu wei”.

Södergöken har också den sin remarkabla betydelse.

Det vore en alltför grov generalisering att med överdriven tvärsäkerhet utesluta de nykläckta, unika kycklingindividerna, nu utan det skyddande skal som, bara till för några minuter tidigare, fungerade som en fender mellan deras, var och ens, sårbarhet och en alltför hård vardagsverklighet, var dömda till frihet.

Andra närliggande synonymer på skalan har redan anpassat och därmed funnit sin naturliga plats idag gällande ordningen eller inför den kommande framtiden, kaotiska oordningen.

Finsmakare i området väljer ändå inte orden efter deras inbördes betydelse eller aktuella status, utan hur de ”ligger rätt i munnen” samt ”smakar på tungan”.

Som en liten informativ extravagans kan nämnas att oerhört överbegåvade och rikt utrustade samlare av steganografiska textmassor (ungefär i snitt med den här högst oansenligt simpla foldern), där gourmeter och konnässörer vart annat år, någon gång mellan den tjugofemte och sista februari håller en Ordbruksmässa, med bistånd av den för tillfället världskände sommelieren Anthony Stark väljer ut att provsmaka och poängsätta förra årets mest förkommande och därför kvantitativt mest pålitliga akronymer och synonymer.

För övrigt har ingen räknat ut hur många vanligt förekommande ord för ”snö” som finns tillgängliga här uppe i, till exempel i ”Mittens Rike”, Ljusdal.

Tydaren bör inte heller i onödan utsätta sig för tveksamt överhängande risker.

Också uttänjningseffekten har sina laga begränsningar.

Många utomstående drar den impulsiva, reflexstyrda och förhastade slutsatsen att en sådan godhjärtad, välmenande och altruistisk omtanke bygger på Pico della Mirandolas och, senare, Erasmus av Rotterdams första, tappra försök till att utforma Humanismens Grundteser, färdiga för att när som helst någon behagar, spika upp på porten till Slottskyrkan i Wittenberg.

Vana steganografer som med högsta betyg utgått från den gamla och äldre skolan vet av erfarenhet att ingenting är vad det synes vara, inget består, allt är i ständig, permanent, oavbruten men ändå ojämn och obalanserad permutativt oavslutad transformation. Faran, om den alls finns och då söker anpassa sin framfart till gällande regler, gömmer sig, listig som en räv, bakom hörnet.

Belastningen på snoddens inre elasticitet eller dess omedvetna motivation till flexibel anpassningsförmåga kan bli den utlösande faktorn till ännu en i raden oväntade överraskningar.

Snodden utdragen till sin spets (därav följer den titel som textmassan i foldern erhållit av undertecknad), det vill säga kulmen av bristningsgränsen, antingen brisera eller kullkasta tillbaka Ordet-i-Sig (alltså den exklusivitet som bokstäverna uppnår genom en noga utvald, starkt negativt laddad konstruktion), inklusive utseende, design, uttryck samt de allra närmaste i släktskapet, till dess ursprungliga, det vill säga; i-sig-läge.

Ett oansenligt, men därför alls icke oanständigt, exempel, i strikt mening; ”ofullständigt”, ”irreparabel” eller ”imperfekt”, kan Tydaren utföra genom konstycket att, utifrån begreppet ”force majeure”, mesmeristiskt koppla samman uttrycket, i direkt anslutning till den enligt förlaget utgångna Den Allra Första Ordbokens, ”regal”, som i sin tur kan betraktas som ett konkret ersättningsord, eller länkförbindelse, mellan ”rigid” och ”rojal”.

Hågade spekulanter såsom korthajar och extroverta vaganter föredrar med fördel gärna att bruka sådana medialt randomiserade samplade mixar i lekar som Fair Play under spelbordet, direkt under disk, ”Royal Straight Flush”, eller och så vidare…

Då kan det då och då hända ibland att någon bortskämd, självsäker, självupptagen, varken osnuten eller bakom öronen torkad, ung spoling tar sig upp på estraden, ställer sig i talarstolen och anklagar Steganografiska Förbundets experter för att inte de satt en klar och tydlig ålderbegränsning mellan Språkets ikonografi och ikonologi.

Ett sådant spektakel som de myndiga mogna auktoriserade, ingen regel utan missvisningar, avvisar med en klassisk elegant, aningen nonchalant, arrogant, utförd handvändning.

Det andra, genom kedjereaktionen, i direkt anknytning, men ändå i skarp kontrast till det av läkemedelsföretaget Antrax nyss inköpta Vasaru och en väl vald, av slumpen styrd, hand i Texas Hold’Em.

Den uteslutna tredje har innerst i sitt hjärta, mellan förmaket och kammaren, efter att själva kodan med ljusets hastighet återgått till en känd sammanslutning av franska poststrukturalister som, dygnet runt hårdbevakar och punktmarkerar Lingvistiken, vars smått legendariska psykiater, i sann postmodern anda, Jacques Lacan, tagit det avgörande steget över från fåret Dolly till den i brist på bättre, hållbarare och stabilare, alternativa lösningen, associerat den originellt utformade, ursprungliga och genuina franska som tagit sin tillflykt till Belgiens slaktindustris heliga ko. Helig på så vis att den aldrig, inte ens med den minsta släng visade något synbart eller mätbart tecken på galenskap.

Företaget ”Cougars Camp” har, kanske omedvetet eller oavsiktligt, i serien ”Midget’s Gadget” tillverkat ett, för var Tydare, föredömlig stegagrafisk kombination av visselpipa, kompass, termometer och förstoringsglas. I utomstående kretsar begår gemene man ofta misstaget att se skogen för bara trän och visselpipan som inget annat än en Magritt-inspirerad visselpipa.

För övrigt används också dess avkomma till att vid större högtider och besök från fjärran länder, med ohämmade rörelsemönster, antingen i traditionell normandiska folkdanslag och, om inte sådana finns tillgängliga, individuellt anpassade emotionella utsvävningar.

För att inte förvirringen ska tillta innanför de slutna leden, har protestantiska flamländare från Vallonien samt katolska valloner från Antwerpen, i unisona allianser, enastående konglomerat och socialt gemensamma karteller med kockar som är mästare på huvudrätten ”Schweizerschnitzel”, istället för att låta den av försörjning alltid tillgänglige, plikttrogne ”målvakten”, finansvalpen, hälaren, gastronomen och Chef de Cuisine, Gaston Delarue, tillaga sin egen version av provencalsk bojabäs, men av det mycket framgångsrika företaget Companie Patronus & Clientela, inhandlat minst etthundra kilo välhängt och mörat belgiskt blått oxkött som numera ingår som ett veganskt tredje alternativ i trerättersmenyn: ”Speciale à la Buridan”.

***

Det staganografiska begreppet är alltså styrt av meningens partiska riktning. Just därför och av det skälet är den här folderns andefattiga textmassa synnerligen lämplig till bruk inom Steganografin.

Tydaren delar in texten som helhet i antingen grupper av ord, eller, som i texten om ”Olle, Ekorrn”, ”Imse Vimse Spindel” och ”Tomtegubbarna” ovan, utan att ta någon som helst hänsyn till textens budskap, förtunnade ytor.

Då distraktionens nyhetens behag är oskadliggjord, inordnas de byggklossar som är vanligast förekommande, frekventa, i en rankad ordning.

Till skillnad från lekmannen kan Tydaren med detta statistiska underlag i minnet, utan att som gröngölingarna gärna vill göra, förväxla medianen med medelvärdet, framställa ett hyfsat stapeldiagram.

Ett sätt att utföra denna något omständliga och tålamodsprövande uppgift, är att först enligt gällande regler, med manuellt-mekaniskt papper och penna, ställa till ordning, minst och åtminstone en, förtydligande frekvenstabell.

Lekmannen, Gröngölingen, Tydaren och Steganografen, är ofta alltför måna om att städa och undanröja sådana bevis som för den tredje, låt vara utesluten eller ej, kan tyckas vara något luxuöst och därför utan logiskt rationell funktion.

Det ryktas om att det var hans inte namngivna assistent som borde ha diskat kärlet, men, ifall detta vore sant, skulle Flemings krona förlorat lite av sin glans.