Alt. #1: ”Savannah” R. I. P. som avslutade sina sista återstående dagar undanträngd av nya förmågor inom gebitet, bort utanför rampljuset vars främsta ändamål hade som uppgift att dra till sig, ur puppstadiet nyss utkrupna, efemära dagsländor.

Deras högst särskilda, speciella, individuella, särartade, alienerade och på en gång samtidigt, isolerade från varandra, öden, var att, redan innan de för första gången i sina förutbestämda liv, öppnat sina ljusblå ögon, av ljusskygga element, manipulerat, förseglat, i massmediala sammanhang glorifierat samt i mer kommersiellt anpassade lokaler, gärna utrustad med guldglittrande ramper, av de objektifierade objekten själva, nyputsade pålar, en nostalgisk, vintage retro discokula, stroboskopiskt blinkade, svart ljus och kulörta i grälla färger; röda, gröna och blå neonfigurer, omtalade av någon oupplyst självutnämnd despot som något nedsättande, könsrelaterade, spekulationer utan faktabaserade, ursprungliga källangivande, ordalag.

Arbetsledningen var som alltid utsedd av någon hugad spekulant som inte hade någon högre ambition att ge sig till känna.

Attraktionsplatsens fasta arbetsteam bestod som regel av, bortsett från de alltid utbytbara studieobjekten, av två subgrupper.

Den dygnet-runt pågående verksamheten hade traditioner tillbaka till Romartiden och romansen mellan Caligula och Messalina.

På den tiden bestod personalen till största delen av frivilliga idealister som undgått de fysiska, ibland på en gång livsbefrämjande övningarna, antingen mellan Den Ene och Den Andre, eller sådana levande varelser som efter egna upplevelser erfarit inpå bara skinnet hur det är att leva under ständiga hotbilder, inom Colluseums rymningssäkra murverk.

Verksamhetens starkaste konkurrensmedel var, inte förvånande nog, frånvaron av italiensk dubbel bokföringsexercis.

För att inte slösa dyrbar tid på byråkratiskt tjafs, arbetade de heltidsanställda på oreglerad övertid samt med dagliga påminnelser om att arbetsnarkomani var bästa verksamma substansen mot kroniskt sex- och drogmissbruk, oblomovskt soffliggande och en stadigt återkommande, eskapistiskt hållen åtrå efter att få, hellre före än efter, tänka för mycket.

Behandlingen var förhållandevis jämställd och på gränsen till alltför mycket, jämlik.

Flertalet flickor, fåtalet pojkar och en och annan mitt emellan som tillfälligt drabbats av latmaskens härjningar, behandlades först med relaxerande medel, tarmsköljning och därpå blodtransfusion genom en vice VD:s egna konstruerade kombination av en begagnad saftblandare inköpt från Polisens årliga loppmarknad, en amerikansk vacuumcleaner med ombytta poler, samt en kinesisk riskokare av det så hårt kritiserade märket ”The First of Aprilia”.

Andra, mindre talträngda och mer handlingsförlamade, personligt bemötande escorter uppvisade i privata bås för V.I.P-medlemmar som, i gengäld mot högre insatser, krävde kontroversiella, samt mer tidsödande metoder som traditionell mattpiskning inklusive rörligt staffli, eller ofta tredimensionella, falska förespeglingar om elektriska lådcyklar fyllda med ekologiskt odlade morötter.

De plikttrogna underhuggarna, säkert på grund av vattenbrist, undernäring och diagnosticerade som polska, med högsta möjliga sannolikhet, kommande från Norra Polen, ”muselmaner” var mer om sig och kring sig, för att få något på sig och i sig.

Vice VD:n, som i det här lite vanvördiga sammanhanget önskar förbli anonym och ansvarsbefriad, garanterade dessa hänsynslösa teflonpannor, enligt Allmänna villkor samt uteblivna fackregleringar, svart på vitt, beroende på tillfälliga asymmetriska svängningar, muntliga formulerade löften om framtida karriärmöjligheter, tills-vidare-anställningar inklusive kost, logi och fickpengar till till exempel lätt avtagbara arbetskläder, Daleskor med stilettklackar och utan minsta antydning till metallförstärkt tåhätta, sjuk-, godtyckliga försäkringar, gällande spontana, intuitiva, impulsstyrda, flexibla arbetsbeskrivningar, praktiskt och pragmatiskt tillämpade av toffelhjältar med halvmånarna bestrukna av väldoftande kokosolja i intimt förtroendeväckande samarbete med feminiserade torpeder, vars argumentation med väl utsedda offer bestått av impulsdrivna, okontrollerade känsloutbrott av handfasta, hårdhänta, med hela handen pekande, utåtageranden, en ytterst ovanlig intelligens, som av forskaren, gurun och PT:n Howard Gardners, av de professionella, akademiskt examinerade hårt kritiserade ”Intelligens #13”, var så högtstående att innehavaren, först efter en stund av improviserat läppspelande, spontant kunde först formulera och därpå, efter ännu en stunds djupanalys av ljudsammansättningen, yttra en så för samtliga närvarande, häpnadsväckande överraskande, snärtig, one-liner-monolog, typ:

” – Va?”

Toffelhjältarna skötte de, i överensstämmelse med traffickinglogistiska bestämmelser, avtal och uppköpskontrakt, nyanlända, alltid så inställsamma, blivande servitriserna, påldansöserna och sällskapsdamerna, och motsvarande av manligt kön samt det uteslutna tredje, administrativa arkiv med personliga tillhörigheter, affektiva effektvärden ofta i form av ärvda ringar, arm- och halssmycken och juridiskt gällande överenskommelser om kreditlån, avbetalningsvillkor och vad det kunde innebära för frånvarande nära anhöriga, om den anställde plötsligt, mot sin egen vilja, skulle avvika från etablissemangets lokaler eller, ytterst dumdristigt, försökte överträda de höga, taggtrådsförsedda, murar som i den vanliga vardagen hade som främsta syfte att hålla konkurrerande, invaderande industrispioner på tryggast möjliga och säkerställda avstånd.

Sjukpensionerade torpeder, under titlar som ”Lokalvårdare”, ”Tidsstudiemän”, ”Personaltillsynsmän” och ”Arbetsskyddsombud” hade som huvudfunktion att så enkelt och smärtfritt som möjligt, låta trafiken flyta på.

De var samtliga, innerst inne, omtänksamma, skötsamma och kände sig bekväma med ledningen, arbetsförhållandena, löneförmånerna, umgänget med producenterna, V.I.P-medlemmar samt stamkunder som, i samspråk med residenterna, hängde i baren och den alltid utökande kundkretsen, samt, ej att förglömma, sig själva och varandra.

Om det händelsevis skulle råka uppstå något akut mankemang eller kontrovers före förskottsbetalningen, under interaktionen, eller efterspelet mellan de två eller flera inblandade kontrahenterna, dök en eller två mellanhänder upp som gubben ur lådan, med en föredömlig diplomati, praktiskt bevisade att ”Kunden har alltid rätt, tills motsatsen, i överensstämmelse med Karl Poppers falsifieringsteori, är bevisad”, utan handgemäng för att så långt som möjligt undvika att den redan så för skattebetalarna, ekonomiskt tungt belastade offentliga vårdsektorn, vars aktörer utan möjligheter till att ta ut övertiden i kontanter eller semesterdagar, alltför utschasade då de, gång efter annan, utförde enahanda operationer eller själva, beroende på det rådande läget, antingen lite, eller, med hänsyn till det spända läget, högst motvilligt, mottog avdelningsföreståndarens verbalt formulerade plåster på såren.

Husets arbetsledare, som av den närmaste omgivningen inte ville anses vara den som var den, med silkesvantar på händerna och yllesockor på fötterna, var ivrig att göra processen kort.

Efter den i högst fem minuter pågående, utan vare sig långbänk eller utdragna nattmanglingar, förhandlingen, sade sig köparen/kunden/konsumenten vara glad i hågen och därmed helt av egen kraft och på egna ben, beredd att dra ett hårt och brett streck över det som han, nu öppet erkände inte varit någonting alls, förlåta och förtränga ”vad-det-nu-var” och, med den självgode och självsäkre, självutnämnde diplomaten hack i häl, så gott som det gick, med raka steg men på skakande knän, närmade sig etablissemangets, med hemtrevnad i atmosfären, entréhall, för att, lättad, men ändå fortfarande kallsvettig i de orakade armhålorna, passera svängdörren och, lite diskret, fortsätta någonstans på gatan ut mot dittills avlägsna och okända mål.

Företagets verkande assistent, som kände sig lite oföretagsam efter den uteblivna fysiska tillrättavisningen, såg med egna ögon till att de sedvanliga rutinhandlingarna utfördes till punkt och pricka.

För att inte oroa den övriga, på en gång överbelastade och underbemannade, hårt arbetade personalstyrkan då de, enligt gängse regler och förhållanden, utförde serviceinriktade tjänster som enligt sedvänjor och traditioner, aldrig pågick längre än femtiofem minuter (enligt arbetsbeskrivningen skulle den återstående tiden fram till helt klockslag, med omtanke på nästkommande gäst, tvagningen i den därtill avsedd bidén, vid behov byta sängkläder, piffa upp sig och se den främmande i ögonen under antågandet.

I arbetsuppgifterna i sig ingick inga större möjligheter till högre ekonomisk ersättning, förbättrade arbetsförhållanden, sjuk- eller semesterersättning (möjligtvis eventuella arbetsskador där en legitimerad kurator, ofta rödnäst, rödögd och med blodsprängda ådror på de en gång i tiden, då densamme, långt före ungdomens härliga tider, rosenröda kinderna, förstrött lyssnat på den alltid återkommande letargiska, litanianska elegin, med högra handens lillfinger petat sig i grundligt högt upp i högra näsborren och med en ljudlig suck, undertecknat och stämplat ett färdigskrivet recept, tilldelat den illamående med en fyracentiliters plastmugg med ”Doctor Feelgood’s Miracle Brew”, som objektet, bara efter två minuters väntetid och inkapabel till inlevelser av eget konstruerade placeboeffekter, upplevt en höghastighetsresa till drömmarnas värld) avancemang inom företaget, eller, tillsammans med en inhyrd konsult, i offentliga sammanhang, berömd för sina profetiska förutsägelser om den kommande arbetsmarknaden.

Sådana stalltips som kunde vara till hjälp då den snart överkvalificerade tjänsteanden, fick tid över till att fundera över den oundvikliga tidpunkt då denna enkelriktade yrkesinriktning nått fram till dess terminalstation.

Arbetsbeskrivningen skulle, med omtanke på att flertalet speciellt utvalda rekryter, i det numera utraderade tidigare livet under uppväxten antingen utfört, med hot om verkställande indragningar av nödvändiga näringstillskott, monotona rutinhandlingar, eller, efter anklagelser om falsarier, lögnaktiga påståenden och aldrig utförda stölder av torrt och mögligt bröd, varken kunde läsa, skriva, räkna eller, utan läspning, uttala bokstaven ”s”, eller där ett ”g”, av en oinvigd, kunde förväxlas med ett ”j”.

Lite kortfattat och förenklat, bestod de av ytliga behag fysisk och ergonomiskt rikligt utförda, mjuka mellanhavanden kombinerade med manipulativa stimulansåtgärder i samklang med enstaviga ljudutlevelser.

De antikonforma livgardisterna själva var välförsedda med den outtalade förmånen att, då allt förlöpte i sina gängse banor, fanns tid över åt var och ens enskilda sysselsättningar. En tittade på teve. En annan spelade datorspel.

Den utfrysta, isolerade och uteslutna tredje, efter att, likt en hypnotiserad höna, fokuserat på en väl tilltagen, vit linje funderade ut hisnande poetiska krumbukter, som:

”Den totala distansen mellan de alienerade områdena av människornas inre föreställningar om vad som egentligen dolde sig bortom händelsehorisonten, omslöt utan större, omfattande maskinkonflikter, Tellus yta, först screenad, därpå komprimerad, där efter retuscherad och slutligen, som en naturligt utformad, med högsta graden av densitet, (som i vid mening motsatsen till ”Svart Nättroll”), via en 3D-skrivare, Vit Dvärg.”  

Då och då, när någon tröttnat på den självvalda, erotisk- altruistiska utslocknandet, och på en gång, agapisk-egoistiska tristessen, kastade de, genom väl utplacerade dolda webbkameror, ett getöga, på utvecklingsskedet som pågick då, negativt laddade, aktiva, sändande producenter, mötte positivt laddade, passivt, mottagande konsumenter.

Utan de, i bostaden kvarliggande terminalglasögonen, tog observatörernas vyer på synnervernas muskulaturer.

Som en liten avkopplande, avspännande och utan påkallande av extra uppmärksamhet, distraktion, gick man rad för rad och med räknedosan i on-läge, igenom de senaste rapporterna som paparazzirapportörerna kontinuerligt sände in om mera socialt och ekonomiskt utsatta klienter. Om inte annat, så åtminstone för att utöka den egna provisionens räntepåslag, då någon av de ofrivilligt uppmärksammade av någon närstående, troligtvis utan konkreta bevis, falskeligen anklagades för försummelse i de inre familjeangelägenheterna.  

Den enes glöd, den andres bröd. Återstoden av smulorna tillföll, inte helt utan protester från de tidigare nämnda, den uteslutna tredje.

Denne, för att säkerställa sina framtida inkomster, bedrev en egen kreativt påfunnen, ekonomiskt inbringande affärsverksamhet.

Väl medveten om var de utplacerade och dolt uppmonterade visuellt registrerande linserna hade sina respektive fokuseringar, var satte denne ned sina fotbeklädda fötter ute på golvet och med egna fysiska ögon spanade in de affärstransaktioner som just för tillfället, då den utvalde, självbedragande konnässören, tillsammans med en inte alltför uppspelt behandlingsassistent, ansåg sig förbli trygg bakom lykta dörrar, istället agerade inför öppen ridå, kunde den uteslutne tredje, oreserverad men ändå oupptäckt, med hårda nypor undersöka dylika materiel som då huvudpersonen återvänt till sin specifika upplevelse av den så vitt utsträckta, hårda verkligheten, kunde inbringa både hårdvaluta samt dagsfärsk information om mjuk inkompetens.

För att inte behandla den ena parten mindre rättvist än den andra, kunde den uteslutna tredje också stöta på sådana misshälligheter som i huvudsak mer angick den egna parten.

Den med bäst-före-datum instämplade visstidsanställdas tappra försök till avtalsstridig egentid, som, bara för att nämna tre avvikelser av flera; spontanbesök på wc:n, oförutsedda fikapauser, eller, mer psykiskt än fysiskt relaterade, primitiva, driftstyrda, impulsdrivna, alltför utdragna insug av nikotin via lungsäckarnas kapillärer och slutligen vidare upp till hjärnans, av den svenske neuroforskaren Arvid Carlsson upptäckta transmittorsubstansen Dopamin, i Gemene Mans vardagsliv kallat: ”Belöningscentrum”.

Förmännen och skyddsombuden hade också den grannlaga uppgiften att, morgon som kväll, granska den övriga närvarande personalstyrkans välskötta yttre, inre hälsa utan några, för den närmaste omgivningen påfrestande, större humörsvängningar, nedre hygien och plötsligt upplevda förnimmelser av, icke än så länge, åtgärdade transpirationsbesvär.

Dörrvakterna bestod av en kategori för sig.

Majoriteten, som till nittionio procent utgjordes av sådana MMA-champions som, med i förväg löften om tillräcklig ekonomisk ersättning, av egen fri vilja, bara någon hundradels sekund innan sista rondens gonggongens ljudvibrationer ljöd, hals över huvud, utan uttalade vidare anspråk om tillåtelse för frånvaro på grund av arbetsskada, lagt sig ner i horisontellt läge utefter den fyrkantiga ringens av ingrodda odörer, stinkandes golvytan, och därpå, ömsom möta den närvarande publikens som, efter månader av hårt slit införtjänade slantar, betalat för och i det rådande nuläget, intagit de utplacerade utefter parkettens första radens bänkar, beroende av hur mycket var och en, enligt en väl uttänkt kalkyl, investerat till en, till det yttre högst ordinär, lite anonym och oansenlig, illegal, välförsedd med dimsyn, skrällande hörapparat och kontakter högre upp, bookmakerns spelsystem, hån fyllt av samvetslöst förakt, eller, ömsom, upplevt hur den andra sidan, efter att ha lystrat till det inbillade ljudet av klingande cymbaler, med skrålande jubel hälsat, under klassresan utför, förloraren som om denne vore envigens slutgiltige segrare.

Bortsett från de förut utlovade kontanterna, som vid just det här aktuella läget, till antalet låg rätt i handen, hade den alldeles nyss Chapionatet emeritus, erhållit, inte riktigt en given plats i solen, men åtminstone strax intill.

Med extravaganta rörelser och trånande sug i blickarna, slingrade sig de objektifierade, åtminstone till det yttre, estetiskt attraktiva hetärernas kroppar, likt Kaa runt Kunskapens trädstam, eller, beroende på livsåskådning och verklighetsuppfattning, världspålen Veralden olmai.

På en enfilig, enkelriktad, serpentinväg utför mot det oundvikliga slutet, hade aningen mer till åren komna dagsländor deras givna platser utöver och längsmed sidorna på hängivna betraktares, av artros besvärade, knäskålar.

En deltidsanställd långtradarchaufför i övre medelåldern, med tre dagars skäggväxt, efter sen ankomst, i flygande fläng omklädd till en uppgraderad, men ändå i det här stadiet, förlegad version av Hedy Lamarr, undervisade de nyss ur puppstadiet kommandes, hårdhudade men efter väl insmord mjukgörande kräm, sidenlena, med skinn på näsan, innerst inne i sitt nakna hjärta, tränade de febrilt som vore de Ip Man ställd inför sin träskallige dummie, på rörelser vars utförande var inspirerade från en näst intill till papperstrasor, handkopierad trebetygsuppsats (med betyget I.G.) om högst potentiella likheter och därtill avgörande skillnader mellan, å ena sidan, Frank Wedekinds ”Lulu”, å andra sidan, Heinrich Manns ”Lola-Lola” och å den, icke i det här enskilda fallet, uteslutna tredje versionen, av en, redan på den tiden det begav sig, okänd, fattig parisstudents koreografiska anteckningar angående Salomés De Sju Slöjornas Dans, versus Isadora Duncans, då hennes livsbefrämjande barfotadans i grekisk antik tunika, under hädanfärden mot undergången bakom ratten i hennes så älskade Amilcaren ”Bugatti”, i ett enda omsvep avslutades av den boaformade scarfen.