En mycket berömd artist, som numera är avliden och bortgången, konstaterade lakoniskt att: ”Den här torsdagen är ju inte densamma som förra torsdagen”.

Liksom Essensen, kategorier av samtliga torsdagar, inte föregår Existensen, den enskilda, innevarande Torsdagen-i-Sig. Då Agenten är fullt upptagen med att genomleva den just i ögonblicket närvarande torsdagen, kan utomstående, ganska så ointresserade förhålla sig till Agentens agenda, tidsplanering och dagsstruktur, som om den vore vilken torsdag som helst.

Under Antikens dagar, då De Gamla Grekerna än så länge var i ropet, kunde det mycket väl ha tett sig så att, åtminstone i den praktiskt tillämpbara (att man inte kan gå ner i samma flod två gånger) av samtliga, pragmatiskt tillämpade verkligheter, att det Essensen påbörjat, avslutade Existensen.

Essensialismens främsta förespråkare Aristoteles, betydligt senare bekräftat av John Locke, att Agenten, inför ett Tabula Rasas skinande vitt pappersark, projicerade en möjlig, eller högst rimlig, Essens på Existensen.

Inte helt oväntat råder bland efterkommande efterträdare, diametralt motsatta åsikter. Den ytterst vanligt förekommande och därför ofta återkommande Antitesen är att Existensen, redan långt före Essensen, utgör Sapiens häpnadsväckande möjligheter till att välja sig själv såsom handlande Agent och Aktör.

Synsättet medför vissa risker. En sådan är att Agenten, helt av egen fri vilja, väljer att utse Tabula Rasa, det oskrivna arket, som den Existens som föregår Essens.

Det bör också i sammanhanget nämnas att Essensen är, i egentlig mening, densamma som ”Anden”. (Här bör Gräsanden-i-Sig räknas som tillhörande gruppen: ”De Uteslutna Tredje.)

”Anden”, i den metafysiskt religiösa föreställningsvärlden, är detsamma som ”Själen”.

Med andra ord inte så konstigt att tänkare som tillhör den Materialistiska Skolan, hellre ser Existensen som innovatör och katalysator till Essensen.

Inom Steganografin har, för den Mer Intresserade knappast överraskande, Memetiken en inte helt avgörande, men ändå stark betydelse för den steganografiska utvecklingen. Inte minst därför att Memetiken också kan förklaras utifrån Genetikens associativa anknytning till Charles Darwins Utvecklingslära och sentensen att: ”Den bäst lämpade, överlever.”

(I en modern version skulle samma budskap kunna omrationaliseras till:

”Den mest välanpassade, överlever.”)

För visst är väl en mondän hycklare mer framgångsrik under både arbetstiden och därpå följande fri tid, än en ärlig, uppriktig och sanningssägande mytoman?

Mycket kort kan Memetiken förklaras utifrån två vitt skilda förhållningssätt.

Den ena är ”Mem”, som memetiskt imiterande, typ:

”Kaka söker Maka.”

Den andra är ”Mem”, som ”memory”; Minne.

Till exempel:

”Att Leva, eller Inte Leva? Det är frågan.”

Hur som helst så syftar båda begreppen på en associativ likhet mellan ”Men”, memetik, och ”Gen”, genetik.

Memen är ju inte bara helt analogisk, utan har också en digital motsvarighet.

Främst inom kulturella verksamheter, som till exempel Musik, skapar fysiska människor, mjuka programvaror samt repeaters, permutationer, logiska och ologiska förändringar inom digitala och cybernetiska skapelseprocesser.

En väsentlig yrkeskår är förstås ”DJ:s”, Disc-Jockeys”.

Från att, på 1960-talet vara pratsamma och talföra ”plattvändare” har inte bara utbudet av de senaste tekniska resurserna, typ både hårdvaror och mjukvaror, vunnit mark.

För den steganografiska traditionen har dessa imitativa och repetitiva moduleringar medfört att inte bara lägga in meddelanden i pixlar eller improviserade kompositioner, utan att själva den estetiska upplevelsen och erfarenheten är aktiv bärare av önskade effekter som förväxlingar, fördröjningar, tålamodsprövande prokrastineringar och sådana enskilda bitar som aldrig riktigt vill ta sig.

Som varje annat vetenskapligt utformat verktyg, måste också den steganografiska läran och metoden i sin utformning präglas av opartiska ställningstaganden, jämlika rörelser samt lösa förbindelser (med hänvisning till den industriellt tillverkade versionen av Enigman).

I den här kontextuella ordmassan finns också antydningar av associationer till Navaho-kodens betydelse för USA:s krig mot Japan, under WW2.