Problemet skulle i stort sett bestå av, i ljuset från det yttre skenet, tre enskilda förlopp:

Hypotetisk Uppgivenhet

Självrannsakan (via ett Observerande Själv)

Syntetisk Upplösning. (Typ Coola och Menthos)

Storytellern höll, så länge det gick, inne med faktaunderlaget, nämligen det att den hexagona tärningen, än så länge inte utkastad och ingens öde, beseglat.

Detta primitiva, arketypiska, förstadium till artefaktisk slumpgenerator var till det yttre konstruerad så att, oavsett utkastarens utgångsläge, attraktiva höjd eller tröghetsutmanande magnetfält, kom alltid, till etthundra procent, de tre prickarna (Luffartecknet, här i betydelsen: ”Vi Vandrar Vidare in mot Den Eviga Oändligheten”) upp på ovansidans yta.

Det förutsedda utslaget kunde för Allrahögstainstans, inte upplevas som annat än en ursprunglig källa till inspiration. Enligt den gängse metoden och allomfattande ordningen, var den intelligente designern och kreatören väl medveten om Tingens Natur och Struktur.

För att kunna förbli allsmäktig hade denne åt sig själv tillverkat ett förutbestämt Facit.

Allrahögstainstans, som i sin solitära ställning, konstruerade för denne själv, oväntade överraskningar. På den tiden fanns ännu inga ”Spoiler Alert”-varningar. Processen, om än sinnrik, var komplicerad. Först ställningen, därpå konstruktionen, sedan, med ett tillräckligt hårt slag i huvudet, en välanpassad minnesförlust, och, tillbaka vid arbetsbänken, till sin oerhörda glädje, upptäckte det, nyss tillverkade fenomenet.

En tår droppande ner från Det Allseende Ögat. Vem hade varit omtänksam nog att tillföra till Kosmos en sådan extravagans? Var det tänkbart att den ännu inte skapade Storytellern kunde ha ett finger med i spelet?

Anden svävade över vattnet.

Tid fanns till hypoteser, spekulationer och välgrundade påhopp.

I kraft av att ensam är lika stark som dennes svagaste länk, tränade Anden under Bordet, som långt senare skulle identifieras vara densamme som Allrahögstainstans, solipsismens introverta muskulatur.

Den obegränsade kroppen, Världsalltet inklusive Universums motpoler Kosmologin och Kaosteorin, inkluderade, med jämna mellanrum, ibland kvackande, ibland kväkande, minimala kvarkar, atomer, molekyler samt en, då de två komponenterna sammanförda till en, hållbar textmassa.

Allt eller Intet, i gråzonen mellan det alltid så dramatiska mötet mellan sprudlande Liv och Ond, Bråd, Död, degenererade ett transubstantiativt verb.

Metamorfosen kan, liksom i många andra liknande utvecklingsetapper, jämföras med den alltid så överdrivet populariserade beskrivningen av Fjärilens obekväma stadier.

Allrahögstainstans var nu, en gång för alla, inne på själva den ursprungliga skissen av den (Undantaget som bekräftar Regeln) Allvetande Storytellern.

Trots allt var Storytellern ett intrinsikalt Objekt-i-Sig. Redan i larvstadiet, före förpuppningen, föregick essensen, existensen.

Allrahögstainstans delade in materien i ytterligare tre snäpp: Ögon, öron, samt, inklusive exekutiva funktioner, ett väl utvecklat och utvidgat korttids- samt långtids, minnescentrum.

Då Allrahögstainstans en gång anklagats för stöld av immateriella idéer, ställde Domaren vederbörande inför fakta mot väggen och, med en oskyldig trotjänare, diaprojektorn kunde påvisa sådana bevis där Allrahögstainstans, helt utan hänsynstagande mot det utsatta offret, Herr Tony Buzan, plagierat in i minsta detalj, Mind map.

Wu Daozi målade klart sin målning, gick in i grottan, tog målningen med sig och allt försvann.

I vår egen hektiska tid, skulle Wu Daozi inte hinna måla klart, förrän han gick in i väggen.

I motsats till Allrahögstainstans var Storytellern beroende av ett annat ställe.

Även om den först nämnde ogillade det oväntade avbrottet, fann den sist nämnda, det nödvändiga besöket mer som en tillgång, än en personlig svaghet.

Tillfället gav den sist nämnda tid till att lätta på det inre trycket, prokrastinera, inkubera, samt, då Allrahögstainstans ändå var upptagen av annat (kanske designandet av Örats irrgångar, hammaren, städet och stigbygeln, eller uppbyggnaden av Ögat) antingen ligga på latsidan eller i, och, efter distraktionen, blott med de sex sinnena som instrument, registrera sådana uppenbara händelser som utstrålade tilltalande och därmed önskvärda effekter.

Alla goda ting är antingen tre, fem, sju eller tio.

(Inspirerad av den senast aktuella händelseutvecklingen, kan Tydaren här med fördel, utnyttja det provisoriskt uppståndna tillfälle till att utföra ett välbehövligt armar-upp-och-sträck, gå ner i liggande Planka och därpå inta en uppiggande kopp kaffe där sedvanlig stå-upp-påtår ingår.)

Allrahögstainstans vill gärna, mellan skål och vägg, framhålla att Skapelseögonblicket gick betydligt snabbare än den på senare tid så kontroversiella Big Bangen. Storytellern, som just vid det tillfället ännu inte varit närvarande, gjöt olja på vågorna. Övergången från AV till PÅ, från Intet till Allt, stod också i sig i rimligt förhållande till Ljusets hastighet.”

På detta abrupta sätt slutar plötsligt första delen av övningen, med ord beskrivna, den steganografiska metodens inledande fas.

Även om saken inte brådskar, kan ändå, om inte fortsättningen snarast följer, intresset slockna.