En ytterst lämplig och därmed föredömlig titel till den här framställda avhandlingen är ”Sidan 9 som Alltings Ursprungliga Källhänvisning”.

Essän (som framöver kommer att benämnas: ”Textmassan”) behandlar ämnet: Steganografi.

Steganografi är inte en vetenskap, utan en pragmatiskt anpassad metod.

Steganografin anses av majoriteten av kryptografer och dechiffrerare, som lite alltför enkel att knäcka. Det finns, i deras lite alltför högdragna arrogans, ingen fenomenal, det vill säga, obegriplig, ogripbar, abstrakt essens i den.

Med de alltmer avancerade metoder som används för att kryptera en klartext, är Avsändaren och Mottagaren helt, eller åtminstonde i det stora hela, överens om vilket chiffer som bör tillämpas.

Enigman är bara ett exempel av många på att även det mest komplexa redskap, tillverkat av människohand, har en svagaste länk.

Steganografin är tillgänglig för alla. Gemene man, eller Mannen på Gatan, Flickan på Gatan, Pojken på Gatan, Barnet på Gatan, en handelsresande Gårdfarihandlare (Västgötaknalle) eller Dagdrivare, alla kan de dra sitt strå till stacken.

Allra först en passande parentes:

(Steganografin är ju i grund och botten en metod att utföra, inte att förstå eller låta sig imponeras av.)

Textmassan (essän) är utformad på så vis att göra är att lära. Om den är läsvärd eller ej, har ju, i förhållande till metoden, funktionen och det pragmatiska resultatet, ringa betydelse.

Detta är naturligtvis helt frivilligt, men från och med här och nu, föreslås Läsaren att hellre betrakta sig som en blivande Tydare.

Klartext, i sin vulgäraste form, kräver läskunnighet, ordförståelse sam ett sunt förnuft, på Intelligensskalan placerad i en lämplig ”g-faktor” (som ibland också kallas för: ”g-punkt”.

Intelligens må vara en sak för sig (återkommer till detta fenomen senare), men Tydaren, i egenskap av Steganograf in Spe bör hellre vara utrustad med Kreativitet och Vishet. (En del menar att också Personligheten spelar en väsentlig roll, men i så fall bara i korta drag.)

Steganografens kreativitet består i huvudsak av att betrakta omvärlden i förhållande till vad som är ”Sant” (I överensstämmelse med den yttersta verkligheten) och vad som är ”Falskt” (Inte helt och hållet identisk med den föregående kategorin). Där emellan råder ett utrymme som Tydaren snart kommer inse överensstämmer med ”Det Uteslutna Tredje”.

Klartextens, ordmassans, Avsändare och Mottagare måste inte nödvändigtvis ha någon förståelse för Det Uteslutna Tredje. De kan, i vissa svårhanterliga situationer, beundra, förstummas eller önska rådbråka Budbäraren, på vars axlar det tunga ansvaret vilar, att Meddelandet uppfyller förväntningarna. Till dem hör att ankomma till rätt plats, i rätt tid och med ett tillrättalagd, väl anpassad, förfaringssätt överlämna godset i befintligt skick.

Även ifall både Avsändaren och Mottagaren är akademiska teoretiker, måste Steganografen, Tydaren, vara utrustad med pragmatiska talanger.

Steganografen har ju mycket gemensamt med seriösa, välutbildade professionella, idealistiskt inriktade samt inskolade hantverkare som bedragare, förfuskare, försnillare, inbrottstjuvar, utbrytarkungar, magiker, fakirer, smugglare och dylika illusionister.

I samtliga av de sällsynta sammanhang där steganografin framträder, är en ständigt återkommande fråga:

Vilket språkbruk är att föredra?

Erfarna steganografer vet av egen erfarenhet att vissa ord smakar värre än andra. Sådana som ”förvrängda”, ”förvridna”, eller ”utled”.

Alla auktoriserade steganografer har en egen verktygslåda och en egen signatur.

Visst vore det avundsvärt att kunna slingra sig från till exempel teckenspråk till navahoindianernas legendariska uttrycksformer, men en av vitsarna med den steganografiska metoden är att ordbruket har en större och betydligt avgörande ställning, än språkbruket.

Det är legio att använda ett formaliserat och starkt neutraliserat akademiskt-administrativt ordbruk. Det har minst tre fördelar, nämligen att vara anonymt, opersonligt och främjande alienerade avståndstaganden. Avståndstagandet, som mäts i både distansmeter och distansminuter, ger goda möjligheter till befrielse från ansvar, vilja till medverkan, osynliggörande av subjektet och därmed objektet och att, vid lämpliga situationer fly bort från vardagen via associationer och dagdrömmar.

Då vi androider av typen Homo sapiens alla föredrar att ingå i antingen ett ”vi” eller ett ”dem”, tar steganografen ett steg bakåt och upplever den nuvarande tillvaron ungefär som på en dataskärm.

I massmediala produktioner invänder någon kritiskt sinnad person att man inte bör skjuta på pianisten/budbäraren. Så var det kanske förr, då budbäraren fortfarande utförde sitt dagsverke muntligt, men sedan upptäckten eller uppfinnandet av handskriften, ungefär från och med Rosettstenens mönsterskyddande, har arbetsförhållandena drastiskt förändrats.

Före budkavlens tidsperiod vore det ett strategiskt misstag att oskadliggöra först och, strax därpå ställa en allvarligt menad fråga. Med andra ord; en blodspillan som skulle kunna ha som effekt, den egna självspillan.

I nutida ordbruk används därför, med jämna mellanrum, då och då, det mer avdramatiserade, anpassat till vardagens fikasnack, ordspråk som:

”Man ska inte bita den hand som föder en!”

Eller:

”Man ska inte såga av den gren man sitter på, för då händer det att…”. Och så vidare.

Det sägs att alla goda ting är tre.

Det tredje, som lite förmätet lyder:

”Lägg inte alla äggen på bordet.”

Påståendet tyder på en viss oförmåga till närvaro i nuet, uppmärksamhet, flexibilitet samt personliga svårigheter att förhålla sig passivt inom rimliga begränsningar.

Alla goda ting kan naturligtvis vara hur många som helst, men många samhällsmedborgare känner sig bekväma med föreställningen om antalet Tres mystika och magiska påverkan.

Bara, för att ta ett närliggande till ämnet, praktiskt och tydligt exempel: Talet och siffran 3.

Var och en som invigts i betydelsen och förståelsen av ”3”, vet att där, inne i den tänkandes huvud, finns, först och främst; begreppet ”Tre”, ordet, eller som i det här fallet, siffran och symbolen ”3”, samt en, gränsande till primitiv impulsiv, spontan förståelse av hur Gemene man använder, ordbrukar ”3”, eller ”Tre”.

”Vi”, på vår sida om det avgränsande, är inte förmer än alla de andra, men håller oss ändå på vår kant.

För att uppnå en primär minsta gemensamma nämnare, grupptillhörighet och lokal samhörighet, har common sense, mangrant utan minsta brasklapp, med acklamation enats om konsensus: ”Vi” är lika med, i tredje person singularis i obestämd form, ”Tydare” och i tredje person pluralis, i bestämd form; ”Tydarna”.

För Den Uteslutna Tredje Parten är ett regelrätt tvåfrontskrig att föredra.

Tydarnas främsta antagonister är, inte helt oväntat:

”De Bokstavstroende”.

Detta kan för en begränsad minoritet upplevas som något arrogant, men i själva verket har Tydaren en plasticitet, flexibilitet som, i samtal om rätt ämne, syftar personens näst intill outslitliga, benigna, välsmorda munläder.

För att inte helt och hållet avgränsa verkligheten i ”svart- eller vitt-tänkande, är naturligtvis också De Bokstavstroende begåvade med sina talanger, arvsanlag och improviserade, av publiken högst uppskattade, charader.

I diametralt motsatsförhållande till De Bokstavstroende, kan Tydarna, bara för att utgå med en alltför kortsiktig seger, vrida armar, ben och tunga ur led.

En tvehågad Tydare av rang är av och till naturen utsvävande och flyktig. Just därför vet De Bokstavstrogna att Tydaren hellre föredrar en lättfotad ballerina, än en handfast tvättgumma.

En annan väsentlig skillnad är att Tydaren, ibland omnämnd som antingen ”Agenten” eller ”Den Handlande”, förblir singularis i bestämd form och håller sig för sig själv.

Där emot De Bokstavstroende som hellre än gärna föredrar den obestämda pluralisformen, är mer inne på konsensuslinjen. Avvikande uppfattningar eller stunder av tvivel och tvekan, göre sig icke besvär.

Detta kan tydliggöras med ett talande exempel:

”Objektet-i-Sig (Den avgränsade, men ändå vidlyftiga definitionen uppträder i textmassans, än så länge, bokstavslösa och därmed också ordlösa kontext.) kan vara något förhållandevis enkelt: En åt alla sidor försluten och statistiskt sannolik fyrkantig låda, ask eller box.

Eller, ponera, att Den Uteslutna Tredje uteblir. Då uppstår en helt annan ny, okänd och föga överraskande situation.