Sådana övningar kan i lika hög grad utföras av hypotetiska Gemene Man.

Sedan annodaxomal pågår transmutationer som ännu inte sett dagens ljus.

Nyss välbehållna upp ur skuggornas djupaste dalar, kommer de då närvarande uppleva dem som inte annat än tomma ord, andefattiga meningar och, sett ur ett primitivt perspektiv, dåliga vitsar? (Strax upptäcker den uppmärksamme att även frågetecknet kan ifrågasättas.)

En, troligtvis nedtecknad av göteborgaren med signaturen ”Torsketungan”, lyder ungefär så här:

”Ellinor i Havanna, då barometern den faller och kopparen slår, minns inte längre den Öman som hemma där går.”

De allra flesta bland Gemene Man har säkerligen hört talas om sambandet mellan ”Den Självantändande Svärmodern” och barnen på Hemmet för Neonatala Orpheusianer.

Än i dagens kristider kan barnen, med inlevelser uttryckta i ljud, återberätta ”Sagan om Den Ståndaktige Soldaten”.

Alla känner inte samma respekt inför ett perfekt skapat världsallt.

Visserligen sjunger kyrkokören med trosviss glöd och därmed instämmer i tonerna om radarparet Fimpen och Tändstickan, som en liten påminnelse om hur Agent X9, alldeles i närheten av Victoriaterrassen, då en anonym och diskret gentleman med en distinkt doft av lager, surkål och cigarr, frågade deep houseresidenten om ifall denne hade eld, och i förväg överenskomna bestämmelser, tog försäljaren fram just den tändsticka som högst upp på svavlet hade en påklistrad mikrofilm.

Ögonblicket efter att agenten tänt cigarren, insåg krautgubben omedelbart att det så hett eftertraktade bevismaterialet förpassats ner i cirkulationsapparaten.

”Nyfiken Intresserad Stalker” är mycket väl medveten om att den förestående tiotusenmilafärden inleds av att först lära sig krypa.

Målet i fjärran östern är än så länge diffust.

När daggen fallit och morgonsolens första kadmiumgula strålar genomtränger dimman och allt eftersom framträder en himmel som i betraktarens ögon framstår som azurblå.

En oinitierad vagant, ensam vandrare samt under veckans fem dagar omtalad skälm, satt som ett tänt ljus framför förväntanshorisontens vågräta linje.

Han, övertygad om att bära Ödets tunga börda lätt, inser så långt varslet kan nå, djupt in i framtiden.

Där borta, på ljusårs avstånd, anar han att i slutet av Minkowskirummets ”Laerdalstunnel”, står en kopp, utan vare sig socker eller grädde, men med chokladkyssar som avec, svart kaffe och väntar.

Som om han redan visste: ”Den som, med ett oändligt tålamod, väntar, kommer med oförställd häpnad upptäcka att, då ingen annan dyker upp, kommer Döden på som ett rekommenderat brev på posten.”

Var det inte så, som hans läromästare en gång sagt:

”98% Kommunikation, 1% Information och ytterligare 1% Randomiserat Urval”? 

Inuti förväntanshorisontens tvärförbindelse föregår Essensen, Exercisen.

Minervaugglan, som tålmodigt, med Örnens blick, spanar efter döda hökar och stekta sparvar, återvänder otillfredsställd till Parthenons tidstypiska friser.

Den går som regel i korthet ut på att utan omsvep stryka bort allt som inte på något vis står i harmonisk samklang till en biotopers omgivande miljö.

Tills vidare är det motsatsen som gäller.

Inte vem som helst, men en djupt grävande arkeolog hävdade enträget mot bättre vetande:

”En symbolisk grundbult sträcker sig likt en vattenpelare upp och, med sin blotta närvaro, avslöjar allt som, för Gemene Man, är värt att veta.”

I det senfärdiga ligamentet inunder den steganografiska brunnens bottensats tillryggalägger en parkourutövare i kråksprång, utan att inte tappa hakan eller hamna i ett handlingförlamat läge, i ett tillstånd av kvävande tystnad.

Som i ett komperativt mantra registrerar den steganografiske labyrintens välkonstruerade irrgångar och kan på så vis därmed undvika sådana attrapper som, inte bara lurar ögat, utan till och med hjärnans exekutiva funktioner.

Vad vore den äkta varan, utan den falska?

Vad skulle tillförordnade funktionärer ha att utföra för tjänsteärenden utan Fibonacci-serien?

Som alla Tydare av populärlitteratur vet, består seriens första siffror av: Noll – Ett – Ett – Tre – Fem – Åtta – Tretton – Tjugoett och så vidare bort till det avslutande talet.

För att ge en mersmak av vad som komma skall, använder De Bokstavstroendes antagonister just den här meningen för att förtydliga innebördens Essensen-i-Sig:

”(Mellanslag) – För – För – Ge – Mersmak – Som – Just – Essensen-i-Sig …”

Utan att vare sig underskatta den nyinförlivades förståelsekapacitet, inlevelseförmåga eller erfarenhet av Tillämpad Aritmetik, kan samma metod också ifrågasätta en sådan välanpassad rad som följande:

”Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar. Fick då höra barnen, då fick han så bråttom…”

”(Mellanslag) – Ekorrn – Ekorrn – I – Skulle (Här får Tydaren tillfälle till att bruka sin egen fantasi, men ”Skulle” kan i det här sammanhanget kunna placeras in i ett så vitt skilda områden som ”Stadsbons nostalgifyllda minnen från flydda tider.” ”, ”Barnens utforskande lekar under höet.”, eller, mer abstrakt: ”Borde implicerar inte Måste”.) – Fick – (Mellanslag åtminstone ända fram till Tjugoett).

Här, fyra, var för sig, välansade smakprov som, i strikt egentlig betydelse, påvisar hur den steganografiska metoden inte helt oväntat kan tillämpas efter tidigare oförutsedda uppgifter.

Sådana situationer som, helt utan föraningar, kan uppstå mitt ute på gatan, i nu levande livet:

”De tidigare oreserverade platserna på första parkett blev nu med en gång upptagna av ett ytterst begränsat antal högst reserverade åskådare.”

”Samma regel som ”borde”, gäller också ”kunde”.

Det som obegripligt ska bli, måste böjas mellan Tiden och, i kilo räknat, lätt flyttbara, abstrakta substantiv.

Processen, om rätt utförd, utsöndrar informativa fakta angående allt utan undantag, mellan jord och antenn.

Huvudsaken är att Tydaren beräknar sönderfallet i halveringstid.

Sålunda lyder Grundregeln, som, trots motståndarnas oförmåga till allmän och generell anpassning: ”Varat-i-Sig är beroende av inre oegentligheter.

Kan Tydaren uttrycka Informationen betydligt enklare, så är detta i sig ett gott skäl till att avstå.

En i övrigt onödig förklaring kan, om tillräckligt av oförbrukad tid uppstår, förbises, ogiltigförklaras, beskrivas såsom varandes färglös, eller, med i förväg insinuanta reduktionistiska, slätstrukna banaliteter och, logiskt, både överdrivna och därtill överskattade trivialiteter.

Som nästan alltid råder tumregeln att det bakomliggande underförstådda med en handsbredd överstiger den obehörigas hårt specialiserade fattningsförmåga.

Det självklara målet är förstås att den utomstående försvarar sig med att Frågan-i-Sig antingen är vilseledande, felformulerad, ett skenproblem, eller oegentlig.”

”Det tredje och sista exemplet, med hänsyftning till de två tidigare, består av att, nästan helt utan undantag, hänvisa till regeln om Den Uteslutna Tredje.”

”Den högsta kastens innersta krets var väl medveten om uppgiftens sakrala symbolik. Brödet representerade Lammköttet och Vinet, Jungfruoljan.”

Efter smaken av det sura äpplet kvar i munnen, undrade, inte helt utan orsak, den nytillblivne nytillkomna, men än så länge, outbildade X9 om ifall det enskilda ämnet som här avhandlas inte är identiskt med Smugglingskonsten?

Kan, vid första anblicken, tills motsatsen gäller, så tyckas vara.

Utan minsta antydan till sardoniskt leende på läpparna, upplyste Steganografen att numera än förr tillhör sådana associativa excesser till det förflutnas avlopp.

Informationsbiten skulle i ärlighetens namn, även om någon persona non grata önskade att den skulle förbli olöslig, hellre anpassas till en i förväg väl bearbetad textmassa, än strimlas i en destrueringsapparat.

Steganografen, som en ensam, stoiskt lagd, icke fjärrstyrd och därmed mållöst irrande pilgrimsrobot, vandrade resolut till mods in i textmassornas kuperade bokskogar.

Om man ropar i skogen, så får man svar.

Den hängivne, men undfallande exploatören och hobbyarboristen möttes av ett ringa antal, enskilda, privatsamtal.

De skulle kunna, med i synnerhet mjuka konsonanter, formuleras så här:

*

” I vissa delar av det utsträckta landet, titulerades hon ”Huldran”. I andra, inte alltid innefattande samtliga övriga delar, beskrev Gemene Man hur Skogsrået, försedd med rävsvans och ihålig rygg, förledde unga och obelevade, vedhuggande ungersvenner in i avancerade gissningslekar, som till exempel den att spela skuggteater under snötäcket.

Fåtalet resterande ödebygdsbor samordnade högtidstillfällena i förhållande till det som, efter att skatten var dragen, fanns kvar i plånboken.

De traditionella firandena sköttes om via en och samma öppna kanal.

Sådana som numera alltmer sällan plötsligt införlivades i mannaminnet, som Dop, Konfirmation, Bröllop och Begravning, bokfördes inte längre i Församlingsboken.

Betydligt bekvämare var att med cateringföretaget som laga ombud, beställa ett registerutdrag angående de resterande återstående, från Folkbokföringen samt Statistiska Centralbyrån.

Själva vitsen med att låta utföra ett sådant digitaliserat arrangemang var den profetiska kraft som fanns i den gällande pappersexercisen.

En ytlig uppskattning av den framtida arbetskraften följde, om inte in i minsta detalj, så lite yvigt i stora hela:

Fem stycken åldringar, samtliga långt över 70-årssträcket.

Eftersom kvinnor sägs leva längre än sina bortgångna makar, bör procenten kjoltyg, enligt normalkurvan, vara varken mer eller mindre än 80%.

Den återstående resten bestod av icke längre så potent gräsänkling eller drake.

Med reservation för att kvinnfolket för ganska så länge sedan överstigit klimakteriet, återstod inte så mycket hopp om dem som en starkt bidragande orsak till ett generationsbyte där även utväxlingen av stafettpinnen skulle utföras.

Här skulle den korta och lite tragiska informationen om dem som en dag skulle ta över klivandet i komockor, upplyftandet av fornstenar ute på åkern och dansen borta på landsvägen redan en gång för alla övergivit det som en gång begränsats av vardagens guldkanter.

Nutidens vällingklocksringare tror sig veta att Tiden-i-Sig är linjär.

Alldeles intill där vårbäckarna kluckande, kråkorna kraxande och råbockarna skälvde, stod Klockaren med silverrovan i hand och, varv efter varv, mätte den Cirkulära Tidens makliga förskjutningar.

Eftersom Kant föddes den 22 april år 1724, var han en tidig oxe. Den djupt grävande arkeologen har funnit talande bevis på att klyvningen mellan Den Cirkulära Tiden och Den (numera) Linjära Tiden inträffade vid exakt samma stund då königsbergaren för första gången öppnade ögonen på vid gavel.

Då kommunen hotade med att sälja byn till lägstbjudande, reste sig de fem upp i protest, knöt nävarna i luften och utbrast att:

”- Nu får det verkligen, sanna minna ord, återstå en enda sista, slutgiltig lösning!”

Utan minsta sekunds tvekan från bybornas sida, spände de Sverker framför kompostvagnen körde in till närmaste Systembolag, utförde illojal konkurrens med Staten och, bara några timmar senare, ungefär lagom till kvällsmålet, hade de lasset fullt av tio starkt berusade ungdomar av vartdera könet.

I motsats till Kant, kunde Gemene Mans ögon instämma i att landkrabbasjanghajningen måste ha en menlig inverkan på de båda parternas lust- och fägringscentra, men, med den starkes envishet kunde den Cirkulära Tidens, respektive i diametral motsats till den Linjära Tidens, stamtavlorna snart förses med både fraktalinspirerade bokstäver och barocka ramar.

(Ett typiskt stegangrafiskt medvetet välanpassat ”misstag”:

Var antingen samtliga myndiga tonåringar sammanlagt tio som inordnat sig i leden, där det ena bestod av fem, med manligt attribut (”snoppen”) och det andra, med motsvarande (”snippan”), eller tio av vardera, totalt sammanlagt tjugo inblandade agenter.

(Varför skulle inte Tydaren, vid just det här strålande tillfället, med ansiktet i behåll, avstå från felformuleringen om försöksobjektens verkliga, i fysisk mening, reella antal.)

För att ingen skulle komma undan från sina framtida plikter, placerade byborna dem par om par i fem svinstior.

Den störste och starkaste av unge män, som i det civila livet svarade på tilltalet Svein Glosonsson, döpte man, trots hans vilda protester, till ”Herakles”.

Själv hade Svein föredragit ”Prometeus” eftersom både han och Prometeus var födda i Stenbockens tecken.

Lite egendomligt var att Herakles, med antennerna darrande av återhållen spänning, inte med en gång misstänkt åt vilket håll det barkade.

Också som icke sakkunnig med akademisk examen bakom sig, hade han, med hjälp av grova insinuationer, manipulationer som varit svåra att svälja och, symboliskt, ro Karon med bäste vännen Kerberos, som envisades med att oavbrutet slicka Herakles i ansiktet med alla sin tre tungor.

Herakles, som av Gemene Man och dennes särbo, ansågs vara välinformerad, klarsynt och, som sedan en gång när han var ett litet barn, för all framtid och utan att vända sig om, lämnat vaggan bakom sig för alltid stapplat bort från vaggan.

Ingen tvekan rådde om att Herakles, såsom Allrahögstainstans i tätt samarbete med Allvetande Storytellern, var skapad med en stor nypa mod.

Med allt detta i bakhuvudet, via frontallobens exekutiva funktioner inritade i ett 3D-nätverk (rent spekulativt imaginärt kan man föreställa sig en tesserakt där samtliga linjerna sammanstrålar i Origo).

Den ena linjen är, logiskt, endimensionell.

Den andra linjen, tvådimensionell och den tredje linjen rundar av den platonsk-idealistiska kroppen till inneslutande i en tredje dimension.

Redan här kan Tydaren ana hur Kroppen-i-Sig (Kants definition) lutar in emot ett fjärde plan och därmed också en fjärde dimension. Det är, förstås, där som själva Objektet-i-Sig är dolt.)

”Svein ”Herakles” Glosonsson som inte var särskilt väl bevandrad i Antikens mytologiska värld, hade antagligen sovit, varit sjuk, skolkat eller varit allmänt frånvarande, då skollärarinnan Lydia Stille (hemlig mätress till Vällingklocksringaren) i klassen låtit favoriteleven och klassombudsmannen Annika Kling dela ut stencilen om Herakles Tolv Storverk.

I annat fall hade han med en avancerad gissning insett själva kvintessensen av Svinstians anknytning till både Sjöhäxans förtrollande makt samt…

(En vägledning till frågan ovan. En stia är som regel konstruerad för en galt, ett so och ett hittills okänt antal kultingar. Detta kan innebära att i var stia fanns ett svin av vartdera könet.

Förväxlingskonsten i sitt prydno. Envisa rykten cirkulerar runt i trakten om att, galten, likt en sentida replikant av Kronos (”Saturnus äter sin son”, skapad av Francisco de Goya, mellan åren 1820 – 1823, som, utan konstnärens personliga godkännande, brukar sammanföras in i konstnärens serie av ”Svarta målningar”. Liksom nattklubben Chat Noir antagligen fått sitt namn efter Poes short story med samma titel, är det lika troligt att Zum Schwarzen Fenkel har döpts efter en Mörksugga.)

För att ingen skulle missförstå situationen såg man till att klädesplaggen satt löst och bekvämt. En sista åtgärd var att lägga in fyra obrutna förpackningar av Öbergs spelkort.

En änkling (inte densamme som ovan nämnda) (Gemene Man angav, ungefär på en höft eller mellan tummen och pekfingret, utslaget till ungefär fyra promille) som återvänt tillbaka till byn, kunde i samkvämen efter bröllop, dop samt begravningar, i samband med intagande av flytande stimulansåtgärder, återförtälja, men med för var gång i förhållande till den föregående versionen, allt starkare dramaturgiska effekter, improviserade pussmackningar, med tekniken hämtad från en buktalare han mött på senaste marknadsdagen, utfört viskningar från en provisoriskt anordnad sufflörlucka, viftningar med öron stora som kastrullock, uppförstorade korpgluggar på vid gavel, handklappningar samt fotstampningar i logbrädorna.

Det var inte så konstigt att, långt före den digitala storbildsteven och den elektroniska, sladdlösa fjärrkontrollen driven med två identiskt lika, uppladdningsbara kadmiumfyllda AAA-batterier, byborna, som annars till vardags fick finna sig i enklare och därmed mer uttjatade, favoriter i repris, lät sig nöjas med det.

Som avslutning med grädde på moset utförde det tidigare utsatta offret nu sitt paradnummer, örhänge och landsplåga: Sky High Moonlight.

Den knäpptysta publiken, med ungersvennen mitt framför ögonen, undrade hur denna karlakarl med en sådan lätthet kunnat inlåta sig i samspråk, samkväm och därtill komma i samspråk och strax därpå fastna i det garn som det skygga och rara väsendet lånat av Kraka? Var denne gågosse som stod i fokus av deras överdrivet kritiskt granskande blickar, högst densamme som med tappar och stavar på skaft och därtill tappad haka bevittnat Skogsråets magiskt förföriska, inklusive påldans, vaudevillenummer.”

**

”Ute på ängen, mitt i morgondis, tuvstarr och ängsull, trär Älvorna in i en Isadora Duncan-inspirerad slöjdans.”

***

”I gläntan, alldeles intill skogsbrynet står nättrollen otåligt och inväntar Auroras förintande ultravioletta strålar.

För trollen kan dessa starka ljusfenomen medföra helt oväntade höggradiga strålningsskador.

Det beror ytterst på hur hedonistiskt lagd den enskilda trollindividen är.

I samma ögonblick som radioaktiviteten träffar trollens hårbeklädda hud, inträder de i en extatisk version av ”Bro, bro, breja.

Folklivsforskare som, i början av karriären drygat ut den alltför snävt begränsade studiebidraget som diskplockare på Club Academica, fann här en ur minst två synvinklar, både med anknytning till studierna och bättre, men fortfarande svart, högre inkomstkälla än diskplockeriet.

Deras huvudsakliga mission bestod av att kunna erbjuda, med hänsyftning på dennes å huvudets vägnar begränsade resurser, Gemene Man, en bondförnuftigt rimlig lösning till varför vidundret inte kunde avstå från ett sådant självdestruktivt, personlighetsförändrande alternativ.

För människorna kan denna späkande självuppoffring te sig på en gång överdrivet utåtagerande, exhibitionistisk och fåfänglig.

Det är här som det egentliga utspelet äger rum.

För dem som innerst inne känner sig kallade, angår nättrollen med svarta hattar, den plötsliga explosionen, i grälla färger och skarpt bländande baksmälleeffekter, ett oöverlagt språng in det Purgatoriumets själsliga reningsprocess som samtliga just här och nu levande varelser, befinner vara mitt upp uti.”

****

”De steganografiska utsvävningarna passar bättre in i en digitaliserad tredimensionell regnbåge, än den förr så ytterst vanligt förekommande, analoga, femtiogradiga gråskalan.”

*****

Om påståendena ”Alla Goda Ting är Tre”, ”I Mörkret är Alla Katter Grå” samt ”En Sann Hjälte förblir för den närmaste omgivningen i ett stringent förhållande till sin tillbakadragenhet, ”osynlig”; till sjuttiofem procent eller mer; framträder en sinnebild som, till och med av Gemene Man (vars innebörd också kan utvidgas till och omfattas av; Hemmafrun på gatan, Gatpojken, Gatflickan, Gathunden och Gatkatten) i egentlig mening, upplevas så här:

Homeros hjälte Odysseus, Eddans gud Oden och Kung Karl XI ingår alla i en större Minsta Gemensamma Nämnare, ofta förkortad till: ”MGN”.

Det enklaste är att börja med, hellre än alfabetiskt eller numerärt (Varför, kommer Tydaren i Spe med tiden själv förstå) en kronologisk ordning.

Om ifall Homeros verkligen har funnits, eller kanske hellre bestått efter det dygnet-runt-skiftarbetande skrivarteamet under namnet ”Homeros” som, genom en ständigt pågående dialog (det är att anta att arbetsgruppen, som i sann lutheransk anda arbetade oavbrutet och oavkortat, uppdelade antingen maka, omaka, eller, för att inte utesluta det tredje, makalösa par) sökt upp aktuella platser och där undersökt förutsättningarna för att åtminstone något av Odysseus tolv skepp skulle ha sjösatts, då namnet var givet av den skönaste av Helenor, slungat en Gula Änkan mot relingen och utropat: vad-det-nu-var.

Det är inte alls ovanligt, snarare så till den milda grad tvärtom, att ett populärt namn som för tillfället ligger rätt på tungan, sprider sig löv i vinden, exponentiellt.

Homeros-teamet testade med de flesta namnen i ropet. För säkerhets skull från alla vinklar och vrår, men då detta tog alltför mycket tid i anspråk valde att begränsa sig till, både i alfabetisk och kronologisk ordning: i, ”Ark”, ”Argo”, ”Brendan”, ”Pequod”, eller ”Skidblatner”.

Oavsett vad omakarna i teamet hyste för enskilda åsikter, fattade Homeros det avgörande beslutet.

Även om denna annars gillade att gå över ån efter vatten, måste också den här beslutsfattaren sätta ner foten framför en tydlig markerad gränssättning.

Kreti och Pleti, som långt ifrån förstod vad det handlade om, följde på avstånd ledamöterna i den procession som anstod en sådan välkänd församling.

Majoritetsvalet var som vanligt en självklarhet.

Följande attraktion bestod av ett enda försök till utslag med ett tärningskastningsobjekt.

Kvinnan som var utsedd till verkställare av konststycket, var ingen mindre än Themis.

Hennes högst privata problem var att hon kraschat inför Marsyas hårt skruvade intriger.

Med andan i halsen över huvudet och (lågan, var antagligen driven med metan för att, som sista slutsteg, inspruta nitroglycerin utblandat med syrgas) eld i baken, i ett lappkast på en av Newton ogiltigförklarad femöring, precis innanför sceningången, bytte om till arbetskläderna: Toga, den ogenomskinliga ögonbindeln, och en retro våg med två symmetriskt placerade i vänster hand.

Aktionen gick över tiden och slutresultatet lät inte vänta på sig.

Det senare utslaget som överensstämde med tesseraktens punktmarkeringar; ett flödesschema som samtliga ledamöter  helt i överensstämmelse med de representativa demokraternas majoritetsval, så tärningskast med statistiskt underbyggda utfall, en analytisk-dialektisk argumentation och därpå, efter en tillräckligt utarbetad faktainsamling och inför en consensusprogresson, utbröt ett oönskat tillstånd där samtliga närvarande, med eller utan trolovade, förblivit rörande oense om det senast nämnda namnförslaget, lagt kort ligger: ”Vad-Det-Nu-Var”. Utanför Rådhuset drog mörka, pariserblåa och ultravioletta moln samman. Blixtar for runt som flipperkulor under himlavalvet och utanför hördes dunder från omväxlande väderspänningar. Annars rådde i salen en tystnad värre än den i benhuset.

Homeros-stallet ansåg att namnet var i längsta laget och så döptes det efter Odysseus Meningen med Livet: ”Nyttig”.

Lösningen kom från en fram till dess tillbakadragen, makalös make som genom ett tomt slag i den redan förut så instängda och syrefattiga luften, hittade på det som framtida blivande barnaalstrande, om inte svärföräldrarna på fädernet eller mödernet misstyckte, alltid skulle ha som andra hands reservval.

Den makalöse maken, som i egentligen var en notorisk, men på samma gång, godtrogen sol-och-vårande gräsänkling, dolde en annan skapelse inom sig.

Mitt framför de andras ögon, lade han fram förslaget om en noggrant kalkylerad omvänd derivata, så häpnadsväckande enkel att till och med Gemene Man, då densamme utan minsta tvivel varit vid sina sinnens fulla bruk, inte hade någon som helst invändning mot dess tillämpbarhet.

Den omvända derivatan som aldrig någonsin skulle tangera y-axeln, vars innersta händelseförlopp var direkt plagierad från ett trix av Truxa då de, hel oförhappandes, haft en extraföreställning i ”turistfällan” Pantomimteatern ”La Commedia dell’Arte”, i Köpenhamns Tivoli.

(Även om Allrahögstainstans är allsmäktig, bör inte denne, utifrån gängse traditioner, sedvänjor eller gällande rutiner, beskyllas för samtliga oförutsedda attraktioner som, vid ett givet tillfälle, uppenbarar sig innanför ramarna av den fysiskt konkreta verklighet vars inre förlopp är påverkat av logiska orsaker, deras inbördes enskilda konsekvenser som, även för erfarna schackspelare, oförutsägbara drag?)

Det otvetydiga svaret lät inte vänta på sig.

Också drängen hade en dräng.

För att inte göra Gemene Man och dennas närmaste anhöriga alltför sänkta och uppgivna, hade Allrahögstainstans, låtit den mera innovativa Isodorus av Sevilla, tillverka en slumpgenerator vars, enligt uppfinnaren, utslag var tiotusen gånger så komplicerad som Enigma II.

Uppföljaren som, på årets annuella Teknikmässa i Rotterdam först skulle presenteras med det så fantasilösa namnet ”Enigma III”, tilldelades av någon lätt påverkad och euforisk person, till ”Amagma”, (eller om det var ”Amagda”?). var tusen gånger så hazardrandomiserad än Slumpgeneratorn, eller om det var det icke alltid så tillförlitliga Ödet, hade haft sitt finger med i spelet.

Var vår drabbades Harlekin av den alltid recykelerande Påfågelinfluensan.

Då denne för tillfället varit i avsaknad av både Akvavit och Absint, förblivit vid sina sinnens fulla bruk, var till största delen beroende av att arbetsteamet ”Homeros”.

Det namnlösa fartyget under Argus grotta delgavs genom en vederbörlig konsensusprocess, till benämningar som ”Ark”, Skidbladner, Brendan eller Peqoud, men bestämde gräddan av gräddan överlät sedan med varm hand, frågan till publiken.

Ett omaka par bearbetade materialkunskapen.

Ett annat de nautiska förhållandena.

Det, fram tills dess, uteslutna tredje beräknade avståndet mellan Sinobe och Kreta.

Ryktet gick att, efter Hannibals framfart över Alperna, Karthago inte återuppbyggdes på tjugofyra timmar.

Det fjärde, som fram tills bara för några timmar sedan fortfarande var det tredje, utförde noggranna studier av de ursprungliga källorna, sökte upp gamla åldringar, män och kvinnor och, likt nutida folklivsforskare, intervjuade dem om vidskepelse, sägnen, myter och annat som bara, vid ytterst sällsynta tillfällen, trätt fram upp ur skuggornas dal.

Nästa radarpar, med utgångspunkt i Cybernetiken, rekonstruerade hur sjömännen, utan vare sig sextanter, longituder eller latituder, kunde ha förirrat sig runt i ett så begränsat kustområde.

Då samtliga, grundläggande, informativa fakta, i strid mot lagstiftningen, kastats över bord, var det ingen match för teamet som helhet, att framställa en allra första poetisk plott.

Deadline var satt och fram tills dess gav alla och envar sig sjutton på att verket, med råge, skulle överträffa de alltför lågt satta förväntningarna.

Tidigt en morgon, strax efter att Aurora stigit upp, möttes samtliga redaktörer, krönikörer, föregångarna till boktryckare, sättare och tryckfelsnissar samt andras horungar, i ett sista frukostmöte.

Med varsin behändig amfora, dekorerade med antingen svarta eller röda figurer, fylld med retsina, nybakt bondbröd från den lokale bagaren, samt en keramikskål med nypressad jungfruolja inom en armslängds räckhåll, gick de en sista gång igenom anteckningarna, anpassade dem till den yttre formen av daktylisk, didaktisk hexameter och strax därpå, samtidigt som deras tomma magar allt högre knorrade om försenad lunch sammanställa det slutgiltiga pergamentet.

Efter maten och den traditionella, sedvanligt påbjudna, siestan slog de, med fyrkantiga magar och lätt påstrukna, ner på bänkarna och satte knorren på den allra sista versen.

Den ansvarige utgivaren, som i det här sammanhanget önskar förbli anonym, lusläste, granskade och, som ett godkännande av det senast lästa kapitlet för publikation, tryckte sin bläckfärgsindränkta bomärkesstämpel, efter varje avslutat kapitel, mot dokumentets översta, luddiga, yta. efter var avslutat avsnitt.

(Ännu en gång i ordningen kan Tydaren uppleva sig införstådd med att ytans djup är och förblir en illusorisk synvilla.)

MGN består av:

Odysseus, inför den skräckinjagande Cyklopens enda öga, omnämner sig själv som ”Ingen”.

I Eddan beskrivs Odens yttre, efter att ha sett eller tittat alltför djupt och alltför länge ner i Mimers brunn, såsom enögd. Denna, än så länge, obekräftade, utsaga beror i huvudsak av den fornskandinaviska uppfattningen om hur krigarguden, följd av sina tvenne korpar, i utbyte mot invigningen i skaldekonstens välbevarade hemligheter, överträtt in i rollen som ”Riddar Grådask”.

Kung Karl XI, då han inte hade något annat för sig, gick, utklädd till Gråkappan ut i den verkliga verkligheten, för att med egna ögon åse och bevittna, utan att fälla några domar eller dåligt underbyggda, förutfattade, förhastade slutsatser, undersåtarnas vardagsliv ute i Morristowns välbesökta hamnkvarter.

Tydaren bör alltså, i en vidare mening, leva sig in i textmassornas komplexa värld, och, efter uträttat ärende, förmedla till omvärldens informationssamhälle, hur kodan, det dunkelt tänkta, men ännu inte, som handen i handsken, införlivas i parafraser, allegorier, heitier, kenningar, metaforer och metamorfoser.