Allrahögstainstans meddelade med ett väl tilltaget PM att, visserligen är livet kort och konsten lång, men, som Trio me’ Bumba mycket riktigt konstaterat: /…/Och ta vara på den tid man har /…/ För en gång finns bara minnen kvar /…/.

Livet måste inte alls levas baklänges, men visst är det bättre att planera sina goda minnen i förväg, än att älta de dåliga under ålderns höststormar.

Utan att av någon ännu icke närvarande existensform, begära Ordet, tillverkade kreatören kronvittnet, krönikören: ”Den Allvetande Storytellern”.

Kroppen hade inte ens hunnit uppnå regelbunden puls, normalt blodtryck och en temperatur på trettiosex grader, förrän Den Allvetande Storytellern, naturligtvis på rätt formulär, ansökte om en redaktion bestående av redaktör, lektör, korrekturläsare, dokumentsamlare, arkivarie, revisor, personaladminstratör samt en självuppoffrande volontär, rookie, eller praktikant vars högsta fritidsambitioner att, till punkt och pricka, följa Dale McGroff’s ” The Craft of the Cocktail: Everything You Need to Know to Be a Master Bartender, with 500 Recipes”, gå i kvällskurs med målbilden att, senast före nästa veckoslut, vara utexaminerad sommelier från Wine and Spirit Education Trust’s ”WSET Level 3 Award in Wines”, excellent barista samt självupplärd hårdvarunätbyggare. Alla dessa väl inrepeterade konsthantverk skulle oavkortat, utan anmodan eller muntligt framställd uppmaning, stå till Den Allvetande Storytellerns förfogande.

Den Allvetande Storytellern blev alls inte förvånad och besviken, då Allrahögstainstans, med sin frånvarande blick fäst långt bortom förväntanshorisontens periferi, mumlade favoritmeningarna:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Nu råder ”Business as unusual”

Denne genusneutralesmarte, alltid närvarande i det ständigt uppdaterade händelseförloppet, berättare, är också bärare av den inte alltför tungt belastade pseudonymen: ”X9”.

Populärvetenskapare och ledamöter av Serieakademin lobbar för uppfattningen att, retroaktivt, har Den Allvetande Storytellern knyckt personbeteckningen från en fiktiv seriehjälte.

På fullaste allvar menar de att Den Allvetande Storytellern stulit beteckningen ”X9” då denne, nyss återkommen från en bondpermis, hämtat en balja java, satt sig ner vid ett av marketenteriets slitna bord och öppnat ett illustrerat magasin som efter att ha sett sina bästa dar, nu fallit offer för entropins energi.

Den Allvetande Storytellern, som nu iklätt sig rollen som X9, var väl medveten om att ”har man sagt A, så måste man också säga B”. Just därför höll X9 tand för tunga och, för att inte försäga sig eller ge lobbyisterna minsta orsak till att höra ett ”A”, följde hen Wittgensteins råd att inte yttra ett knyst.

Mer eller mindre välinformerade Stortellers, av avsevärt längre rang än Den Allvetande Storyteller, har alla en sak gemensamt. Som ett hemligt mantra återupprepar de ohållbara principer vars rottrådar härstammar från deras högst säregna starkaste karaktärsdrag, personliga egenskaper och moraliska rättesnören. En typisk sådan var att, i tid och otid men inom vissa gränser och med strama tyglar, låta tungan löpa fritt.

Majoriteten av parian ingick som en subkultur i skaran Kreti och Pleti.

Utvecklingslärans naturliga urval ställde höga krav på dem som trodde sig kunna gå vidare.

Det som var svårast att uppnå gällde huruvida deras karismatiska aura automatiskt och utan minsta ansträngning, utstrålade upp till tjugofyra karat segt virke.

Tydaren kan vid det här laget kalkylera samt dividera om vilka som ännu inte trätt fram och gjort sin röst hörd.

Varje bestående förändring, önskad eller oönskad, uppstår som en het gejser ur en, för alla inblandade parter, utslocknande kontrastrikedom. I fontänen av het, svaveldoftande lera återstår så skilda grupper som av parian utstötta, avfällingar från Kreti och Pleti samt löst folk som av egen fri vilja, övergivit Gemene Mans ideologiska livsåskådning är medräknade.

Den antinihilistiska betydelselösheten basunerad ut som ett västerländskierat mantra betonade betydelsen av fullständig uppgiven uppriktighet, återstod för dem inget annat än, aningen slokörade kontrastrikedomens värde och därpå begivit sig av till Gondolen för att släcka törsten i deras torr strupar, förklarade X9 varför detta högst vulgära tecken vunnit den genusneutralmartes förtroende och erkände därmed utan omsvep att den enkla förklaringen fanns att söka någon i en annan riktning, åt ett annat håll, på ett annat ställe, eller transcendent, på andra sidan om den fiktiva, symboliska mur som volontär-steganografer uppfört.

Den Tudelade Verklighetens Monument byggde i huvudsak av två dunkelt tänkta truismer. På murens ena sida helt annanstans. Som om en stigmatisering plötsligt skulle visa sig i en handvändning, samt i hoppet om att uppnå högsta tänkbara dramatiska effekt, öppnade X9 sin den vänstra hand.

Samtliga närvarande, även dem som befann sig på långt håll och med starr som orsak, i hopp om att uppnå högsta effekt, samtidigt  en i vänster handflata fanns spår som, med en viss fantasi, kunde påminna om ett ”X”. I motsvarande hand, om man läser från vänster till höger, kunde denne upptäcka en vag antydan till romerska siffran ”IX”.

Som den pragmatiskt lagde könsneutralsmarte ordbehandlare hen var, kunde varje tillfällig händelse omvandlas till ett medvetet val.

Vilken retoriker med tungan liggandes rätt i magen som helst, känner väl till hur man, som om förändringsarbetet gällde ett spikpussel, med ett enkelt grepp förvanskade en last till en dygd.  

Samtliga parter har i konsensus enats om hur den allra första arbetsfördelningen såg ut.

I intervallen före den Stora Smällen om på en och samma gång producera ”Begynnelsen” och, rollen som Tredje Person Singularis kan något eller någon, om ifall den Allvetande Instansen utifrån kan studeras som ett lämpligt objekt, till exempel inom intill varandra, i diffus mening, angränsande områden som Vetenskaplig Kosmogenealogi samt, utan Ingenmansland emellan, delvis överlappande Religiösa Kosmogonin.

Även om Eskatologins informatörer formulerar så vitt skilda uppfattningar om hur, med källhänvisning till Johannes Uppenbarelsebok, Apokalypsens Fyra Ryttare löper amok ingår de inte, av något oförklarligt skäl, i den eskatologiska Läran om de Yttersta Objektifierade Föremålen.

En möjlig förklaring är kan vara den ständigt pågående debatten om huruvida ”Historien” som i en vidare mening syftar på ”Tiden” och i enlighet med senaste tidens vetenskapliga belägg för materian ”Rumtid”, än så länge inte ingår i det Periodiska Systemet.

Eftersom den lära som här ska härska över alla de övriga, får Fysiken i samband med händelser inom Steganografin en, kan vissa ibland Gemen Man tycka, ett alltför litet utrymme såsom statist någonstans bakom kulisserna.

Det som vetenskapens förgrundsgestalter; ”Giganterna” eller, i vardagstal, ”Jättarna” som regel brukar vara överens om är att, inom flertalet förhistoriska mytologier återkommer de tre grekiska ”Moirerna”, romerska ”Parcerna”, eller, i den förkristna fornnordiska asatron, ”Nornorna”.

Då dessa ursprungliga, utomordentligt skickliga textilkonstnärinnor sägs ha kännedom om samtliga mytologiska väsens livstrådar, kan man, utan självförsjunkande och alltför djupdykande studier i Mytologins underbara värld, konstatera att väverskorna, som kreatörer av Gravitationslagens Rumtidväv, också håller ett vakande öga över händelseförlopp där även Allrahögstainstans som katalysator, utan att påverkas set allra minsta har ett finger med i spelet.

(Tydaren kan här lägga märke till att i sådana högre sammanhang är det svårt att hänga med mitt bland kringirrande tempusformer och personliga pronomen.)

Slutsatsen borde rimligtvis vara den att även om Allrahögstainstans, efter att det första intrycket etsat sig fast i regnbågshinnan, kan tyckas gälla som alltings orsak, så står det egentligen utom allt rimligt tvivel att denna högst, valfritt vilken, personliga eller opersonliga, högre makt också ingår i ett fatalistiskt händelseförlopp.

I andra sammanhang går Teori och Praxis inte hand i hand, eller markerar tydligt, medelst ofina manér och grova gester, att de inte ens vill ingå i samma vardagsrum, dela tevesoffa och skåla för en osäker framtid.

Tiden är en sak och Rummet något helt annat. Går Tiden ut till ett annat ställe, kan det tomma Rummet ge plats åt Det Uteslutna Tredje. I sin tur kan Gemene Man bidra som både på en och samma gång rumsstädare och ögonvittne.

Numera, speciellt efter Osäkerhetsprincipens framträdande huvudroll, vill var och en hålla fast med båda händerna i sin version av relativitetsteorin.

Majoriteten av Gemene Man har slutit sig samman om uppfattningen att ”Kärnklyvningen-i-Sig”, oavsett okända, oklara, oförutsägbara, oförutsedda och därmed förutfattade uppgifter och faktaunderlag, avviker i Tiden och Rummet, i betydelsen angående det, som konkret, påtagligt och ständigt närvarande singulära Objektet i bestämd form, designskydd, varumärkesskydd samt immateriella rättigheter. I det större sammanhanget finns en lös koppling mellan så skilt stora enheter som Fissionen och Mitosen, eller Diffusionen och Meyosen.

Med andra ord, betyder det att:

”I överensstämmelse med gällande bestämmelser ska där ingå ingående, helst illustrerade beskrivningar, om de cybernetiska nomadernas härkomst, ursprungs- och uppehållsorter, konfortabel mjukvara där algoritmer till 3D-utskrift ingår, hänvisningar till kultplatser som Janna, Char Bagh, Gan Eden, Tingstäde och Solvalla där Tydaren och även de mest uppmärksamma av Gemene Man, med egna ögon kan upptäcka affektiva värdeföremål som stiliserade kurbitsmålningar på moraklockor, kufiska ornament på utslitna trasmattor eller i meanderslingor (koloristiskt välkomponerade av mosaik från Pompeii som kringvandrande stråtrövare delat i lätthanterliga fraktioner och därpå, i handelsutbyte med irrationella medlemmar och frånvarande kaosforskare vars högst logistiska anspråk låg i nära anknytning till Pyrenéernas bergssluttningar där de, steganografiskt strategiskt placerade utmed en karavan med riddjur som utgjordes av halvvilda bastarder, på spinnsidan från afrikanska, savannbetande tjockhudingar och på fädernet, indiska skogselefanter med traditioner långt tillbaka i tiden där förfäderna, med en lämplig pojke av normalvikt och inte alltför frånstötande anlete på huvudet, under solgasset, på dagtid, dragit timmerstockar och efter intagande av kvällsvarden deltagit i de så på den tiden vanligt förekommande övningar i att gå i tågordning och, på minst tusen olika sätt och vis, lyfta upp föraren bakom till utrymmet bakom öronen.

Karavanens deltagare, oklädda välansade och vaxade mustascher inspirerade av Kaiser Wilhelm eller ordinärt stora valrossar kom från helt olika kringspridda, avlägsna biosfärer av taiga, tundror och stäpper. Där, mitt bland de andra övriga, kunde en passiv åskådare betrakta den ena efter den andra av barbarer, huliganer, tartarer samt kosacker med sina karaktäristiskt utdragna mustascher.

För de som redan nu ingår i den framtida generationen av Tydare finns, som tur är, rikt illustrerade illuminationer föreställande en sådan brokig skara edsvurna män, i välsorterade, antingen tillverkade i björkfanér eller gråblå plåt, massiva arkivskåp.

(Den inbitne och besatte Steganografen vet vid det här laget redan vad det handlar om, medan Tydaren inser att det är åt rätt håll det barkar.)

Antagonisten får på intet sätt, varken förväxlas med Subjektet-i-Sig (Allrahögstainstans) eller den så ofta naive och godtrogne, av högre ort omyndigförklarade Gemene Man. Subjektet-i-Sig strävar, dygnet runt och året runt, efter status som ”opartisk”, eller ”rättvisande”.

Till skillnad från de avlägsna trakter som Antagonisten och Gemene Man har som hemorter, hör Steganografins Allrahögstainstans mer, i förhållande till kvantitet, kvalitativa referenser. Vad kan det bero på?

En enkel, men därför på intet sätt mera trovärdig, förklaring kan vara att Gemene Man, men alls icke Antagonisten, alltför flyktigt och flyhänt, hänvisar fiktionen till en typiskt abstrakt händelse.

Det som Antagonisten, Tydaren och Steganografen har som minsta gemensamma nämnare, är en viss förhoppning om att fiktionen till sitt inre väsen, åtminstone inte till det yttre, inte indelar abstraktionen i graderingar.

Gradbeteckningarna, om de alls finns några över, utsträcker sig på en, för den som är välbekant med Descartes koordinatsystem, axelvaddliknande vågrät x-linje.

(Det kan ytterst bero på att substantivet ”Mode” (översatt till svenska: ”Sätt”) både kan utgöra stammen och den ursprungliga källan till andra subjekt som ”Modell” eller ”Modernitet”.)

Längst in, närmast Origo, återstår inget annat än Nödd och Tvungen. På samma linje, men åt motsatt håll, uppstår en atmosfär av vänlighet där även den mest utsatte kan känna sig både välkommen och bekväm.

Subjektet-i-Sig, i samband med den årliga amnestin och utdelandet av frigångar, gröna VIP-kort och Var God Passera-sedlar, kan i sådana grannlaga fall tillåta sig vara mer generös även mot de samvetsömma, omdömeslösa.

En, än så länge, för att inte gå saken i förväg och lura Tydaren in spe på konfekten, kort, svag och konturlös presentation av Subjektet-i-Sig som varandes ett och densamma som Allrahögstainstans, kan lyda ungefär så här:

”Subjektet/Objektets yttre utseende, ytmått i minst tre dimensioner, distorterande volym, vikt av mindre betydelse, inklusive densitet bör åskådliggöras i relativt förhållande till allting annat.

Således ingår allt i en ständigt pågående rörelse där ingenting är vare sig partikel eller våg, stabilt eller permanent.

Allrahögstainstans som inte är ansvarig inför någon annan än sig själv, har givit densamme seriöst menat befriande frihet.

Allrahögstainstans är, i jämförelse med alla andra nu levande varelser, i allra högsta grad, såsom varandes allsmäktig, ytterst självmotsägande.

Liksom med Schröders katt som gjort sitt i hemliga lådan, förhåller sig Allrahögstainstans till sig själv, som Partikeln till Vågen.

Partikeln har ju sin egen fysik att tänka på, medan Vågen rör sig, oroligt, där varken tungan eller gässen syns till, mellan ytterligheterna Rummet och Tiden.

Högst sannolikt, som ofta när det gäller, beroende av ekonomiska tillkortakommanden, kom Hermann Minkowski fram till att, om både Tiden och Rummet skulle äga tillräcklig rörelsefrihet, så varför inte slå två oskyldiga flugor i en enda Stor Stjärnsmäll?

Vilket, i samband med prisutdelningen, uppifrån scenens estrad skulle låta mest trovärdigt och ha en välljudande klang i sällskapet: ”Tidrummet”, eller ”Rumtiden”?

Minkowski, som i grund och botten var en från födelsen ödmjuk karaktär, skulle lägga sig platt inför den offentliga domstolens kranka blekhet, så, ”Rumtiden”, och inget annat, skulle det få heta…

(Mycket snart, om Tydarens tålamod inte tryter före dess, kommer denne få återuppleva en hastig tillbakablick till detta, inom Gemene Mans uppfattningsförmåga, denna plötsligt oväntade kovändning på väg mot kohandeln.)

Ett ständigt störande händelseförlopp var att Tiden, då det begav sig, var till sitt yttre både linjär och cirkulär. Om Tiden och Rummet sammanstrålade så där bara av en händelse, hur skulle då den andra äkta hälften, förhålla sig till den något irrationella tvetydigheten?

Upptäckten skulle omedelbart utgöra inledningen till en intern uppgörelse. Båda parterna i målet krävde, svart på vitt, evidens.

Ett potentiellt bevis på detta förargelseväckande och samhällsomstörtande beteende, skulle åtminstone i någon avlägsen dimension överensstämma med vetenskap och väl beprövad erfarenhet.

Troligtvis helt utan Minkowskis kännedom, författade, var för sig men säkert troligtvis i intimt samarbete med varandra, Carr, Rawson, Christie och Queen, i spåren efter Poe, åtminstone i hypotesens mirakulösa värld, Ett Slutet Rum, vilket, i akt och mening, sammanstöter med ett motsvarande Krökt.

Steganografins snårskog är i förhållande till Amazonas totala area, mer att likna vid en dunge, ungefär lika minimal som en liten tuva. En allmänt erkänd erfarenhet bland friluftsfolk och andra exploatörer är att Steganografin mer är att likna vid Skogsråets ryggtavla, än en julgransodling strukturerad av en nyutexaminerad landskapsarkitekt.

Naturfolkens upplevelsehorisont sträcker sig inte längre än till när man går in från det ena skogsbrynet, är man, till sin stora förvåning och kanske besvikelse, strax ute på den andra motsvarande sidan. För den vars teoretiska kunskaper sträcker sig lite längre, utanför och bortom Euklides Elementa, blir denne inte helt överraskad då det, sett från den andra sidan, också det motsatta förhållandet råder.

Tydaren, som går i den mer terrängvane Steganografens fotspår, upptäcker, ofta till sin oerhörda förtvivlan, att början på början på början, aldrig någonsin tar slut eller går över styr.

”I Begynnelsen…” syftar vanligtvis på någon slags inledning, ungefär som ”Det var en gång en…”

I Steganografins outforskade och därmed ännu inte kartlagda utkanter återstår för Tydaren att fästa blicken på sällsamma landmärken.

Som hängiven exploatör, lantmätare och projekterare in i det okända på god väg upp mot högtravande högtryck och nedstämda djuptryck, bör denne aktive agent, i möjligaste mån undvika verbala försåtsmineringar, dynamitutlösta textmassor, språkliga dubbla betydelse eller tvetydigheter, i de mest olämpliga scenarios kan leda till svårlösta konflikter.

Steganografer som har något på fötterna och utstått flertalet omorganisationer, känner till hur att förhindra uppkomsten av osagda orderosioner som i regel, mer ofta än sällan, kan förorsaka så små tuvor att de uppifrån kuskbocken anses vara alltför obetydliga för att kunna välta ett stort lass.

(Här kan Tydaren, utan vidare omsvep eller opålitliga omvägar med stora kliv gå rakt på sak.)

Varför inte satsa på ett vinnande ök?

Skapelseprocessen innehåller otroligt många lämpliga exempel på språkliga otydligheter och just därför har många Tydare haft ett gott öga på någon därför lämpligt utvald exeget.

I modern tid har Quadriga försetts med ett femte hjul: ”Digital Anagogisk Quadriga”.

Den vulgära versionen av Anagogisk Quadriga har som främsta utgångspunkt och rättesnöre att, med källkritiska invändningar, strävar efter att greppa de yttersta tingen.

Majoriteten av, men långt ifrån alla, steganografer började med två tomma händer och objektiv närsynthet, att först utföra en stilla betraktelse, därpå reflektera över minsta stavelse i akt och mening att uppgå i ett större oavslutat.

De upptäckte förtjänsten med att hellre ägna sin ytterst dyrbara livstid åt den lägre kritiken, men undvek redan från början risken med att fastna i alltför korrekt formulerade sentenser.

Steganografins ursprungliga utgångspunkt finns i att upptäcka fickor, schakt, hålrum, skrymslen, luckor och andra, med Gemene Mans arrogans inför osynligheter eller obetydligheter, tillförlitliga informationsgömslen.

Chifferarbetare är som regel medvetna om att upprepningstvång, magiska ritualer utan större effekt och omedvetna signaturer kan utgöra en framtida risk för diverse agenter eller språkbrukare. Språkmissbruket ökar, sekund för sekund, expontetiellt.

Bara som ett smakprov på textmassans essentiellt substratiellt:

Steganografisk utskrift:

”Utan Evas revben hade Adam förblivit en ryggradslös råbock.”

(Högst kontroversiella bibeltolkare av rang har åtminstone tidigare ansett att ”Revbenet” är en direkt felöversättning. De i synodens skråverksamhet, menar att ursprunget har något med barbeque att beskaffa.)

Från utskrift till oredigerad klartext:

”Allrahögstainstans skapade Eva av det felöversatta ”revbenet”.

Revbenet, även i den felöversatta versionen i kontexten om Intelligent Design, kan betraktas som ypperligt lämpligt substitut, är en naturlig utväxt från Adams ryggrad.

Allrahögstainstans, som med en gång förmänskligat och därpå delegerat över uppgiften till sitt Alter Ego, den mer sublime Intelligent Design, mot alla odds inte kunnat utföra operationen, kanske på grund av att bedövningsvätskan för tillfället var slut till och med också i tillverkarens centrallager, hade Adams lekamen förblivit intakt.

Allrahögstainstans, som också innehar titlar som Allsmäktig, Evig och Oändlig, det vill säga ”Obegränsad”, eller ”Obegränsbar” efter att ha lyssnat på, i demokratisk ordning publikums allmänna val, beordrat Intelligent Design att uppgradera Den Gamla Ordningen så att de (komparativ) bättre överensstämde med Utvecklingsläran om De Kanske Lämpades Eventuella Framtidsutsikter, omförhandlade ”Revbenet” till hela den ”Cybernetiska och Ergonomiskt Välanpassade Rörelseapparaten”, vars sambandscentral kunde återfinnas såväl i hjärnan som i ryggmärgen. 

Den Intressante Nyfikne som, hellre än att dras med i strömmandets livsflöde, föredrar att hålla sig kvar i ytspänningen, bör, för att slippa utstå textmassans abrovinscher, förhålla sig till innehållet som efterlevande denna princip:

”Kan saken uttryckas enklare, så gör inte det.”