Fjäderuppdragningningar och kuggfrågor var förstås tillgängliga, men dels var de dygnet runt, i treskift, gåendes på knäna, helt engagerad i företaget Ex Machinas göranden och låtanden, som, bara för att nämna två exempel, hade fullt upp med fjäderuppdragningar och kugghjulsfrågor.

Ex Machina hade alltså i sig uteblivit som den pådrivande kraften i en i omvänd ordning, vice versa loop, tautologiskt cirkelbevis och Catch 22.

Inte ens den mest passiviserade partsinlagan låg åt varken det andra, rättvisande, hållet, eller det uteslutna, likt tessarakten, tredje.

Lite mer utdraget och (enligt devisen: ”Omväxling förnöjer. Förväxling fördröjer.) utvecklande:

”Kan sensmoralen uttryckas med enklare ord, så är de mer komplicerade, komplexa, att föredra.”

Ludwig Wittgenstein, om han hade känt smak för det asymmetriska, annorlunda, udda och mer kontroversiella, kunde mycket väl ha formulerat problemet med orden (fritt tolkat):

”Låt det som inte kan sägas, förbli dunkelt tänkt.”

Detta i sig kan utgöra det avgörande beviset på att Eva, även i Liliths frånvaro, hade en avgörande betydelse för Adams mer humana och medmänskliga sida.

Här ännu ett signifikativt exempel på likartade förhållanden:

”HEMLIGT MEDDELANDE I SPRÅKFÖRBISTRINGENS TID”

Marshall McLuhan mötte aldrig mannen i Havanna, besökte aldrig flickan i fönstret, och ingen nu levande person vet om han alls varit där. Hans mest kända citat lyder:

”The Media is (mycket puritanskt uttryckt) The Massage.”

I klartext väl tilltaget på en höft:

”Det tillstånd som tycks råda över täcket, står i omedelbar relation till det som pågår under köksbordet.”

Mindre vulgärt uttryckt:

”Det Synliga förblir Oansenligt.”

Även om vem som helst som ser dit näsan pekar, med egna ögon uppfattar spegelbildens djupperspektiv, är Agenten, även om denne ingår kategorin av Gemene Man, förvissad om att något bakomliggande är och förblir en föreställning utan egentligt slut.

Om svaret på frågan; varför textmassan ”PLOTTER. En Essä om Pragmatiskt Teoretisk Steganografi.” så väl har sin givna plats i vår egen högst högteknologiska era?

Varför hela denna otroligt ordrika, men ändå, till synes, innehållsfattiga publikation?

Utifrån den positiva sidan av verket, återstår det huvudsakliga argumentet:

”Fler ord för samma pris!”

Så gott som alla särskilt utvalda ord är bärare av någonting; ”Det-i-Sig”.

Eller:

”Hunden, då den är förhindrad av sina egna bakben, kan inte vifta med svansen och inse sin naturliga kärna.”

Enligt traditionen kan varje Ord innehålla var för sig åtskilda beståndsdelar:

Ljudet.

Bokstäverna löst sammanfogade eller hårt sammansvetsade.

Ordets underliggande mening och betydelse, inklusive associativa element.

Även om inte Tydaren, av något hit intill förbesett skäl, föredrar att inte fördjupa sig i innehållet, står orden, svart på vitt, kvar som tidigare påminnelse.

De Allmänna Villkoren lyder sålunda:

”Textens stycken, meningar, satser, ord, stavelser och bokstäver har delvis kommit på pränt då, som om den gamla klassiska traditionen påbjuder och som därmed åter skulle komma till heders, att utbetalningar av ekonomiska gager, förmåner, utläggningar om att ersättningar för oförutsedda utgifter ska stå i rimliga proportioner till antalet tyckanden, omkväden, uttryck, sidor, stycken eller rader.”

Varje seriöst menad textmassa äger företräde till sin välmenande målgrupp.

För att ingen första, andra eller tredje ska känna sig utesluten av andra, fram till det rådande nuläget, av okända skäl avfärdad som obehörig, ingår i en överensstämmelse med uttrycket om att ”Sisten ut fursten in”, eller ”De Trögtänkta med eftersläpande fötter är välkomna att uppstiga till Exosfären (i den kategorin ingår inte molekyler med fri medellivslängd) och där äga företräde”.

I vår hårt sekulariserade tid, är de flesta införstådda rörande överens om att samtliga religioners minsta gemensamma nämnare är att deltagarna inom samma begränsade och hårt bevakade utrymme, utför, inför de utomståendes nyfikna ögon, märkliga och därmed logiskt oförklarliga rörelsemönster.

Himmelriket, inklusive De Sälla Jaktmarkerna, Hades, Valhalla, Nirvana, Intet och Ingenting Alls, är överfyllt till bristningsgränsen av Mänsklighetens sammanlagda förnuftskapacitet.

(Bara för att nämna ett exempel i raden kan nämnas ”Naked Yogalounge” som, utan protester från naturliga företrädare inom samma rörelse, även kan utföras av någon novis med kroppshuden övertäckt av textilier och andra passande filtreringsmekanismer.)

En mycket berömd artist (”Glock”, ”Grock” eller ”Croque”?), som många anser vara densamme som, i sitt yttersta svårmod uppsökt en legitimerad hjärnskrynklare, men där fått veta att han borde se sig själv i spegeln, har, för inte, om man räknar i antalet överlappade timmar, så länge sedan gått bort, antingen till ett annat ställe, åt ett annat håll, eller till andra sidan, konstaterade lakoniskt en torsdag:

”Alla torsdagar, även i jämförelse med alla tidigare passerade torsdagarna eller alla de andra dygnen som omfattas av samma vecka, är vid första anblicken och till det yttre skenet mer jämlika, jämställda och unika alla de övriga.”

Andra, nu levande artister som ändå anser sig vara värda varsin mässa, framhåller andra egenskaper hos torsdagen: ”Om man med en falks ögon studerar torsdagen in i minsta detalj, kan man inget annat än häpna inför de blå dunster som helt oförhappandes uppenbarar sig bakom de rosa solglasögonen.”

Med det något, i steganografiska kretsar föredömligt presterade konstaterandet i bakfickan, kan Tydaren i den allmänna, ovanligt stora oordningen, kongruent syfta på konceptuella urspårningar, ord utan visor, eller, beroende på holismen, melodier utan text, som genom statliga myndigheters försorg, försatts i på gränsen till, i någon mening, fatalistiska och apatiska sammanbrott.

(Här kan Tydaren med egen observationsförmåga och absoluta gehör, avgöra hur lika betoningarna mellan, eftersom ämnet i huvudsak behandlar temat ”Förväxlingar”, den allmänna oordningen som Gemene Man anser sig ha fallit offer för, står, och de Allmänna Föreskrifter som varje seriös förbindelselänk, frankerat som ”korsband”, låter dimpa ner i lämplig brevlåda. Mer om detta i avsnittet om ”Hur att skilja dimridåer från rök utan eld eller sådana hägringar som kan uppstå ovanför upphettad asfalt, i form av hängivet önsketänkande, från illusoriska fjärran melankoliska sorgdränkta ögon?”)

Läsaren kan utan vidare anta att Alexa Meade, någon gång tillsammans med en nära vän till Dorothy, låtit sig inspireras av dramatiserade puttisar med skarpt expressionistiskt laddade kulisser och därtill genomträngande bakgrund.

I en exekutiv agenda, kalendarium eller Scouternas Almanacka, ser veckorna förunderligt lika ut. Det enda bestående budskapet, är att tiden den går.

Skillnaden är att de återstående dagar kvar som har förra fredagen bakom sig och nästkommande torsdag framför sig ändå kan medföra onödig barlast hivad över relingen, som oavslutade händelseförvecklingar och tillkortakommande handlingsförlamningar.

Tydaren, under sitt allra första trevande steg ut på djupt vatten till steganografiska operationer utan vare sig skalpell eller påsförslutare, kan med en tillräcklig kapacitet av inbillningsförmåga utnyttja ”tidsvecket” som en praktiskt tillämpbar förveckling utan synligt uppsåt.

Tillfället som i sig kan tyckas vara barnsligt enkelt, bör, först på avstånd betraktas på fullaste Allvaret-i-Sig.

Vad kan vara allvarligare, än (Schopenhauers, Heideggers eller Wittgensteins) Allvaret-i-Sig?

Tydaren som sedan länge följt Tidens vågliknande rörelser, prokrastinerar, förskjuter tungt vägande argument in mot torsdagens avslutande tidpunkt 24:00.

Tidens inneboende energi innerst inne i fredagens linda, ännu så länge inte har inträffat därmed uppstår ett yttre tryck mot fredagsdygnets Rum (yttre murverk). Där emellan uppstår ett rumtid-veck som Tydaren, i mer ovanligt förekommande spontant uppstådda situationer kan ha otroligt mycket nytta av.

Många messianister menar att Sapiens drömmer om en inre frigörelse, men senare forskning visar att Gemene Man mer är ute efter ohämmad lössläppthet:

”Där det finns lust, finns ingen oro.”

På vilket logiskt följer:

”Där det finns olust, finns ingen ro.”

I bilden av Mandelbrotspiralen på textmassans omslag, finner Tydaren en illustration av hur textmassans associativt sammanlänkade logik hänger ihop.

Till denna sinnesbild hör sådana om- och genvägar som i populärlitteraturen presenteras som Fibonacci-serien, talet Pi:s decimaler, tallkottens mönster och andra till synes oansenliga ting ute i den nu levande Naturen.

Här har Tydaren tillgång till hur Konst (Art) intimt förenas i en symbolisk bild av förhållandet mellan Yin och Yang (YinYang) i en evigt pågående virvelrörelse, likt ler och långhalm, ihop med Vetenskap (Science).

Ringarna på vattenytan, placeboeffektens strängteori om Vågen och Partikeln, kan, för Tydaren med tillräckligt av inövad inlevelse- samt inbillningsförmåga (i båda fallen om fenomenen endast finns i koncentrerad idéform, bör späs ut med lika delar fantasi och diskbänksrealism.

Inte utan att sådana händelseförlopp upptar anspråk på oförbrukad Tid.

Föreställningen avser den hypotetiska avdriften som aldrig upphör att förvåna, från det ögonblick då Tydaren, på ett ytligt plan, uppfattar att ”en bild som säger mer än tusen ord”, fortsätter rakt in, i 90 graders vinkel, i förhållande till Tydarens synfält.

Har Tydaren verkligen lärt sin bakläxa?

Om denne inte hänger med i svängarna, kommer det illusoriskt teoretiska vecket obönhörligt sjunka ner till en svacka och, inte helt oväntat, i intervallen mellan torsdagens 24:00 och fredagens 00:00, försvinna i ett bråddjup.

(Tydaren inser säkert redan vid det här tidiga stadiet hur extra värdefullt sambandsordet ”Mellan”, är.

Även om det många gånger kan upplevas som alltför frestande, bör ordet hanteras ömt och med varsamma händer:

”Nyfikenhet dödade katten. Även om fångandet i flykten på många sätt kan vara att föredra, utgör Försiktighetsprincipen ett alltför hårt tilldraget rättesnöre”)

Torsdagen kan för Gemene Man verka vara en mellandag, mellan lillördagen och veckoslutet. Därför kan dess betydelse inte nog betonas.

Konnotationen av just den här torsdagen i sig.

Av vad består det utmärkande för just den här?

Om man, likt en svart dvärg, komprimerar hela Människans Historia genom att, grad för grad, öka densiteten exponentiellt, kan hela Berättelsen utan större problem få plats i, om inte ett pumpaskal, så åtminstone ett valfritt valnötsskal.

Bilden kan vara avgörande för att utföra ett fritt ordval.

Tydaren kan utifrån sin empatiska förmåga, men utan att generalisera alltför grovt och godtyckligt, förstå att den övervägande majoriteten Gemene Man, ser, till och med utan sina rosafärgade glasögon hängandes på nästippen, tiden an.

Åter kan begagnade, men ändå i högsta grad välfungerande, referat pumpas upp från Steganografins outtömliga källa. Utan minsta härledning till formell logik eller boolesk algebra, kommer Tydaren långsamt fram till insikten om, redan då Gemene Man trycker ner tidkortet i stämpeluret, uppstår, som från det Undermedvetnas Intet, en dennes inre önskan om att i snarast möjligaste mån, hellre ha Torsdagen överstökad.

(Tydaren kan här nära en annan uppfattning: ”Mannen som var Torsdagen-i-Sig” är bättre att ha, än att mista. I likhet med de sprickbildningar som med jämna mellanrum, kanske beroende av Månens attraktionskraft, uppstår då kontinentalsocklarna krockar, finns här outtömliga möjligheter till tillfälliga förvaringsplatser och brevlådor.

Fickan, sprickan, glipan eller den växande klyftan som de allra flesta av Gemene Man under tjänsteärenden i förbifarten låtit passera okontrollerade och som därför, av både Protagonisten och dennes synnerligen närvarande Antagonist, kan uppfattas vara en hett och eftertraktat ”Undflyende Nymfparakit”. Se vidare G.K. Chesterton.)

Kronografiska tabeller i all ära, men för Gemene Man inleds såväl Torsdag som Fredag, av ögonblicket då morgonljusets första stråle sipprar in genom gardiner eller mellan persienner.

Från ett inre drömläge och yttre försvarslös ställning, (intransitivt verb?) reser sig densamme upp ur (här kan Tydaren fritt välja mellan indirekta objekt (som tas ifrån någon) som ”sänghalmen” (ofrivillig separationsångest) och, så snart tillfälle ges, aktivt återgår till ett passiviserat tillstånd i horisontalläge.

Gröngölingen på tröskeln över mellan Steganografins inre förmak och kammare, kan, då nöden saknar lag, inte finna något annat ställe. Pumphuset är inte heller försett med minsta antydan till kokvrå.

Gemene Man, innesluten i ingenmanslandet mellan dröm och verklighet, frågar sig själv halvdrucket, lite frånvarande:

”Kommer Solen överstiga horisontlinjen också i morgon, fastän det inte är torsdag (om det nu inte råkar vara det)?”

Ställningstagandet och partsinlagan kan tyckas vara enkelt och obetydligt trivialt, men de rookies som ännu inte uppnått graden av nietzscheansk förhärdning, kan ängsligt påminna varandra om Wittgensteins och Poppers ”eldgaffel-diskussion”?

Liksom Essensen, denotationen av samtliga torsdagar, inte i analog simultan ordning kan föregå Existensen, konnotationen av den enskilda Torsdagen-i-Sig (vilket bör utdela en primitiv återupplevelse (reinkarnation) av ett, allestädes närvarande Här och ett Nu.

Här-Nu-Deja Vu-upplevelsen organiserar hela ansvaret på den som, än så länge står och vinglar högst upp på giganters axlar, men till sin besvikelse upptäcker att något ännu högre skymmer sikten.

Bara för att ge Tydaren lite hjälp på vägen, bör påpekas att torsdagarna i allmänhet bara till sitt yttre svagt påminner om den platonsk/kantianska Torsdagen-i-Sig…

Tydarens ställföreträdare, Protagonisten, ”Agenten” (Även om Agenten kan spela rollen som ”Försäljare” eller (bara för att utföra en nödvändig tidsmarkering), än så länge livs levande handelsresande.) Alter-Egot och Allt-i-Allon, inför eventuella oönskade åskådare, saktmodigt kan notera hur torsdagarna, om man håller sig till gamla vanor som aldrig, på något vis får ifrågasättas, formar personlighetens karaktär enligt det mönster, passerar som den ena torsdagen är den andres död.

Den här högst naturliga, men nödvändiga eftersläpningen leder oundvikligen fram till konstaterandet att: Språket (i Wittgensteins definition av fenomenet som ett spel, typ Monopol), Ordvalet, Meningsuppbyggnaden och Satsdelarna är Steganografens Modus Operandi.