Steganograferna, till skillnad från kryptograferna, förutsätter med en gång att det som syns, inte är det som sägs. Därför kan Tydaren med fördel använda sig att uttrycket ”Det Uteslutna Tredje” i vitt skilda sammanhang och situationer:

”Antingen är det, det ena, eller det andra, men man kan med en gång utesluta ett tredje alternativ.”

”Det Uteslutna Tredje” är helt beroende av hur förtäljarens inre föreställningsvärld kan te sig ut, utifrån.

Landområden som åtskiljs av vatten kommer förr eller senare, antingen då vinterisen lagt sig, eller då landhöjningen uppnått en viss nivå, förenas utan att Gemene Man antingen måste sjösätta en färja, eller bygga en bro.

Utan minsta ansträngning, men med en stor skopa tålamod, löser sig allt så småningom till det bästa.

Genom att skapa en sammanhängande bild av den ena och därpå den andra kan Tydaren, om applikationerna i grova drag överensstämmer med den gängse allmänt upplevda Vardagsverkligheten-i-Sig, sammanföra dem, likt två droppar vatten, till en enda, men dubbelt så stor, pöl. (Ena droppen vatten kan ersättas med årgångsvin eller bläckfiskbläck, men fett, omättat som mättat, även om det är helt flytande, är helt och hållet uteslutet).

Allt hänger på detaljerna. Projektionen ska vara kongruent med sig själv. Tydaren, med en ängels inre ovillkorliga förutsättningar, utför tidskrävande finsliperier.

Hela tiden med uppmärksamheten (at tension, till spänning) fäst vid överhängande överlappningar där kanterna bäst kan avlägsnas med en manuellt driven lövsåg.

Tydarens tränade blick finner överdrivna konturer utanför orsakssammanhangen.

Detaljer som i framtiden kan äga en avgörande betydelse, framhävs.

Om ifall projektionen är virtuell, kan retuscheringen utföras i något lämpligt, inte alltför ekonomiskt belastande, bildredigeringsprogram.

Med en konstruktiv 3D-skrivare kan bilden tydliggöras även för en närstående med begränsad synkapacitet.

Annars gäller de traditionella, sedvanliga metoderna; att få bukt med överhängande överlappningar, avlägsna överskjutande kantmarkeringar samt framhäva sådana detaljer som, vid en långt och helt oförutsett tillfälle, kan ha avgörande betydelser.

För att ge ett ringa smakprov på det som följer efter det inledande partiet, så är det passande med två hjärnuppmjukande fallbeskrivningar.

Underövningsuppgift # 1.

”Backstusittaren satt på mjölkpallen och in i det sista, med långsamt fallande ögonlock, upplevde en inre önskan om att än gång före den sista sucken få se människor komma och gå. Personen i fråga är numera bortgången.”

Underövningsuppgift # 2.

”Det är lättare att finna en synål i en höstack, än att återkalla en kamel som knappt trängt sig igenom nålens öga”.

Här kan Tydaren föreställa sig den redan komplicerat, svårartade uppgiften att finna synålen i höstacken.

Hjärnan söker mönster och sammanhang även där sådana inte är tillstädes.

Vid en första anblick pågår en för ämnet tillräckligt anpassad avvikelse.

Däremot ett vältränat öga kan omedelbart, intuitivt och spontant upptäcka subliminala, subversiva kontexter.

Det som det Medvetna upplever som lösa fragment, framstår i det Undermedvetna som en tillräckligt framträdande helhet.

Om frontalloben fortfarande befinner sig i ett omoget utvecklingsstadium, är också Omdömet-i-Sig, eftersatt. Helhetsperspektivet fungerar inte i en sådant snabbframkallat motiv.

Innehavaren uppfattar det större som styckat och delt. Kanske denne är densamme som Gemene Man, fastän då som en spoling, pojkvasker eller ungersven.

Då, med högsta graden av sannolikhet, kan den omogne, senfärdigt utvecklade observatören beskriva det expressiva, högpixlade hologrammet som ovettigt eller till och med vanfört.

(I de flesta hjärterum finns två, intilliggande, hålrum.

Om det till äventyrs verkar råda ett reducerat till hälften förhållande (Ungefär som förhållandet mellan två enskilda celler före meiosis), finns inte heller något utrymme för en påtänkt sidekicker.

I de rådande omständigheterna hänvisas den uteslutne till antingen en annan sida, eller ett på högst ett stenkasts avstånd, annat ställe.

På grund av distansen uteblir en önskad dialog. Kvarsittaren bör då på egna ben kunna reflektera över övningens upplösning.)

(Här är det tänkt att Tydaren, av erfarenhet från många andra textmassor i samma division, har ett facit alldeles inunder textmassans slutord.

I den här långt otillräckliga och otillfredsställande volymen är det, på grund av för alla fullt begripliga skäl, helt uteslutet. För de uteslutna som inte omfattas av dem, kan detta förklaras i två steg:

Dels därför att illusionister, på grund av tidigare dåliga erfarenheter, aldrig avslöjar sina trick.

Dels därför att en förutbestämd, fastlåst, lösning alltför lätt kan undantränga andra tänkbara alternativa svar.)

Tydaren kan nu uppfatta det aktuella nuläget (med hänvisning till Henri Bergsons koncept ”Élan Vital” (i Algot Ruhes översättning, ”Nuflödet”) så här:

”Det kan knappast utgöra någon tillfällighet att Isaac Newton och Christopher Polhem, under adolescensen, på helt skilda platser och tider, genomlevt samma prövningar. Dock var ingen av dem omtalad som, åtminstone inte vad man vet idag, en Enfant Terrible.

Newton, som egentligen inte var föräldralös, men ändå en ensamstående yngling, först i The King’s School i Grantham och, i juni 1661, antagen till Trinity College, Cambridge (där, några sekel senare Bertrand Russell, utan samvetskval, antog Ludwig Wittgenstein utan ordinarie, formellt, ansökningshandlingar eller prov. Där skulle också The Cambridge Five kultivera sina förrädiska, konspiratoriska planer ihop) upptäcka sin unika forskarbegåvning.

Polhem, definitivt mer föräldralös än Newton, föddes i Tingstäde på ön Gotland i Baltiska sjön.

Tydaren, som tagit del av den yttre formen och det inre kärnfulla innehållet, kan reducera dessa till endast några få, hållbara, minnesvärda skildringar och skarpa detaljer:

”Gemene Man som hastigt och lustigt hamnat i ett akutläge avlägsnade sig bort mot ett annat ställe.”

På grund av distansen uteblir en önskad dialog. Kvarsittaren bör då på egna ben kunna reflektera över övningens upplösning.

(Det är snarare regel än undantag att Tydare i gemen härstammar från numera bortglömda förfäder.

Då, när novisen sakta drar den upp ur minnets dunkla kammare (kol- eller matkällare eller en fängelsehåla därifrån någon kastat bort nyckeln) blir interimt ihågkommen, äger devisen (Som Nietzsche i ett lämpligt ögonblick har, utan muntlig överenskommelse, lånat på obestämd tid: ”Amor Fati”).

Tydaren, efter att med en magnet ha funnit synålen (om det inte råkar vara en av de många efterfrågade knappnålarna) i högen av korta halmstrån, återkallar kamelen tillbaka till rätt sida om nålsögat.

För att inte Tydaren ska fastna i samma fälla som Gemene Man, uppstår här ett lämpligt grässtrå:

Tes: ”Det är lättare att finna en synål i en höstack, än att återkalla en kamel som knappt trängt sig igenom nålens öga”.

Antites: ”Gemene Man som, hastigt och lustigt, hamnat i ett akutläge avlägsnade sig bort mot ett annat ställe.”

Syntes: ”Gemene Man, då denne söker efter synålen, upplever hur magen gör sig påmind och uppsöker snarast möjligt ett hemlighus med hjärterum högst för två”.