Den steganografiska (som alltså inte är, logiskt-matematiskt, någon vetenskaplig gren, eller inympad knopp på en större gren) metoden har flera fördelar.

Den Ene som ägnar största delen av vakentiden åt kognitiv dissonans och Den Andre som föredrar hänförelsen inför Zeitgeist-begreppets axialtid.

Var och en som på sin fritid ägnat en söndagseftermiddag till att plocka isär den helautomatiska, digitaliserade förbränningsmotorns beståndsdelar in i minsta detalj, känner igen upplevelsen då helheten ändå efterlämnar en och annan skruv eller mutter.

Till och med en hängiven pusselläggare kan med äkta sympati leva sig in i situationen då, trots att motivet är komplett, ändå återstår en, två eller till och med tre överblivna bitar.

Alla bevandrade i Steganografins inre angelägenheter vet hur fenomenet uppstått. De tidigare insatta är numer utbytta mot, intill förväxling lika, dubbelbottnade repliker.

I fasförskjutningen med livet på en pinne kan inga barn bli till. Mitt i storstadsdjungels planritningar råder minst sagt en upprörd stämning. I vardagslivet förr kunde gubben och gumman åtminstone hinna med att utbyta några ord, men numera har mannen i huset redan hunnit ut, då gumman på väg in just passerat tröskeln. Myndigheten hävdar att nyordningen gynnar gummans jämställdhet samt rättvisa mellan könsfördelningen.

Istället bör man uppleva utvecklingen ur ett kontraproduktivt perspektiv. Den just nu pågående aktuella debatten handlar om vilka direkta och indirekta följder som kan uppstå, sådana som bristen på gemensam egentid innanför husknutarna, eller den stigande ökningen av isolering, alienation samt förtätad, urban stämning samt atmosfär.

Samhällsmaskineriets simultankapacitet har olika inverkning på enskilda individer. I massmediala sammanhang presenterar man ofta ett ”Exemplets makt”:

”Den ensamma kaptenen på bryggan har endast sin egen instinkt att förlita sig på. Kursen går dit näsan pekar och det gör den i hög grad däråt galjonsfiguren, Ödesgudinnan Ananke visar sina yttre företräden.”

Då andra pålitliga, lojala och ansvarskännande människor är upptagna av annat, kan ”Exemplets makt” upplevas som lite både uppiggande, stimulerande och upplyftande bland vardagslivet förutsägbara rutiner:

”Efter söndagens tänkvärda predikotext, kommer Prostinnan med små trippande steg bärandes på en Don Pedro, till brädden fylld med kaffe från den odling om vilken Burroughs skrivit att brygden smakade som bäst. Den glamorösa värdinnan är noga med att poängtera, att hon med egna händer och av egen kraft, brukat en gammal hederlig kaffekvarn till malningsprocessen. Hon intygar att någon som önskar förbli anonym men som hon i vilket fall som helst ändå glömt bort namnet på, har berömt att hennes kaffe smakat betydligt godare än det som filmstjärnan Greta Garbo, tillagat.”

”Exemplets makt” har den fördelen att berättelsen, likt ett gammaldags godståg vid en järnvägskorsning utan signalljus, kan tuffa på, vagn efter vagn, till synes utan slut.

Här några till, mer rudimentära:

”På bordet ute i syrénbersån är dukat med sju sorters kakor, salmbärssaft till den nytillkomna årskullen och, men bara om med höga röster instämmer unisont i talkören: ”Glass i stora lass.”

”Rutger Fux, Sekreteraren i Trångsätra BK, hade i unga år tillhört den utvalda skaran av modesta Agenter, Tyckare och Steganografer. Trots enträgna förfrågningar vidhöll han att framför allt med reumatisk värk i knäna tvingats ge äventyrandet på båten. Nu satt han ute på terrassen, gungade i sin amerikanska gungstol, drog ett bloss från sjöskumspipan fylld med Borkum Riff och smuttade på ett glas som till hälften innehöll Highland Park 18 yers.”

”Den hängivne deontologen gick sida vid sin sida, hand i hand ut, tillsammans med skråets enda sanna hedonist. Nyklippt gröngräs följde som vanligt strikta rutiner. Nu låg det där i trygg förvissning om att alldeles strax skulle solens första värmande strålar ånga bort daggen upp ur timotej, maskrosor och solvändor.”

Här bara en aning lite mer, utan att för den skull bli alltför långrandig i tre dimensioner, utsträckt i Tid och Rum, komplicerad handling:

”Inspirerad av försommarens dofter och lättflyktiga aromer, har den ständigt självupptagne Sekreteraren Rutger Mutt själv, i förbifarten och all hast, sammanfattat i en korthuggen visa alla de känslor som, om inte finns, men ändå ryms i allas våra bröstkorgar:

”Schönbergsk Skördevisa från Midsommarkransen.

Vers 1:

Javisst! Mellan stenvägg till stenvägg ekar förflutenhetens släggslag som en diskret reprimand om hur det var förr.

Bergmannen från Gällivare släpade på en vrålande bergsprängare. Till middag vankades briserad pekinganka inbakad i sprängdeg och till den dynamitgelén med svartvinbärssmak.

Vers 2.

Blåsippan ute i backarna stå. Som enda tillförlitlig måttenhet hemfaller en benigt mager höft att medelst en vridning, med en armslängd, likt en katapult ivägskicka en sten inte större än en grabbnäve och därmed, där projektilen buklandar, är måttet mer än rågat.

Ute på en karg och stenig teg mumlar kadmiumgula suckulenter sin monotona elegi.

Där står kadmiumgula fetknoppar som inväntar tecknet från ovan vars innersta avsikt är att de som, redan i ett tidigt utvecklingsskede, utmärkt sig som speciellt rara exemplar ges tillåtelse att komma till skott och i nära anslutning till avfyrningsögonblicket, förmedla ett spänt läge med korta intervaller av ohämmade konvulsioner.

Vers 3.

I arla ottan (före mjölkningsdags) går ovälsignade bonddöttrar ut på tegen och, i brist på meningsfull sysselsättning, plockar sju sorters blommor, till exempel: Akvileja, Krusmynta, Rörflen, Mjöldryga, Rallarros, Paddskinn, Kattfot och Blå Viol.

Refrängen lyder:

Det är alldeles för känslokallt och hänsynslöst att tro på en evig sommar. I det torftiga skenet från forna tiders glamour, rinner glasklara tårar utför då insikten kommer att förra årets nyss utsprungna röda ros aldrig någonsin mer ska återvända till sina rötter.

Den blyge och lite närsynte ungersvennen led av ständigt växlande, kronisk men ändå, som sinuskurvan på en monitor, alienerande prosopagnesi.

Vers 4.

Pigan som han i nattens kallsvettiga och heta feberdrömmar sett som tillfällig affärsförbindelse, var som helt besatt av tonerna från en klorinblekt, rågblond nordisk Prins Valiant med ligurisk-liturgiska diftonger i slutet av varje betydelsefullt ord som han verkligen kan, om inte om endast vore ett om, ha menat.

Visans sensmoral:

Korn efter korn rann ut i timglasets sand.

Tidens ihåliga tand utan utfyllnad på kortvågens bredband

Förmedlade på ljusårs avstånd en alienerad brand

I riktning mot en öde semesterstrand””

I andra landskap har folkmunnar ersatt de tidigare verserna med varianter med mer lokal anknytning:

Vers 1:s andra del:

”Sömndruckna medborgare, berusade trafikanter och självkörande bilar som köade åt motorvägens båda riktningar, läste flyern, utan att förstå varken ut, in eller någonting av hänsyftningar, gång efter annan.”

(Jmfr:

”Bergmannen från Gällivare släpade på en vrålande bergsprängare. Till middag vankades briserad pekinganka inbakad i sprängdeg och till den dynamitgelén med svartvinbärssmak.”)

Refrängens andra del:

”Där de befann sig i det rådande nuläget måste de erkänna att, åtminstone för sig själva orden inte verkat falla i god jord. Till en viss grad överstämde andemeningen med den faktiska verkligheten, men då endast med den biverkande symtomen att det triviala mer än nog, sinade ut i vulgariteter.”

(Jmfr:

”Den blyge och lite närsynte ungersvennen led av ständigt växlande, kronisk men ändå, som sinuskurvan på en monitor, alienerande prosopagnesi.”

(I den här textmassan är alla rörande överens. Detta kan, för en Tydare in spe, upplevas självmotsägelsefullt och kontraproduktivt. Därför är det på tiden dags att införa en hypotetisk-symbolisk konflikt.

På den ena sidan om rinken/skranket finns ”Steganograferna”, det vill säga: Tydarna och Steganograferna.

(I fortsättningen kommer Läsaren tilltalas som Tydaren och Steganograferna som Steganograferna.)

De förutbestämda antagonisterna (inklusive de på reservbänken) tillhör den inte alls i textmassan, opassande kategorin: De Bokstavstroende, eller, lite kortare, bara Bokstavstroende.

Men, utveckling som pågår för evig, slutar aldrig med blotta förskräckelsen!

Som en första introduktion till Steganografins rättesnören ”De Tre Di:na”, bör Tydaren finna en avsevärd skillnad mellan dem och förfalskade akrostikon (Di:na utesluter båda alternativen ”Transpiration” och ”Inspiration”):

Dissociation (alt. ”Distraktion”)

Distraktion (alt. ”Diagonal”)

Division (alt. ”Dimension”)

Hur dessa hänger ihop och hör samman tillhör gruppen ”Problemen-i-Sig”. Under tiden som de inväntar sin förklaring, kan Tydaren utan dåligt samvete fortsätta till nästa stycke:

”Avundsjukan är den mest uppriktiga formen av smicker”, lär ingen mindre än John Churton Collins, ha uttryckt.

De avundsjuka tog snart tillfället i akt att omformulera visdomen till: ”Plagiatet är den mest uppriktiga formen av smicker”. Andra missvisningar har också använts. Bara för att nämna ett exempel av flera: ”Pastischen är den mest uppriktiga formen av uppmuntrande ord.”

Kan, men kanske inte bör, vara den rimliga förklaringen till att Bokstavstroendena snart insåg, men ändå grundligt missförstod, Steganografernas felsyftande språkbruk.

Steganografisten ”Stora Skuggan” var först med att, som Henry James skrev i kortromanen med samma titel: ”The Turn of The Screw”, förvrida, förvända och förväxla missbruket av ord och sentenser, till en diffuserad smörja Rotvälska.