Som, slutet gott som alltid, gäller tumregeln:

”Endast fantasins energi kan kortsluta slutledningsförmågan!”

Om Tydaren först föreställer sig en Andra Dimension, uppstår en yta ur vilken inte ens de mest framstående av samtida långskalliga kan framställa en Tredje.

Bokstavstroende lever som dekalerna på en spegelyta. Oberoende av distans, säger de sig vara helt överens om att avfärda detta som ett lite solkigt hjärnspöke.

Just det är den enda rimliga förklaringen till varför Steganograferna föredrar fraktalernas mönster framför alla andra.

I och med att ytan är platt och subjekten är platta, kan de utan större ansträngningar uppleva väggen som ett spegelblankt golv och illusioner av mobila fraktaler, motsvarande moriska mönster i Alhambra, mandalas i färgad strandsand, eller persiska mattor knutna av föräldralösa barnarbetare, som realiteter i tre dimensioner.

Denna brist eller avsaknad av utveckling kan ytterst bero på en kvarliggande ärftligt beroende mem som mer än sannolikt härstammar från neanderthalarnas retoriska stilfigurer.

De mest besatta av steganografer vidareutvecklade ett utökat växande intresse för det synkroniserade Zeitgeist-begreppets axialtid.

I skydd av skuggorna inunder historiens vingslag har någon Isadora Duncan-inspirerad stjärna ägt tillträde till den hinsides fjärdimensionella världen.

Ett första varsel är då himmelfenomenet Vädersolstavlan, inklusive expressionistiskt framställda haloeffekter, framträder ut ur de dunkla skyarna.

Som i ett helt oförutsägbart mirakel belyser fenomenet en detalj som annars, sett ur förgrundens periferi, förblivit obemärkt.

En mycket sargad kub tillverkad och formgiven i ett poröst material liknande cellplast eller liknande.

Designern ifråga tycktes inte vara begåvad med någon medfödd talang för materialkännedom. Färgerna syntes bestå av Pariserblått, Preussiskt blått, Titanvitt, Rå umbra, Rå sienna, Aktivt kol och soluppvärmd Asfalt.

Det finns goda skäl till att misstänka Allrahögstainstans såsom verkets skapare. Då denna som alltid är befriad från allt ansvar, skjuts skulden som regel över på ZigZag.

Inte därför att någon i verkligheten på fullaste allvar kan mena att personen är, utom allt rimligt tvivel, den oskyldigt anklagade.

Bevisföringen-i-Sig kan, om inte direkt skapa, så förorsaka oanade komplikationer där var och en som anser sig stå på egna ben och fötter, bör, eller rättare sagt, ska förhålla sig neutralt eller åtminstone, i den mån det går, med hög svansföring, förutsättningslöst.

Tidens tand läker förvisso inte alla sår. Ändå kan vissa otvetydiga bevis landa i glömskans mörker. Även den med det, i jämförelse med alla närvarande, mest vidöppna av sinnelag, kan, kanske till och med omedvetet, bära på nattsvarta hemligheter.

På baksidan av Republikanska Biblioteket står en av kryptogamer övertäckt staty. Vem denna var eller en gång levt, är numera helt, på grund av utrymmesskäl, undanträngt.

Nittionio procent ägde en speciell förmån, reserverad enkom för 70+. De något yngre Seniorerna, i genomsnitt 67+ hade dolda resurser kvar av högtstående potentialitet, tillgänglig fertilitet samt en illa dold önskan om intim samvaro före sista närvarodagen. Även här gällde myten om ”1%”.

Tack vare eller trots bittra erfarenheter, var alla nu levande varelser införstådda med att alla kommande generationer efter dem, hellre riskerade, alla utan undantag, att i risk för påtaglig trängsel, passera genom samma eklut.

Fullt begripligt, men ändå, om inte hänsynslöst, så utan vidare vett och etikett, hyste detta människosläkte inte samma oreserverade, engagerande och entusiastiska deltagande som de tidigare, med främsta kännetecknet från fornstora dar.

Ögonblicken var sällsynta. I brist på nyfikna, påträngande utan minsta känsla för den Andres integritet, burdusa paparazzis med utrustningar inköpta på senaste högteknologiska mässan, blev arrangören kanske inte direkt tagen på sängen, men i alla fall, i negativ betydelse, överraskad.

En plötslig avvikelse lättade i högsta grad upp det, med sordin, dämpade stämningsläget. En gröngöling från Journalisthögskolan dök upp i den gällande situationen som skäggdoppingen ut ur vassen.

Denna, som en kronisk överliggare, upplevde för första och kanske sista gången i sitt liv, hur tillfället var i full färd med att undslippa sitt levnadsöde. Med DAT-spelaren i högsta hugg kunde den orutinerade helt spontant improvisera äkta skjutjärnsfrågor från höften. De handlade så gott som alla om lite ditt och lite datt.

En sådan ditt-fråga kunde handla om hur vägen till folkskolan blivit allt kortare medan åren gick.

En annan datt-fråga sökte en deskriptiv, men ej alltför emotionellt laddad, definition om hur det var att mitt i vinternattens köld, med sömndruckna ögon, uppsöka ett annat ställe helst med ett hjärta på utsidan, vilket försvarade en tyst överenskommelse om att varje sådan inrättningen är försedda med, intill varandra två identiska, lockförsedda hål.

Även om tillfället var enstaka och mer än anmärkningsvärt sällsynt, så hade en mer frågvis folklivsforskare vägarna förbi. Snart, kanske bara efter en akademisk kvart, var både standardditt- och dattfrågor, avklarade.

(Tydaren bör härvidlag redan vara mer än införstådd med att desinformation, även då den är mer än synnerligen vilseledande, förledande eller avledande, ändå tillhör släktet Information.)

Statyn, om inte helt porträttlik Carl von Linné, sades av mer insatta i stenhuggarkonsten mer påminna om Don Pedro (alias ”Kommendören”) nu angripen av mossa, var huggen i italiensk marmor från Carrara.

Det var fullt tillräckligt med Gemene Mans inbillnings- och föreställningsförmåga för att inse hur avbildningen hängde samman med den okände, allra första pionjären inom tvärvetenskapen ”Ontologisk-Semantisk Semiotik”.

Kanske först, men långt ifrån ensam med om hur beröringsytorna mellan Verklighetens Idévärld, Substans och Tingen-i-Sig, kunde röra sig som knäleder eller kontinentalsocklar mot och från varandra.