Det är aldrig den allra första gången som den mer hängivne av Tydare trampar i klaveret, men så länge den olyckliga omständigheten kan undvikas och strax därpå den drabbade Tydaren inte kan hålla tand för tunga, bör Tydaren hålla sig väl underrättad om att textmassan innehåller, minst, två avdelade partier.

Den första avsikten avhandlar, inte helt oväntat, ytterhöljet, eller, med ett betydligt modernare uttryck (typ: rymd- eller kaffe-) kapseln.

Den andra, långt ifrån eller inte alls, fristående delen, är kanske inte helt omsluten, men mer eller mindre till hälften, inbakad i den första.

På en Frukt- och Grönsaksmarknad, på gångavstånd från Fågelmarknaden, ta (inte helt handgripligen omhänderta, tillgripa, eller tillskansa sig) till exempel en lätt övermogen melon. Den kan till det yttre, av kreti eller pleti, eller Gemene Man, uppfattas som vilken melon som helst. Om dessa uppfattar en melon som alltför mjuk, kommer de subliminalt, föredra den intilliggande, andra.

Detta ytterst vanliga beteende är mer än väl känt inom de slutna kretsar som i huvudsak består av hemliga informationsbehandlare.

Steganografen däremot undersöker med hyperkänsliga fingrar, melon på melon. Vilken melon är bäst anpassningsbar för blindskrift? Vilken melon kan tömmas på innehåll, utan att det syns? Kan en lämplig replik av melonen, framställas med en 3D-skrivare? Kan melonen vara en hypotetisk bärare av en mer symboliskt laddad symbolik?

Som enda tillgängligt redskap använder Steganografen sig av en utredningskam, med logotyp och registreringsbeviset signerat, ”Blinda Sara”.

För Gemene Man samt kreti och pleti, kan Steganografin verka oseriös och, i bästa fall, framkalla spridda skratt.

Visst kan det momentet också vara eftersträvansvärt för en mer erfaren och utvecklad Tydare, men till exempel för den professionella clownen ingår, lika självklart som en tattersallskjorta för en livstidsanställd skogshuggare, en sfäriskt utformad, röd näsa.

Var och en har, för inkomstens skull och livets upprätthållande, sitt dagliga uppdrag att utföra:

Pianisten håller fingrarna i styr.

Ficktjuven mjukar upp sina inför arbetsdagens, ur ergonomisk synpunkt, fysiska påfrestningar.

Gitarristen, som föredrar naglarna framför ett plektrum framställt i kommersiellt syfte, klipper vissa men bortser från andra.

För domherren är peruken visserligen tagen ur bruk, men symboliserar ändå i vissa kretsar, i överensstämmelse med en subjektiv samstämmighet av Verkligheten-i-Sig; hederlighet, som i högtidligare sammanhang, motsvarar den ärlighet som endast duger ute i vardagslivet då vissa astrologiska konjunktioner står i särskilda relationer med planeter, tecken, hus samt en högst hypotetiskt möjlig framtid.

Redan under uppvärmningen är Tydaren införstådd med normalitetens ytterst extrema gränsvärden:

”Med hänvisningar till Allmänhetens selektiva mixar av Parkinsons respektive Murphys Lagar ingår naturliga inslag av mänskliga faktorer som impopularitet, ouppmärksamhet, missbedömningar, misstag och ineffektiva slintningar.

Hellre avstå från påtalanden om, även om mankemanget i den mänskliga arbetskraftens ljusblå ögon ter sig ut som en alltför oansenlig bagatell och därmed strax överspelat självändamål, kan den utsatte även fortsättningsvis försörja regeringen och den gemensamma efterbörden med husmanskosten: Koktstekt fläsk med dillstuvad Argus Panoptespotatis.

Den notoriske visselblåsaren där emot, bryr sig hellre om att, äregirigt, hänsynslöst och helt i avsaknad av empatiska inlevelsereaktioner, hålla samvetet fritt från fläckar, med den konsekvensen att även denna kväll kommer barnen, efter ”Fader Vår som är…” gå till sängs med skrikande magar.

Makan tillika avkommans moder har alltid något helt oväntat, förfördelaktigt i beredskap.

Då maten som vanligt saknas på det dukade köksbordet, finns ingen egentlig orsak till att barnen ska, ovillkorligen måste, tvätta händerna.

Strax efter den obefintliga måltiden, finns heller inget logiskt skäl till att borsta tänderna. Med det försvarstalet ringandes i de smutsiga öronen som föga tröst, föll de, tidigare än annars, ner i drömlös dvala.

Om ifall Steganografen inte, i god tid i förväg, kan agera som en räddare i nöden, bör denna snarast möjligt se sig om efter en annat arbete där även överordnade (då Allrahögstainstans, i egenskap av att vara personlig, är frånvarande) intresserar sig för villkor gällande levnadsstandard, välövervakade, skyddade verkstäder samt sådana sysselsättningar som enbart är lämpliga att utföra på egen hand och efter egna mått och steg.

Visst ingår i Cirkusens budget inslag av färgglad humanism och agapisk kärlek till nästan (vem som helst), men, rent krasst, när man tänker vidare på saken, handlar allt om, till syvende och sist, personliga, affektivt laddade, relationer. Sådana som till exempel ”Objektet-i-Sig”. Definitionen kan först passeras genom konnotation och därpå, medan järnet fortfarande är hett, filtreras i denotation. Det Uteslutna Tredje pekar på igenkänningstecken och mätarnas darrande nålar. Möjligheten att något odefinierbart också existerar för sig, är högst sannolikt.

Med jämna mellanrum menar Auktoriteter inom facket att ovana Tydare inte kan, citat: ”… jämföra meloner med resväskor!”, slut citat.

Då Steganografer ändå aldrig i sin yrkesverksamhet kan ha nytta av ett vidimerat bevis, anser de utan vidare omsvep att auktoriteternas i och för sig högt respekterade, men ändå spektakulära aspekt, ytterst beror på att de suttit inne alldeles för länge.

En sådan trovärdig person som ”Agent X9” kan med följande ord förklara den underliggande meningen:

”En vingklippt papegoja på en pinne i bur, förhåller sig till den gällande verkligheten, minst sagt apatiskt. Havsörnen där emot, med sitt rede högst uppe i en fura ovanför fjärden, tar, om nödvändigt, till flykten så långt vingarna bär.”   

En steganografiskt tänkbar lösning är att ta en utsliten och medfaren resväska av materialet papp, förse bottnen med en, så gott som identisk, likadan.

Normala tulltjänstemän som utför sitt dagsverke mer för månadslönens skull, än i utbrinnande iver av djupt intresseväckande engagemang, upplever föremålet som, icke förargelseväckande, oförargligt.