Solitärer är som regel ett egenmäktigt släkte för sig.

Till skillnad från sin artfrände Eremiten, är Solitären betydligt mer begåvad med naturlig och medfödd social kompetens, än den föregående.

Ute i sällskapslivets vardag är Solitären ytterst medveten om vad som gäller:

I grund och botten är Allt ”-i-Sig”: ”Allt-i-Sig”, ”Verkligheten-i-Sig”, ”Föreställningen-i-Sig”, ”Fantasin-i-Sig”, ”Förfalskningen-i-Sig”, ”Kant-i-Sig”, ”Schopenhauer-i-Sig”, ”Heidegger-i-Sig, ”Wittgenstein-i-Sig”, ”Intet-i-Sig”, ”Askoppen-i-Sig”, ”Cigarren-i-Sig”, ”Hopper-i-Sig”, ”Warhol-i-Sig”, ”Bowie-i-Sig”, ”Giolì-i-Sig”, ”Chappie-i-Sig”, ”Eurovision-i-Sig”, ”Lolita-i-Sig”, ”Woland-i-Sig”, ”Chaga-i-Sig” och ”Slutet-i-Sig”.

”Allitterationen-i-Sig”,”Alienationen-i-Sig”, ”Isoleringen-i-Sig”, ”Utanförskapet-i-Sig”, ”Flykten-i-Sig”, ”Friheten-i-Sig”, ”Tomheten-i-Sig”, ”Lucky Strike-i-Sig”.

Språkspelet är betydligt vidare än piedestalens enda fot.

Eremiten är till sitt yttre mer medvetet frånvarande, än omedvetet närvarande.

Tydaren brukar, mer som regel än undantag, ha att välja mellan blå dunster eller rosa skimmer.

Det må vara aldrig så lätt att missta sig, men i den här textmassan ingår otvetydigt erfarenheten till entydig radläsning.

Läsningen mellan raderna, eller under radarn, kommer inte leda Tydaren till språkspelets officiella ände.

Textmassan kan endast och enbart utläsas i relation till ”Innehållet-i-Sig”.

Den ännu inte uteslutna möjligheten kvarstår.

Utan att dra på några förhastade växlar eller paralleller till hur Skrolycke-Janne, på samma gång projekterat och exproprierat obruten mark ute i de värmländska urskogarna.

Där stod stugan säker på fast grund, tills att Lars Gunnarsson i Falla kom med reversen i högsta hugg.

Den frivillige solitären skulle stå sig slätt.

På den tiden trodde alla och envar att jorden, i betydelsen, tvådimensionell, var platt.

Den uppmärksamme och välbevandrade Tydaren upptäcker differensen mellan det som är ovanpå och det som är underliggande.

Föreställningen-i-Sig föregår både Ytan-i-Sig och Bilden-i-Sig.

En modernistisk form av Ikonoklasm:

Idén, Ordets, Bildens, Formens och Trovärdighetens Totala Sammanbrott.

(”Totala Sammanbrott” betyder i det här enskilda sammanhanget att efter denna dystopi, återstår ingenting kvar att rädda, restaurera, konservera och, inte ens på egen, fri hand; återskapa och rekreera.)

På den ena sidan finns den abstrakta kvadraten avbildad, och på baksidan, ett lika abstrakt ingenting. (Där har Tydaren något att lära av Malevich och Fontana.)

Vid kyrkomötet i Konstantinopel år 553 evt deltog två teologer med varsin urkund.

Sett genom en paddas orörliga ögon, kan jordytan te sig platt.

Mötesdeltagarna var ivriga att få höra andra uttala sig, men hade egentligen inget eget att komma med.

Då inget kjoltyg interagerande, ökade bristen på engagerande samtalsämnen.

Gemene Man, om denne ägt tillträde, kunde ha lyssnat till en, då luften i ögat frambringade fullt hörbara ljudvågor, en synål falla.

Det vore, åtminstone inom den Teoretiska Fysikens ramlagar, möjligt att modulera om vanliga, vulgära vågor till ljudvågor.

Med ökad spänningseffekt övergår, likt Ordet inleder Begynnelsen, ljudvågornas frekvensomfång ( 340 m/s) till ljusvågor (Ljusets hastighet i vakuum, c, är en fysikalisk konstant och är 299 792 458 m/s (exakt värde). Denna hastighet är oberoende av observatörens rörelse – två olika observatörer kommer alltid att uppmäta samma hastighet, oavsett hur de rör sig i förhållande till varandra.) via ett virtuellt Newtonskt prisma, generera färgförnimmelserna även till en rehabiliterad persons neuron.

Johannes Filoponos hade, antingen intuitivt, med deduktion eller induktion, kommit fram till att Tellus var runt som en ordinär soccer fotboll.

Mötesdeltagarna, som, efter den akademiska kvarten, uppslutit mangrant, skakade tyst på sina ovalformade huvuden.

Var och en kunde själv upptäcka hur den bistra verkligheten uppenbarade sig som ett iögonfallande mirakel. För att återgå till en tidigare, relativt fri, association:

Här följer en första introduktion till den fantasirika rymdbubbla av synvillor, illusioner, synförvändningar, spegellekar och andra brytningsfel, snarlikt taskspeleri, som ingår i den Steganografiska Metodläran.

”Om Man i Hispaniola slungar ut huset genom fönstret, ökar risken provisoriskt exponentiellt att också badvattnet, inklusive det oskyldiga barnet, följer med av bara farten.”

Tydaren, nyss återkommen från en utvilande återhämtning, kan åter konstatera faktum.

Händelseförlopper är hämtat från tiden före den ”Lingvistiska Istiden”, då orden frös till och, i slutet av problemformuleringsprivilegiets tolkningsföreträde, fastnade i intetsägande andefattigdom.

Ordmissbruken ledde oavkortat först till missförstånd, vidareutvecklades till missväxt, missförhållanden och den undergrävande tystnadens enhälliga majoritet.

Trots att spegeln låg som en horisontell havsyta, blev det underförstådda alltmer grumligt och ogenomskådligt.

Ordspråk tunnades ut till iskalla fakta.

Avvikelser i hänsyn till subordinationen retuscherades om till menanden och intriganta insinuationer.

Aningslösa andemeningar förföljdes som fågelfria fredlösa ut i svarslösa skogar.

Den kvävande, skriande tystnaden lade sig som ett mikrofiberpolyesterbolstertäcke över hembygdsgården.

Bindande ord slet sig loss.

Goda råd väckte först irritation och strax därpå även raseri. Svalkan övergick aldrig i apatisk likgiltighet.

Alla, Gemene Man och envar, var alltför upprörda för att samla ihop sig till en enda enhetlig massa och, i samstämmighet med omgivningen, reflektera över tillvarons outgrundlighet, utväxla centrallyriska paradigmatiska antaganden om det osynliga glashuset på ett stenkasts avstånd därifrån.

Det kanske mest logiska i den rådande situationen var att gå i pilens färdriktning.

Endast med den enda rätta attityden skulle de, oförändrade och oskadda, kunna, som i ett trollslag, komma ut på andra sidan.

Ett enda ohållbart argument omkullkastade hela huset.

I akt och mening utan ord, sinade de mest trovärdiga av argument ut i sanden.

Gemene Man, som alltid vilat ha det allra sista ordet, insåg med ens att, helt och hållet utan minsta ansträngning, låg det någonting i utsagan att det som antyds vara för bra för att vara sant, också, bokstavligen, är det.

Bara Det-i-Sig väckte oro i leden.

Fortsättningen följde semantikens lagar.

Med oron försvann kvaliteter som sorglöshet, vankelmod, melankoli, tragikomik och förytligade djupsinnigheter, typ: ”Här går jag i andra tankar…”.

Stiltjen spred sig likt en metamorfosisk hydra mellan fastigheter, arrenden och överväxta tegar.

Byalaget, som inte ens hade, i alla fall inte i just det ögonblicket, tillgång till andrahandsvittnen, lösa rykten, skvallerspeglar eller lösa anklagelser utan bevis att orda om, upplevde situationen som över måttan, till skick och fason, helt och hållet orimlig.

Efter ett bollande fram och tillbaka, kompromissade de med de sprickor som annars bara uppstått naturligt i samband med hur att sila mygg och svälja dromedarer.

Uttrycket i ett väl valt sammanhang, kunde både vara förstadiet till associationen om ett förlist skeppsvrak i nöd, eller då en spontanistiskt påmålad sopran, förstärkt till en väl tilltagen wagnersk Valkyria, utbrister i en aria vars ljudsvängningar (atomerna uppdelade i enskilda kvantifikationer, vars tidsförskjutningar, optimala hastighetens accelerationsmotstånd mot den gällande tröghetslagen), helst i D-moll, överensstämmer med champagneglasen som står beredda, i väntan på pausen mellan första och andra perioden (se ”ronden”, eller ”akten”).

Förväxlingen kan omvandlas i runda tal till drygt tiotusen möjliga kombinationer. Här följer ett som, i obearbetad form, ramlat in:

”Jerikos murar sprängdes med jubelbasunernas hornstötar, vibrationerna väcker atomerna ur deras spänningar genom  av Wagneri en Wagnersk aria, sätter ultraljudvågorna i oregelbundna svängningar, så att champagneglasen ute i foajén först spricker, krackelerar och när den inre spänningens tryck pressar ut  champagneglasen i svängning, så att ljudvågorna hur ”sprickorna” i det osynliga fönstret förebådade en   Kassören i sin biografi, ersätta ordet ”spillror” till ”splitter”. ingen av byborna kom in för att Hela hans återstående liv föll i spillror till den grad att handstilen blev oläslig. Byborna betalade aldrig in sina korvören. Kassören hade, med darr på läppen, efter att byborna betalt in sina tionden, en längre tid förberett sig för att, med skrinet under armen, hastigt och lustigt, dra till Åre.

Nu stod han där, oskyldig som ett lamm, utan vare sig fingrarna i syltburken eller med ändalykten bar. Det enda återstående beviset var en sedan långt tillbaka, oredovisat dubbel bokföring.”

Tydaren, då denna utfört sitt mästerverk, äger nu tillträde till Steganografernas sekretessbelagda, med sigill förseglade Stjärnsundslås, andra ställe.