C led omedvetet av perfektions- och prestationsångest. Två nog så allvarliga anledningar till regelbundna utflykter ut i det okända.

C uppfattades av byns bofasta som över måttan, avmätt, uttråkad, blasé samt, vid högtidliga tillfällen, dryg och arrogant.

Eller var den egentliga orsaken till C:s dåliga rykte ett intrigspel med solkatter från spegelcellerna?

För C utgjorde det missförståndet den egentliga orsaken till varför C inte kunnat självförverkliga sig och låta neuronerna växa fritt innanför byns inrutade gärdsgårdar.

Om det funnits ett protokoll efter byalagets senaste sammanträde, skulle Tydaren där upptäcka varför C kände som han kände.

Allt stod klart och tydligt i svart och vitt.

I samlingssalen rådde en tystnad, betydligt värre än den i graven. Gemene Man kunde, med lite fantasi, ana ugglor i mossen och, där någonstans, låg en hund begraven. Kanske Krigardrottens Pompe?

Saken var utagerad och därmed utraderad.  Åsikter som inte tuggades om och om igen, lades på hyllan i väntan på nästa utredningstillfälle.

Den över måttan avmätte, uttråkade sällen hade nått vägs ände. Det bar sig inte bättre än att sadla apostlahästarna och dra åt skogen.

Han kunde inte ens på ett avlägset avstånd höra en fura, i filosofisk mening, rasade.

Det var som om de dåliga tiderna, en gång för alla, tagit slut. Som om välståndets ände aldrig föll in.

Effekten lät inte vänta på sig. Naturlig avgång, obetalda medlemsavgifter, tomma bänkar som blänkte i solskenet. Då inga lösa rykten gick runt i bygden och inga falska anklagelser kastades i ansiktet på någon, lades sockenstämmans styrelse i malpåse.

Även om efterbörden, med snö i april och maj kall och blöt, varit ovanligt god, drabbades den enskilde såningsmannen, mer själsligt, än ekonomiskt.

Med den på landsbygden förhärskade fåordigheten och frånvaron på andemening, hänvisades denne att så på hälleberget. Det var lätt för var och en med gröna fingrar att förstå vidden av en sådan skenhändelse.

Sedan urminnes tider låg orden på var och ens tunga. Ordförrådet fanns alltid tillgängligt, lätt och behändigt, i bakhuvudet. Att finna rim och reson var ingen högre prestation. Det som inte var sant, måste, helt enligt semantikens oskrivna lagar, vara ren och skär lögn och dikt.

Bokmalar, läshuvuden och pratkvarnar hade ingen naturlig plats ute på landsbygden. Stimulansen bestod som regel av Lilla katekesen, Bondepraktikan och livet i Sörgården.

Nu stod skamvrån på torra land, tom. Ovanför låg dumstruten på en hylla och samlade damm. Inga gällt skrikande elever hade, med betyget i hand, sprungit ut över kattfot, guldfot och djävulsklorot. Besväret skulle senare, på dagen den 14 juli, löna sig i att att än en gång uppleva sommarlovets Röda och Vita Rosornas krig i en lakonisk bekymmersfri idyll.

Ordlöshet förmedlade upplevelser av kvävda skrin. Ingen grindslant. Ingen Far var rar ingen Husmor rodde. Ingen blivande Doktor Olle som undersökte Annas Mellangården. Ingen livsmedelsbutik med grisfoder som mjöl, cikoriakaffe, groblad med ax, eller andra kreativa påhitt som överensstämde med Masch-Lättman och Wejdmarks ”Att lära in ute året runt”.

De barn som lekt hade den sista tiden försetts med munkorg samt tillhörande sordin. Sänghalmen uppe på höskullen ersattes av ett ljudisolerande snötäcke. Spåntaket hade Norman, med andligt stöd från Alfred, lagat provisoriskt med silvertejp. Emedan de båda drängarna ansåg sig vara självutnämnda bärare av en avtagande tradition, avslutade de arbetsinsatsen med den gängse bänken under läppen och, efter att ha ursäktat franskan, sörplade i sig av hemgjord kask.

I kampen för tillvaron hade de tio bäst placerade intagit ledningen slängt stafettpinnen och, en gång för alla, vänt uppväxten och komjölkningen i den arla ottan, ryggen.

Framför dem som överlevt skolgårdens kamratfostran, väntade storstadens negativa stress och, de på den tiden så uppskattade, vällevnadssjukdomar som högt blodtryck, fettma, dålig kolesterol samt, i en otålig inväntan av vinstraset, ett permanent tillstånd av brant stigande allmän förvirring.

Det naturliga urvalet gjorde ingen skillnad på varken kreti eller pleti, latintalande präst eller enstavig bonde. Ändå var det härligt att konstatera hur många naiva klarat sig undan med blotta förskräckelsens samt med bondförnuftet i behåll. De som inte klarat sig genom tester och prövningar gick, var och en för sig, sitt öde till mötes.

Här, i ingenmanslandet mellan stad och landsbygd, gav Ödets makter ingen dispens för att på bara knäna krypa till korset, eller, på väg till galgbacken, drunkna i det bottenlösa tjärn, där på ena sidan Tuvstarr satt på huk och i förhållande till henne, en självförsjunken Narciss.

Om ifall livets mening går ut på att tillskansa sig, på sin egen bekostnad eller andras, goda minnen kunde drängar och pigor, då de inte fallit ner i djupa minnesluckor, i Walter Benjamins Moderniteten, eftersöka motsvarigheter till logdans, hembränt och snus i vilken dosa som helst.

Odalbonden och hans bondmora kunde ana hur det gått för de sämre anpassat lottade till en tillvaro ibland modeller, mode och modernitet:

En hade blivit påkörd av en buss i kollektivtrafiken. En hade hamnat i sämre kretsar och var nu fullt upptagen med att uträtta smutsiga affärer. En hade utvandrat till Amerika med, antingen SS Stockholm, eller MS Gripsholm. Den sista, yngsta och näpnaste, Anna Maria Agda Gustafsdotter hade ingått äktenskap och gift sig med socknens församlingsprästs son, Kandidaten, Informatorn och Personlig Couch i Tantrisk Kama Sutra, Henning Kvast Pedersen.

Odalbonden Anders Petter Lundström med äkta makan Hulda samt den alltid så trofasta gårdshunden Pompe, var just på väg att sätta stugan, skeppet och broarna i högan låga.

Anders Hulda, bondmoran, nervös, orolig och otålig, stod i omedelbar närhet, alltså mindre än två meters avstånd, intill maken, stampade och klapprade i de lite för stora träskor som Anders Petter tillskurit ut från en alkubbe, dekorerat med de sedvanliga kurbitsarna som denne, i brist på livlig fantasi givit till Hulda som julklapp. Tänk vad tiden går…

Därpå, tyst som en däst och avslappnad mask i graven, förseglade han stugdörren, steg ner från verandatrappan och, utan att se sig om i vrede, kastade bort nyckeln över vänster axel.

Den, fram tills dess, nyvunna och okända livsstilen, hade han avsagt sig allt okritiskt tänkande, lösa rykten, folktro, skrock och vidskepelse, men en dylik ritual kunde, hoppades han utan minsta tecken på misströstan och med framtidstro i blicken, i ett oväntat ögonblick, ingå helt nya bekantskapskretsar.

På den gamla goda tiden då allt fortfarande var som förr, hade atomobilföraren i full fart, trettio kilometer i timmen, uppmärksammat något som var mer än han hade hoppats på. Helt i i överenstämmelse med Parlörens illustration till kapitlet:

”Hur Globetrottern ska tilltala vanligt folk i allmänhet och gemena bönder i synnerhet.”

Och med den beskrivande texten under:

”Finns det någon hygglig roslagseka inklusive uthållig samt målinriktad roddarmadam från Leksand eller Mora, som kan ta mig över sjön?”

Anders Petter hade inte ens hunnit slänga sina lurviga runt i allt vidare, i överensstämmelse med Venuspassagen, med bondmoran Hulda i släp, skulle stänga grinden och stiga ut på landsvägen, kom automobilföraren, årets segrare i Grand Prix, Formel Ett i Frankrike, från Brigitte Delahaies stall, Rex Max Releigh i högsta fart, med rusande motor, i sin tvåsitsiga 1938 American Bantham omgärdad av ett moln av damm.

Som det äkta modelejon han var, var han mån om sin aura, karisma och yttre varelse.

Med ett snedsprång över den stängda bildörren, öppnade bakluckan med ett mercedianskt tonande klickläte och där stod han inför valet om vad han skulle välja: Hallands folkdansdräkt, de med tofsarna längst ner på golfbyxorna eller bermudasshorts, eller den senaste versionen av Odalbondens lederhosen?

Den äkta makan Hulda som nu stod och stampade alldeles intill ersattes av en färdigprogrammerad dånande, alarmerande, tryckpress.

Detta är naturligtvis helt frivilligt, men från och med på stället här och nu, föreslås Läsaren att hellre betrakta sig som en blivande Tydare.

Naiva realister framhöll det som de upplevt vara sant för dem.

Ur grodperspektiv såg Tellus platt ut. Bortom förväntans horisontlinje kunde Gemene Man ana hur det det såg ut från världens alla fyra hörn.

Så förhöll det sig också före Industrialismens genombrott. Upplysningens utvecklings- och framstegsvänliga murbräckor underströk att det som var verklighet igår, med den efterklokes omformulerade facit i hand, morgonen därpå kunde upplevas som en alltför förenklad, grovhuggen och primitivt begränsad, engångsföreställning.

Som redan Leibnitz skrev, så är just exakt den här den bästa tänkbara av samtliga möjliga och orimliga världar.

Från Johannes Filoponos, Malevich och Fontana, är steget inte långt till hur brännpunkten på mittfältet (på det nyss nämnda arket papper, en nyss vässad blyertspenna samt en röd vinkelhake begränsad trettio centimeter) drogs ut till sin yttersta motpol och därmed utgjorde kvadratens bas i förhållande till y-axeln.

Verktygets baslinje förenas med den blivande kvadratens densamma. Upp från någon av ytterligheterna uppstår en vertikal, lodrät, parallell, i förhållande till arkets långsidor, rak linje.

I ett cartesianskt koordinatsystem skulle den punkt som förenar den ena linjen med den andra, benämnas som Origo, Fokus eller Oxens Öga.

Tydaren föreställer sig hur de två vinkelbenen, katetrarna, kan sammanbindas med en hypotenusa. (Om möjligt bör hypotenusan upplevas som högst preliminär). Den har fördelen med sig att, likt en spegelbild i diagonalen, bilda en liksidig, likvinklig, kvadrat.

Sammanhanget tillåter inte en ytterligare fördjupning i BLISS eller AKK , men bör ändå ge en viss uppfattning om kvadratens till synes vulgära, men ändå komplexa, natur.

Än har inte Rummet nått fram till Tidens ände. Men, vart tog Tiden vägen?

Var dag upptäcker någon insatt i ett hängivet åtagande, ytterligare en fram tills dess, helt icke-logisk dimension. Det förklarar egentligen ingenting, men låter ändå bättre än en tomt tutande svarssignal.

Rumtiden är en oskiljbar förening av Euklides rymdgeometriska form Kuben (eller Hexaedern) med Einsteins Relativitetsteori.

Förhållandet kan ha fungerat som inspirationskälla för Stéphane Mallarmé, då han i dikten ”Ett tärningskast kan upphäva slumpen”, med slutraden: ”Varje tanke är ett tärningskast”. Einstein som inte ville vara sämre han, kontrade med orden: ”Gud spelar inte tärning”.

Allrahögstainstans har, med Allvetande Storytellern som spökröst, meddelat hur världen genomgick minst sex dagar av häpnadsväckande utveckling.

Inte med ett enda ord har den Allvetande Storytellern beskrivit jordens kroppsliga karaktär.

Någonstans i Böckernas Bok finns beskrivet att vid var och ett av de fyra rätvinkliga hörnen står en enskild änglalik varelse och, i strid mot fri- och rättigheterna, kvarhåller en av de fyra vindarna.

Uttrycket kan, om Tydaren bortser från vissa tillägg, ses som ett konkret bevis på att Gemene Mans inställning omfattar en världsuppfattning där den tvådimensionella, platta ytan omges av en liksidig kvadrat.

Hur skulle detta te sig ut, ute i det verkliga livet?

Här ett antal premisser som följs av ett rimligt villkor:

Kvadraten, består i regel av fyra lika långa sidor.

Tellus area uttrycks med siffror motsvarande 510 072 000 km2

Det medför helt logiskt-matematiskt att om man drar kvadratroten ur arean, så är var sida lika med ~ 22 584,773 km.

Men riktigt så enkelt är det inte. Cirka 70% av Tellus yta består av vatten. De övriga 30 utgörs av öar och kontinenter.

Om ifall Tydaren kan känna sig bekväm med det, kan denna också räkna med djuphavsbassängerna på, mellan tummen och pekfingret, 3 800 meters djup, samt kontinentalsocklarnas medelhöjd, mätt på en höft, 840 meters medelhöjd.

Sådana tvärsäkra fakta kan, om Tydaren uppskattar deras reella förhållanden, utgöra bevisen på hur jordskorpans lager, mellan ovan- (840m) respektive undersidan (3 800m), består av Det Uteslutna Tredje (~4 640m).

Slutsats:

Även om jordskorpan är identiskt lik en euklidisk, tvådimensionell, yta, finns ändå utrymme tillräckligt stor, som Montana gjort omvärlden uppmärksam på, för att, oberoende av avsikt eller åsikt, dölja Ett Uteslutet Tredje.

(Tydaren kan härmed anses vara införstådd med hur på vilket sätt Idévärldens idealförhållanden skiljer sig från diskbänksrealismens dito.

Det som finns på kartan, om den inte råkar vara topografisk, syns varken ur någon av de fyra maximi- respektive minimipunkterna.

Allt är inordnat i ett tillsvidare pågående, steady state-tillstånd. Till och med normalkurvan, är i sin elasticitet, utsträckt som en hängkoj under däck.

De fyra hörnen, de fyra vindarna, de sju kontinenterna samt de sju haven, bildar tillsammans en holografisk diagonalsymfoni.

I posttraumatiska minnen från hur oceanen dånat utanför skrovet, kunde de överlevande bokstavstrogna nu skrodera om hur över femtio meter höga långvågor kastat världen, som vore det ett nötskal, överbord.

(Tumskruven vrids åt varv efter varv. Spegeln spricker från kant till kant. Färggranna trådar sammanfogas till löst sammanhållna nätverk.)

Den som tar, han har och spar.

Åt den som intet har, skall det vara givet det han får. Konsten är att möta Felet-i-Sig, som det nu, en gång för alla, är.

Om inte annat, så uppstår ur detta plötsliga förhållande en utomordentligt bra övning i framkallande av oönskade, parasympatiska impulshandlingar. Effekten är lika med antingen noll, eller uppkomsten av osannolika bortförklaringar.

En återkopplande, retrospektiv tillbakablick:

Tydaren, nödd och tvungen att allra först finna den intill identiskt lika höstacken. Utvecklingen går minsann framåt. Med en elektromagnet återfinns nålen i en handvändning. Då återstår pudelns kärna. Kamelen dras genom nålsögat. Då myggen filtrerats bort, kan kamelen slukas utan konkreta känningar av framtida matsmältningsproblem.

Här ett väl valt grässtrå:

Villkor A: ”Det finns endast en stoppnål att tillgå.”

Villkor B: ”På omslaget är kamelen är försedd med endast en puckel.”

Premiss i: ”Att finna synålen i höstacken, är svårt, men ändå inte jämförbart med konsten att åberopa en kamel som knappt fått ändan ur nålsögat”.

Premiss ii: ”Gemene Man som, hastigt och lustigt, hamnat i ett akutläge avlägsnade sig bort mot ett annat ställe.”

Slutsats: ”Gemene Man, då denne söker efter synålen, upplever hur magen gör sig påmind och finner då, helt oförhappandes, snarast möjligt ett tvåsitsigt hjärterum”. Platon hade en gång förtäljt:

”Zeus (som man kan anta, sett ur ett mer evolutionärt perspektiv, ett emotionellt styrd genetiskt förstadium till Allrahögstainstans) kände sig hotad av de symbiotisk-androgyna varelserna. I ett Alexanderhugg klöv detta beläte den övernaturligt hopfogade skapelsen till två spegelvända, var för sig, kroppar.

Ett blev Itu, som innerst inne bar en omedveten trängtan till en postsymbiotisk meios.”

Venus, det allra första blötdjuret, eller amfibievidundret, uppstod ur Atlantens kalla vågors gässkum.

Med andra ord; det som finns är det som återstår.

Adam och Eva var det allra första, riktigt seriösa, experimentella försöket till symbiosen av meioser samt neuroner och därefter följande mitoser som, på Dag 6, (som logiskt borde ha varit lördagen den 6 januari, år 3,7 miljarder år före vår tideräknings början) blev första paret ut av homonidgruppen Homo sapiens.”

Antropologerna, i kartellbildning med arkeologerna,uteslöt utan vidare förklaringar, majoriteten av fritänkare.

I ett senare pressmeddelande, förklarade man att Fritänkarna, påstod man, föredrog, i bjärt kontrast till gällande förhandlingsregler, att betrakta även Homo sapiens som en högst tillfällig skapelse. Vidare att tyngdpunkten borde läggas på mera uthålliga varelser, som mollusker och maneter.

Då, vid den mytologiska skapelseberättelsens begynnelse, förhöll sig veckans dagar i relation till Allrahögstainstans angivna arbetsinsatser.

Alla vägarna till Kartago rekonstruerades inte på en och samma dag.

I mytologier som anses höra hemma i Oceanien är Allrahögstainstans avbildad som ett primitivt förstadium till kvastfeningen, lungfisken, slamkryparen och amfibiedjuret. Allrahögstainstans, som de flesta idag levande människor menar var en av gudom utan någon annan vid sin högra sida, bör, om man får tro på obekräftade källors ord, vara en livs levande legend, troligtvis ett självbefläckande, självbefruktande och själsdödande handjur.

Den gängse åsikten överensstämmer med föreställningen om att ingen mindre än Allrahögstainstans själv utgör prototypen och förlagan till, i högre grad, mer överlevaren Adam, än den reproducerande Eva.

Kanske att Allrahögstainstans, redan före måndagen den 1 januari år 0000, vid det laget hade planer på en enfödd avkomma?

Historien förtäljer inget om vad som hände Dag 8.

Intervallen kan finnas återgiven som en personifiering av Den Helige Ande.

Hjärnan söker mönster och sammanhang.

Vid en första anblick pågår en för ämnet tillräckligt anpassad avvikelse. Däremot ett vältränat öga kan upptäcka subliminala, subversiva kontexter. Det som det Medvetna upplever som lösa fragment, framstår i det Omedvetna som en tillräckligt konturskarp helhet.

(I det här sammanhanget kan det jungianska Omedvetna jämställas med det freudianska Undermedvetna. Tydaren kan endast anta att båda föregås av ett och detsamma Förmedvetna.)

Sändaren, men då i rollen som Observatör, kan klassificera skytteln i graden av senfärdigt utvecklad, med syftet att, i mån det går, osynliggöra det högexpressiva, extrempixlade hologrammet, antingen som ovettigt, eller vanvördigt.

I bygemenskapen, i nära anslutning till landsvägen, höll alla blickarna på varandra och, för att inte låta sig utsättas för någon annans falska anklagelser, hade var och en med bondförnuftet i behåll, en hållhake på sin nästa.

Socknen var begränsad. Bortom gärdsgårdsstaketen fanns i stort sett, med betraktarens egna ord: ” – Ingenting av värde!”.

Om ifall någon by råkat infinna sig på en halv dagsresas avstånd, var den fylld av opålitliga hedningar som inte behärskade konsten att återskapa åtskillnad mellan det Ena, det Andra och det Uteslutna Tredje.

Vad i övrigt fanns att tillgodogöra?

Ett diskret eller intimt meningsutbyte kräver för sitt genomförande, antingen en högaktiv människomassa i rörelse, eller någon annan lättillgänglig uteplats där det kan gå livligt till.

Då dessa på tiden var begränsade till Dansen bortom Vägen, I Diket en Midsommartid, eller i förtid fullbokade skördefester och logdanser, återstod i stort sett inget annat än ett gammalt gistet hemlighus.

(Här är det tänkt att Tydaren, av erfarenhet från många andra textmassor i samma division, förväntar sig lättillgängligt facit alldeles inunder den fullständiga textmassans slutord.

I den här volymen är det, inte på grund av det Tredje, för alla, av fullt begripliga skäl, helt uteslutet.

För de redan tidigare, först frälsta och därpå med omgående verkan tveklöst uteslutna som inte omfattas av skälen, kan detta förklaras i två steg:

Dels därför att trollkarlar, möjligtvis på grund av tidsbrist, aldrig avslöjar sina trick.

Dels därför att en förutbestämd, fastlåst, lösning alltför lätt kan undanskymma andra tänkbara alternativa uppfattningar.)

Det kan inte vara någon tillfällighet att Isaac Newton och Christopher Polhem, under adolescensen, på helt skilda platser och tider, genomlevt samma prövningar.

Newton, som egentligen inte var föräldralös, men ändå en ensamstående yngling, undkom, med nöd och näppe, Digerdöden. Enligt Curriculum Vitae samt dokument i form av originalhandlingar genomgick han först The King’s School i Grantham, för att strax därpå, i juni 1661, bli antagen till Trinity College, Cambridge (där, några sekel senare Bertrand Russell utan ordinarie, formella gängse turordningar, formella prov eller djupare samvetskval, antog Ludwig Wittgenstein. Där skulle också The Cambridge Five konspirera mot och förråda den välvilliga hand som, sedan de gått på barnsben och i koltålder, fött och gött dem.) upptäcka sin unika forskarbegåvning.

Isaac föddes alltså med en fullt naturlig, förstående, normalbegåvad, biologisk far. Modern, efter makens bortgång, uppvisade för grannskapet en annan, ditintills okänd, dubbelnatur.

Den numera ensamstående modern ingick äktenskap med en betydligt framgångsrikare make, som sannolikt inte varit särskilt införstådd med Isaacs uppfostran och utbildning. Detta var naturligtvis, som så mycket annat, på gott och på ont.

Christopher Polhem, i begynnelsen av karriärens levnadsbana var utan jämförelse mer föräldralös än Newton. Han föddes i Tingstäde på ön Gotland i Baltiska sjön. Tack vare en uppmärksam och omdömesgill fadersgestalt, kunde Polhem erhålla de medel som var honom behövliga för framtida framgångar.

Tydare kan som regel ”Tusen och En Natt” på sina fem fingrar. En ande (sådana obskyra väsen brukar trivas i förslutna samt plomberade behållare) uppträder i antingen upplöst rök eller förtätad gas. Kraven på lägsta status är inte högre än att bostaden till det yttre kan liknas vid en flaska, lampa, urna eller kruka. Föremålet får gärna vara utsmyckat med geometriska mönster, kurbitsar, labyrinter eller fraktaler.

Anden är till sin natur mycket påhittig, finurlig och kreativ. Bostaden, inte större än ett ordinärt studentrum, utan vare sig kök, pentry, hushållsassistent eller, i direkt anslutning till boendet, annat ställe.

Det var endast ett problem av många med inkarnationerna. De hade trots allt en viss grad av egen autonomisk integritet.

På uppmaning från Allrahögstainstans, kan Helig Ande följa formeln, manualen och av råmaterialen Kisel Kol, Kalk och Vatten. Därpå, efter misslyckandet med Kain och Abel, producera en första utgåva och upplaga av androider.

Som Exekutiv Administratör, Producent, Regissör och huvudansvarig för Casting, förstod Allrahögstainstans att varje berättelse värd namnet, måste bestå av en trovärdig intrig.

Men, å andra sidan, varför bara en?

Androiderna, determinerade aktörer, kan utsättas för både det ena och det andra.

Varför inte, bara för att nämna några krislägen i raden; inre familjeangelägenheter, avundsjuka inom släkten, återkommande bråk med grannar (som, med en liten gnutta fantasi, kan utvidgas till vendettor, föreställningar typ Romeo och Julia, eller West Side Story, uppblossande konflikter om tegar, strider mellan härskare där fotfolket, så gott som alltid bestående av Gemene Man, får stå för kalaset.) komedier, helvetesskildringar, gengångare och annat smått och gott:

”Intrigen bygger, bortsett från omtanken om nästan, på tanken om att fri vilja osvikligt leder till uteslutning från den högst mondäna, slutna kretsen.”