Wittgenstein var en entusiastisk optimist, då han uttryckte åsikten om vad man kan säga.

Steganografins betydelse är inte att förtydliga, utan fördunkla. Den alltid gällande regeln lyder:

”De ord som inte kan sägas med toner, försvinner strax ner i glömskans mörker.”

Problem uppstår då Bokstavstroende lägger större tyngdpunkt vid bokstäverna, än vid stavelserna, orden, meningarna, satserna, styckena och det holistiska sammanhanget.

Därför blir ”-i-Sig” allt vanligare förekommande.

Orden, inklusive alla deskriptiva definitioner, måste tvingas in i mallar som de aldrig var avsedda för.

Det massmediala trycket är uppenbart.

För att Folket ska förstå vad som menas, ersätts det ena ordets innehåll med en snarlikt, intill förväxling lika, annat.

Henry Fords Quadricykle-mobil, juni 1896.

Alexander Calders duchampska mobil, år 1931.

Martin Coopers Dynatac-mobil den 3 april 1973.

Det vore ett synnerligen seriöst fel att skylla på bekväma språkpoliser, byråkrater, advokater eller nyss bortgångna handelsresanden.

Minoritetsspråken blir, inte som man först skulle kunna tro, allt färre, utan tvärtom, i ökande och växande skala, exponentiellt fler.

Babyloniernas ”språkförbistring” fungerade mer expressionistiskt extrovert.

Fler språk bildades och, eftersom de olika, tidigare, samarbetsparterna inte längre kunde begripa vad den Andre innerst inne var ute för att uttrycka, kom tornet aldrig till stånd.

Projektet är, vad man idag vet eller känner till, tills vidare lagt i malpåse, på hyllan eller, vem vet, nedlagt.

Vad kan det nutida språkläget ytterst bero på?

En hypotetisk förklaring är att alla ordens innebörder har övergått i ett plastiskt expanderbart status av ekvivalens.

Före digitaliseringen kunde bokstäverna ha helt särskilda värden: A = 1, B = 2, C = 3. och så vidare…

Nu för tiden finns det inget som helst skäl till att ha orden på tungan eller, i sin tur, lägga den i en guldvågskål.

Förr var det att hålla tand för tunga som gällde. Då blev orden aldrig som man hade tänkt sig, men numer kan vilket ord som helst insinuera betydligt mer än tiotusen pixlar.

De digitala Ettorna och Nollorna, är ju, lite häpnadsväckande, helt ekvivalenta.

Detta är ju något som AI, för allt smör i Småland, inte kan begripa sig på.

Rent praktiskt innebär det för Gemene Man, liksom för Kreti och Pleti, att orden, meningarna eller slutsatserna hamnar i ett nihilistiskt credo.

Orden betyder endast och enbart det man tror att de, i eller taget utanför sitt högst relevanta sammanhang, har för, i ytligaste mening, budskap.

Bara, för att nämna något, ett näst intill övertydligt exempel:

Förr, cirka före förra sekelskiftet (mer exakt uttryckt: 1899-12-31, klockan 23:59), mellan det postfeodala samhället och det preindustriella, utplattade, i tvådimensionella socklar, nätverket kunde Gemene Man utan större problem med missförstånd som oavsiktlig effekt, skriva ”till exempel” som ”t ex”.

Det är på intet sätt att språket på något dystopiskt eller domedagsprofetiskt, konspirationsteoretiskt sätt är hotat. Tvärtom.

Orden flödar som aldrig någonsin tidigare.

Åtminstone inte som Gemene Man minns…

Även som avdankad och nära på utslagen humanist kan Steganografen liknöjt och en avsevärt stor nypa salt av apati, åse utan att övergå i affektiva tillstånd, hur antalet ord ökar, medan betydelserna fastnat i en dyster upplevelse av melodramatisk ”svart torsdag”.

Vem ska man lägga skulden på?

Vem är syndabocken?

Vilka bär hundhuvuden?

Döljer sig minervaugglorna i Stora Mossen?

Sover björnen på rygg?

Vad sysslar Dolly Parton med i skogen?

(Höstkantarellerna är ännu inte i befintligt skick.)

Jungfru Maria, om hon nu för tillfället råkade befinna sig i det välsignade tillståndet, lät hon verkligen lagt kort ligga kvar på bordet, spelade öppet och visade så gott som, inklusive extra, allt?

Som varje enskild Tydare snart kan lägga märke till, är orden desamma, men innehållet har ersatts av något annat, kanske mer vulgärt, eller rent ut sagt, miserabelt ordbruk.

Saken är den att det behövs två enskilda individer (till exempel Fritiof Andersson och Lilla Carmencita) för att dansa tango.

Den som är väl insatt i den argentinska katolska bekännelsen om de numera förlegade avlatsbreven, känner till konvenansen om ett korrupt förkläde.

I just det här speciella fallet, om Lilla Carmencita inte haft helt andra planer, skulle det Uteslutna Tredje, Förklädet, falla mellan haciendans bastklädda stolar.

(Handklaver, violin, mandolin och andra förlegade instrument, är numera ersatta av digitala samplingsmetoder i hårdvaror som den, för houserytmen legendariska, Roland TR-808, en jämställd men inte jämlik Acai MPC2000 eller (free download) Celeste Sample Pack

Det råder inget som helst tvivel om att ordet ”Invektiv” som substantiv, adjektiv, adverb eller om hur någonting egentligen borde vara, om, bla da qua, och så vidare…

Anta tills vidare att de mer impressionistiskt, introverta modala och temporära verbaliseringarna, just nu befinner sig i ett stadium precis innan en högst oväntad implosion?

Den numera saknade (annorlunda var det då samtiden levde) Arthur Rimbaud, skulle kunna uppleva hela den fraktala spektralskalan, utom illuminationen Rött.

Hur skulle det, i akt och mening, te sig ut? Föreställningskonsten inklusive Förställningskonsten är som ler och långhalm, de enda sanna distraktionerna.

Om och endast om förväxlingskonsten inte, likt en stafettpinne (lättmetall 30 centimeter, diameter 38mm, alltså inte helt olik en retarderad Jessica ”Duracell” Rabbitvibrator), kan skickas vidare till nästkommande generationer, hur ska de då kunna, möjligtvis intuitivt eller rent primitivt, skilja rätt från fel, inträdd i laga eller olaga kraft, urspårningar från avdrifter, eller driftslivet från vardagslivets diskbänksrealism i det allmer ofta så rådande nuläget?

Varje seriös retoriker eller demagog värd mellannamnet ”Konsten-att-vad-det-än-gäller-finna-det-som-är-bäst-ägnat -att-övertyga” är väl i consensus om att innebörden, mer än formen, är på väg att mattas av, klinga bort och tyna bort:

”Ditt är Mitt-i-Sig och Datt tillkommer i högsta möjliga omfattning, Mig.”

Ungefär som det numera tagna ur bruk:

”Nu har jag gjort mitt.”

Vilket i rena, tydliga och glasklara ordalag, betyder:

”Dags att gå hem till de ursprungliga heta källorna.”

Just där kommer Tydaren till skott:

”Vad kan den Bokstavstroende ha för inre avsikt med det?”

Ironiskt tolkad ironi kan ju inte erfaras som någonting annat än transparent tautologi.

Sett ur en annan synvinkel:

”Ironiskt tolkad tautologi kan (ju) erfaras som ingenting annat än en transparent ironi.”

Sammanfattning:

Steganografen förtydligar det Dunkla-i-Sig. I och med att Bokstavstroende tar verkligheten för given, det vill säga, för vad den syntes vara, blir ”Orden till Toner och Toner till Visor.

Slutsats:

”Tomma Ord utan Toner, är och förblir Gamla och Högst Vulgära, Traditionella, Visor.”