Steganografin i diskbänksvardagens skarpa läge.

Det finns semiotiker, lingvister, semantiker och retoriker. Sådana som gärna vill ”hålla orden rena från känsloyttringar i form av svängningar”.

Den mer modest lagda Tydaren kan här inse hur fördelaktigt det är att, åtminstone då och då, förmedla, genom textmassan, ordens inte bara form och innehåll, men också synestetiskt projicerade ljudklanger och färgstarka kontraster.

Kontrasterna kan senare, i en annan textmassa utan direkt anknytning till den föregående, ge rika upplevelser av fraktala, spektakulära, spektrala underförstådda meningar.

I en seriös och allvarligt menad krigssituation eller i en fältövning med attrapper och lös ammunition, kan två militära förband som tillhör samma gemensamma styrka, ha som förbindelselänk mellan sig en rapporthund.

Goethes Pudeln-i-Sig skulle kunna utgöra densamma som Sintrams. Det enda som avgör skillnaden är att Goethe blev färdig med Faust II år 1832, jämfört med Sintram som bör ha existerat någon gång före 1891. Visserligen är det allmänt känt att i synnerhet pudlar lever länge, men femtionio år är ovanligt mycket också för en sådan ras.

Hunden-i-Sig fyller i steganografiska sammanhang, funktionen som högpresterande, negativt stressad, budbärare. Den har, före tillståndet av PTSD som förr eller senare gör sig påmind, fortfarande mycket kvar att ge:

En liten gatuhund, provisoriskt namngiven till Lajka, är att föredra framför schäferchampionen Karo. Någon Tydare kan till äventyrs undra hur det kan barka sig?

Just som när distraktionsgranaterna smäller som högst, ska jycken iväg till BIS-utställning. Vad finns kvar att välja på?

Jo, ingen mindre än fältkockens lajka ”Korven”, som mest påminner om en korsning mellan en engelsk bulldog från Cheshire och en spansk galgo från Valencia. Det ena arvsanlaget är bra på att ta smällarna, medan den andra springer av bara farten.

Korven hastar glatt mellan stockar och stenar, simmar som en glad lax uppför en strid flod, vadar genom träsk där myggor, bromsar och hästflugor är mer än påtagligt, påträngande, påstridiga.

Korven är inställd på att utföra sitt uppdrag utan minsta avbrott eller försening. Inget, av fienden utlagt köttben, ivägskickad, förbispringade hare eller briserande dynamitgubbe kan hindra Korven från att förverkliga sin brådskande mission.

I Spegelvärlden är alla förväxlingar och fördröjningar att uppskatta. När som helst blåser postiljonerna ”Eld Upphör”. När Domarens vissla ekar mellan sargens väggar låter den som nyss uppvaknad stins. Vem önskar då inte att ha fått ändan ur vagnen?

I det ögonblicket upptäcker den uppmärksamme de särskiljande karaktärsdrag som sållar bort, å ena sidan, Gemene Man/Kreti och pleti och, å andra sidan, Tydaren/Steganografen.

Eftersom de senare faktiskt, om än aldrig så lite, erhållit kost och logi för att uppleva stridens hetta, resonerar de som så att hellre uppleva Förställningen-i-Sig, sådan som den utspelar sig framför våra korpgluggar.

Improviserad spontanövning av rang:

”Allrahögstainstans, för att återfå Marias förtroende, kastade ett normalstort getöga och utlovade till henne, varken guld eller gröna skogar, men, i brist på annat, sin tid till förfogande.

I en inre konflikt bestående av diametralt motsatta etiska och lingvistiska markeringar kunde inte Wittgenstein förmå sig till att underhålla kollegorna från Hemmafronten med det lätt överdrivna tablåspektaklet.

Där, om händelseförloppet i verkligheten uppnått iscensättningens slutspel, kunde aktören på matrisens tiljor ha, med ett fingerat eldunderstöd från Popper, framfört ett underhållande föredrag om bakhåll, korseld, spärreld, livstycken i baklås och shrapnelgranater som bommat djupt nere i slagfältens kvalfyllda skyttegravar.”

Tydaren/Steganografen, som till den milda grad förläst sig på Étinne de La Boéte, insåg helt på egen hand att indeterminismens fria vilja är en illusion som de Bokstavstroende framställt i hjärntvättmaskinernas kortaste, för ylle 30o, fatalistiska program:

”Likt Évariste Galois, efter att ha funnit lösningen på en abstrakt algebraisk ekvation, i sällskap med närstående sekundant kanske Auguste Chevalier eller, mera troligt, Gabriel Demante, mötte Verkligheten-i-Sig, rygg mot rygg.

Vem motståndaren var, eller de närvarande sekundanternas namn, om vad tvisten gällde, har på senare tid förblivit okänt. Biograferna har nämnt Galois i olycklig kärlekshistoria med en kvinna, Stéphanie-Félice Poterin du Motel.”

Evidensen ingick i indifferensens interferens.

Den mottagande stenografiskt sinnade är mer för en helt och hållet betydelselös, meningslös, tömd på allt innehåll, klartext.

I ett utskick av flera informationsmeddelanden med faktapåståenden av mer eller mindre skiftande kvalitet, kan sådana brister ändå ha avgörande betydelser.

Se här ett exempel på en preliminärt första, seriösa, övning:

”Kort försvinner, i jämförelse med det längre, fortare bort ur synfältet och arbetsminnet.”

Mer närliggande nonsens, men ändå inte identisk med originalkopian:

(Följande text är inte nödvändig att studera noggrannare. Med tiden kommer även det mest osynliga, träda fram i sitt rätta sammanhang.)

Fotnot: Om ifall Bokstavstroende förklarar textmassan som rappakalja, ordbajseri eller skitsnack, typ ”bullshit”, kan undertecknad Tydare känna sig mer än nöjd.