Med utsikten från ett blindfönster, kan även en mineralogiskt lagd amatör upptäcka någonting som glimmar i fjärran. Den självupplärde autodidakten ute på det projekterade fältet hyser utan ytterligare reflektioner en annan uppfattning. En metalldetektor har i den här rådande situationen ingen märkbar betydelse.

Här döljer sig ett för Steganografen ytterst sinnrikt och lämpligt problem.

Till och med de urgamla grekerna, sittandes ute på agoran inunder tavernans markis, intog en shot ouzo och en enskild ställning av välbehövlig siesta, visste hur att sätta klorna i en lämplig paradox.

Problemet är följande: Kattfoten har aldrig någonsin förr hållit jämna steg med guldfoten.

Teoretiskt, men utan empiriskt grund, råder förhållandet att kråkguldet och kattguldet är i stort sett det samma. Därför uppstår meningsskiljaktigheten att, från ett blindfönster, uppskatta de två helt olika mineralerna för att vara identiskt kongruenta. Det ena motsvarar, så länge man håller isär Begreppen-i-Sig, det Andra:

Är kattguldet detsamma som kråkguldet, bör kattfotens värde överensstämma med guldfotens.

Kattguld från Kanada är i Federal Reserve minst lika vanligt förekommande som minervaugglor från Aten.

Steganografer har i löst sammanfogade, öppna nätverk bestämt, ungefär som i det gällande förtroendet i vanliga handelsattraktioner, att enheten ”En kattguldfot”, värderas i antalet ”rand”, som i det här sammanhanget råkar uttalas som ”råd”. (En rand är lika med ett råd.)

Hur kan Steganografer, d v s Tydaren in Spe, räkna ut det nuvarande värdet av ”ett råd”?

Svaret är att ”rådet” är som dyrast, då det uppmärksammats som ”ett stalltips”, t ex från en frifräsande jockey.

En annan någorlunda säkerställd samt aldrig sinande källa, även om det rådet inte har lika höga säkra värde, kan vara från en stalledräng, som partisk ägare till Apelgrå, alltid omtalade denna halvarabiske hingst från Valakien, i rådande läget nuvarande södra Rumänien, paraderande fram genom målsnöret.

I förhållande till det än så länge inte inställda förloppet, är först ut bondfångarna med, ur steganografisk synvinkel, intresseväckande, men ändå helt gagnlösa, tips.

I långa loppet vinner den mest av arsenik dopade kuse, som ännu ingen kontrollör kunnat, velat eller ens vågat, skåda i munnen. Steganografen vet med sig att även en mångsidigt lagd kontrollör, kan ha satsat på den, högst sannolika, vinnande fålen.

På den här nivån gäller regeln att aldrig analysera ett råd, förrän milstolpen passerats, linjeranden utvärderats och även den mest godtrogne kan, med facit i hand, kan komma med efterkloka böjelser.

De mest hängivna av vadslagare eller spekulanter har, efter ett otal bistra erfarenheter, lärt sig bakläxan, att, vänta och se, observera och, först i grevens tid, , för att bevisa gravitationskraftens osynliga skyddsnät, sätta kulan i omlopp.

Goda råd är som regel alltid dyra, men, först till kvarn… Många prinsar som där barn de lekt med bagarbarn, vet att Mjölnarens Irene är en säker investering. Vad är ett halvt konungarike, mot en välsmord väderkvarn?

Eller, för den som hellre går över ån efter vatten, spilla ett öskar över en fet gås, som, ur hand i mun, faller ner i kvarnrännan.

Det är i sig inget säkert tecken på att Rådet-i-Sig är gott nog. Även ett relativt billigt råd kan vara värt att ägna en eftertanke. Speciellt när guldfoten, på grund av värdet ute på världsmarknaden, håller på att sjunka ner i träsket. Ordspråk, talesätt och insinuationer faller som spön i backen. De goda råden ligger ändå på en helt rimlig nivå.

Den högst tolerante, beroendeframkallade, konsumenten kan, men inte bör, vara ytterst desperat. I brist på sakliga argument återstår inget annat än att förlita sig på möjligtvis urusla råd, endast tillgängliga ute på den svarta marknaden. Iklädda svarta slokhattar säljer de vilseledande råd rakt under disk.

Ett rådande läge för råd oavsett värde, är i ständigt sjunkande. Detta beror på att verkligheten, i form lokal middagstid, förr eller senare hinner ikapp.

Efter ett givet ögonblick, har ett tidigare sällsynt gott råd, duplicerats, kopierats i många olika, inte särskilt trovärdiga utgåvor, fram tills att tillfället att slå till, strömmar virvlande omkring i edan.