Här ett högst spontant, improviserat exempel:

”Med utsikten från ett blindfönster, kan även en mineralogiskt lagd amatör upptäcka någonting som glimmar i fjärran. En självupplärd autodidakt ute på det projekterade området hyser starkt en annan uppfattning. En metalldetektor har i den här rådande situationen ingen märkbar betydelse.

Här döljer sig för Steganografen ett ytterst sinnrikt och lämpligt problem.

Till och med de urgamla grekerna, då de satt ute på agoran, drack ouzo och tog en välbehövlig sièsta, visste hur att sätta klorna i en lämplig paradox.

Problemet är att kattfoten (om än aldrig så ljudlös) aldrig någonsin hållit jämna steg med guldfoten.

Teoretiskt, men utan empiriskt grund, råder förhållandet att kråkguldet och kattguldet är i stora hela det samma. Därför uppstår meningsskiljaktigheten att, från ett blindfönster, uppskatta de två helt olika mineralerna för att vara identiskt kongruenta. Det ena motsvarar, så länge man håller isär dem, det andra.

Kattguld från Kanada är minst lika vanligt som minervaugglor från Aten.

Steganografer har i löst sammanfogade, öppna nätverk bestämt, ungefär som i det gällande förtroendet i vanliga handelsattraktioner, att enheten ”En kattguldfot”, värderas i antalet ”råd”.

Hur kan Steganografer, d v s Tydaren in Spe, räkna ut det nuvarande värdet av ”ett råd”?

Svaret är att ”rådet” är som dyrast, då det uppmärksammats som ”ett stalltips”, t ex från en frifräsande jockey. En annan någorlunda säkerställd källa, även om det rådet inte har lika höga säkra värde, kan vara från en stalledräng.

I förhållande till det än så länge inte inställda loppet, är först ut bondfångarna med, ur steganografisk synvinkel, intressanta, men ändå helt gagnlösa tips.

I långa loppet vinner den mest av arsenik dopade kuse, som ännu ingen ohejdad kontrollör skådat i munnen. Steganografen vet med sig att även en mångsidigt lagd ämbetsmannatyp kan ha satsat på den, högst sannolika, vinnande hästen.

På den här nivån gäller regeln att aldrig analysera ett råd, förrän milstolpen passerats, linjeranden utvärderats och även den mest godtrogne kan komma med efterkloka böjelser.

Den mest hängivne av vadslagare eller spekulanter har, efter ett otal bistra erfarenheter, lärt sig bakläxan, att, vänta och se, observera och, först i grevens tid, sätta kulan i omlopp.

Goda råd är som regel alltid dyra, men, först till kvarn… Många prinsar som där barn de lekt med bagarbarn, vet att Mjölnarens Irene är en säker investering. Vad är ett halvt kunungarike, mot en välsmord väderkvarn?

Eller, för den som hellre går över ån efter vatten, spilla ett öskar över en fet gås, som, ur hand i mun, rasar ner i kvarnrännan.

Det är i sig inget säkert tecken på att Rådet-i-Sig är gott nog. Även ett relativt billigt råd kan vara värt att ägna en eftertanke. Speciellt när guldfoten, på grund av värdet ute på världsmarknaden, håller på att sjunka ner i träsket. Ordspråk, talesätt och insinuationer faller som spön i backen. De goda råden ligger ändå på en helt rimlig nivå.

Den beroendeframkallade konsumenten är desperat. I brist på sakliga argument återstår inget annat än att förlita sig på möjligtvis urusla råd, endast tillgängliga ute på den svarta marknaden. Iklädda svarta slokhattar säljer de vilseledande råd rakt under disk.

Det rådande läget för råd oavsett värde, är i ständigt sjunkande. Detta beror på att verkligheten, i form lokal middagstid, förr eller senare hinner ikapp.

Efter ett givet ögonblick, har ett tidigare sällsynt gott råd, duplicerats, kopierats i många olika, inte särskilt trovärdiga utgåvor, fram tills att tillfället att slå till, strömmar omkring i edan.