Arkivarier har i samtliga av historiskt kända tidsperioder förblivit ett segt släkte. De kunde sina arkivhandlingar bättre på sina tio fingrar, än namnen på sina egna biologiska, hädangångna föräldrar.

Före digitaliseringens informationshantering var det alls inte särdeles ovanligt att professionens handlag och tumregler överfördes från far till son. Då ingen avkomma av manligt kön fanns tillgängligt, kunde till och med en försigkommen dotter begåvad med läshuvud, överta kvarlåtenskapen.

Även om de från den tidigaste koltåldern och upp till sista stadiet av livets slutskede, under livets gång såg dagens ljus ett fåtal, enstaka ögonblick, var de på intet sätt ljusskygga. Dock fanns det, om än bara några få, sådana vars tappar och stavar blivit så avtrubbade i skenet från energisparande lampor, att de hellre blundade, än ingenting sett.

Då och då uppstod sällsamma ljusögonblick i den, om än inte dystra, så ändå dunkla tillvaron.

Om någon ung arkivarie, av någon ytterst ovanlig slump, mellan skåp och låda råkade stöta på en kontorsflicka eller sekreterare av motsatt kön, kunde en Amors utsände dyka från ingenstans.

Amorinerna, eller ”puttisarna” var för konststycket bättre lämpade än den bästa av kyodoskyttar.

Också ovan himlens skyar kan gradantalet skilja sig som från timme till timme, mellan dag och natt.

Lättjefulla intrigmakare som hellre föredrog att lyss till den ljuva tonen från en bristande sträng, kunde få sina varma fiskar serverade på ett guldfat.

För att inte den nyss levande flamman skulle falna till glöd och aska kastade Övervakningskontrollens främste företagsamme ögontjänare och arrivist sig på knappen för undantagstillstånd och pågående nödläge.

En heroisk, överaktiv och överkvalificerad ersättare flög iväg och med sin brinnande fackla som enda verktyg kunde Allrahögsainstans och den Allvetande Storytellern bedöma läget som under kontroll.

Nu var det inte längre fara på taket. De av Ödet förutbestämda kände omedelbart hur kärleken åter flammade upp som aldrig någonsin tidigare.

Vad som sedan hänt med den spjuveraktige, var det ingen som visste, eller åtminstone inte yttrade en viskning om. Ett envist rykte vandrade runt att sådana hjärtekrossare förpassades till frysrummet, där brustna organ låg i kö, i väntan på icke frånstötande organtransplantationer.

För dessa monomana mullvadar återstod ingen annan likvärdig, tillfredsställande, mening med livet, än närläsandet av handskrivna postitlappar, aldrig ivägsända brev, alltför utdragna artiklar, blåkopior och stenciler.

Det finns både för- och nackdelar med att information är klibbig och därför kan användas antingen som enkomponentsklister, eller dubbelsidig tejp.