Tävlingar i Tungomålstalande saknar numera avgörande betydelse. Nu för tiden finns inget som helst skäl till att ha orden på tungan eller, i sin tur, lägga den i en guldvågskål.

Förr var det att hålla tand för tunga som gällde. Då blev orden aldrig som man hade tänkt sig, men numer kan vilket ord som helst insinuera betydligt mer än tiotusen pixlar. De digitala Ettorna och Nollorna, är ju, lite häpnadsväckande, helt ekvivalenta. Att Ett antingen är högre än Tio, eller Tio tio gånger mer än Ett, är något som AI, för allt smör i Småland, inte kan hantera i korrelation med tillgängliga logaritmer eller mönsterskyddade matrixer.

Rent praktiskt innebär det för Gemene Man, liksom för ”den tysta majoriteten” kreti samt pleti, att orden, meningarna eller slutsatserna, oundvikligen hamnar i ett nihilistiskt credo.

Orden betyder endast och enbart det man tror att de, i eller utanför sin högst relevanta kontext, har för, i ytligaste mening, budskap.

Bara för att nämna något, ett näst intill övertydligt, exempel:

”Förr, cirka före förra sekelskiftet (mer exakt uttryckt: 1899-12-31, klockan 23:59), mellan det postfeodala samhället och det preindustriella, utplattade, i tvådimensionella socklar, nätverket, kunde Gemene Man utan större avvikelser från missförstånd som oavsiktlig effekt, skriva ”till exempel” som ”t ex”.”

Det är på intet sätt att språket på något dystopiskt, domedagsprofetiskt eller konspirationsteoretiskt sätt är hotat. Tvärtom. Åtminstone inte så långt tillbaka som Gemene Man minns…

Orden flödar som aldrig någonsin tidigare.

Även en avdankad och nära på utslagen Steganograf kan, liknöjd och med en avsevärt stor nypa salt av apati, åse utan att övergå i affektiva tillstånd, hur de fysiskt konkreta uttalade eller tryckta antalet ord ökar, medan betydelserna fastnat i en dyster upplevelse av melodramatisk ”svart torsdag”.

Vem är innehavare av skuldbördan?

Vem är syndabocken?

Vilka bär hundhuvuden?

Ruvar minervaugglorna i Stora Mossen?

Sover björnen i skogen i framstupa sidoläge?

Frågorna hopade sig. Förhoppningsvis var bebådelseögonblicket strax uppenbarat.

Jungfru Maria, om hon nu för tillfället råkade befinna sig i det välsignade tillståndet, lät hon verkligen lagt kort ligga kvar på bordet, spelade öppet och visade så gott som, inklusive extra, allt?

Besatt Allrahögstainstans modet att, i förväg, informera den utsedde snickaren om den kommande tilldragelsen i ett stall där ingen av hästarna var hemma?

Som varje enskild Tydare snart kan lägga märke till, är orden desamma, men innehållet har ersatts av något annat, kanske mer vulgärt, eller rent ut sagt, miserabelt ordbruk.

Det råder inget som helst tvivel om att ordet ”Invektiv” som substantiv, adjektiv, adverb eller om hur någonting egentligen borde vara, om, bla da qua, etcetera, etcetera…

Anta tills vidare att de mer impressiva, introverta modala och temporära verbaliseringarna, just nu befinner sig i ett stadium precis innan en högst oväntad implosion? Hur skulle det, i akt och mening, te sig ut?