Följande dagordning kan utvecklas ungefär så här:

”Steganografen omformar klartexten till att ingå i textmassan med rubriken: ”À la Carte”.

Kuriren placerar ”À la Carte” i krögarens in-korg.

Krögaren Palivec, innehavare och heltidsanställd på ”U Kalicha”, Na Bojiš, som i det här enskilda sammanhanget inte är medveten om sina rättigheter, kan därför sägas utsättas för ett seriöst menat prank.

Palivec är den enda närvarande bakom disken. Då inga presumtiva kunder är inom syn- och hörhåll låter denne printa ut menyn och strax därpå lägga ut hela textmassan inklusive skyddstext, kontext och klartext på varje dukat bord.

In i lokalen träder en lite svagsint man med ett godmodigt utseende. Strax därpå följer agenten Bretschnider.

I sin professionella yrkeskompetens är agenten ute på jakt efter potentiellt hotfulla element. Ambitiöst nagelfar han förgäves var oansenliga tecken som, i en rättegång bakom lyckta dörrar, kan duga som vattentätt och skottsäkert bevis.

I brist på sådana, återstår endast en icke alltför fantasilös konspirationsteoretiskt förklaring till varför någon av de andra två närvarande, bör antas vara delaktiga i denna. Den självsäkre ämbetsmannen förmår sig inte att ställa blotta misstanken utom allt rimligt tvivel.

En oväntad, i betydelsen, oönskad, överraskning låter höra av sig från någonstans i lokalen. En doft från ett sent stadium av förruttnelse sprider sig som en osynlig dimma. Palivec ursäktar franskan, men Bretschnieder, som inte hört någon ens tänka tanken på ett främmande språk, inser omedelbart att han är inne på rätt spår. Värdshusvärdens tunghalkning kan anses vara ett omisskännligt tecken på att den ene i rummet är den andras lojala medhjälpare. Det att allt är höljt i ett dunkel, höjer värdet på bevisbördan.

Den godmodige läser menyn och kan, utan större besvär, utläsa objektets (menyns) kontextuella innehåll.

Bretschneider intuitiva näsa har på så vis nästan rätt. Ärendet är inte på långa vägar avslutat. Den lite svagsinta, godmodiga, drar först ut informationsbiten ur menyns upplysningsdelens textmassa. Därpå väntar ett mera segslitet arbete.

Den godmodige är varken född bakom en vagn eller under en vandrande stjärna. Menyraden: ”Wienerschnitzel med kokt potatis, sås och surkål” har krögaren, vid det tidigare tillfället, lagt ut inom gästens räckhåll. Klartexten lyser som en fullmåne genom skyddstexten. Det förutbestämda mötet har blivit inställt på grund av sjukdom.

Alla närvarande utom den godmodige om att det förutbestämda, överenskomna mötet, har blivit inställt på grund av sjukdom. Rummets redan låga stämning sjönk ännu några grader.

Bretschneider spelar ut sitt enda och sista kort. Ett desperat försök som agent provocateur. Med en viskande röst frågar han Palivec om hur att finna ett annat ställe. Utan att ens lyfta på huvudet, pekar Palivec med hela högra handen bort mot en diskret dörr. Denna alltför försiktiga gest, upplever Bretscheider som ännu ett påtagligt konkret bevis på det ovissa lägets betydelse. Tjänstemannen uppsöker det andra stället. Något som Palivec inte har inga som helst invändningar mot.

Den godmodige lyfter än en gång sin halvtomma bägare från underlaget. Utan minsta ryck i ansiktsdragen noterar han att ytterdörren till U Kalicha, släpper in en obehagligt råkall atmosfär som blandar sig med den redan så kvalmiga odören.   

Cellen från die weiße Schlosskapelle anländer. Den godmodige antar, något felaktigt missvisande, att de är den egentliga anledningen till att Bretschneider makat sig dit.

K. håller hov. Cellen består av K, Frieda själv samt brodern Barnabas. Die weiße Schlosskapelles särställning befinner sig någonstans mellan stadierna meios och symbios. Deras gemensamt överenskomna teckenspråk bygger på Mänti. Detta är marknadsfört som ett kommunikationsmedel för de redan frälsta. De utomstående uppfattar signalerna likt en turist som, långt borta, ser den egna guidens vimpel långsamt men säkert, avlägsna sig allt längre bort utom synhåll.

Efter väl uträttat ärende nummer 2, återkommer Bretschneider in från kylan. Nätt och jämnt ser han K. utföra egendomliga skuggfigurer med sina båda händer. Den godmodige ser ut som att låtsas som ingenting. Bretschneider anar genast minervaugglor i mossen och inser att något är i görningen.

Den godmodige visar med höger hand i luften, att en annan cell är i antågande. Hans tanke är att sammanföra de två. Enligt hans kalkyler kan en DNA-crossover ha samma effekt som köstöten spränger pyramiden med avsedd kedjereaktion. Utifrån meiosen uppstår den mirakulösa mitosen.

Varje erfaren aktör av rang är väl införstådd med att rutinerna kan ingå i ett teatersällskaps spektakel. Bretschneider avvaktar händelseförloppet med en misstänksam blick. Såsom agent vet denna hur fördelaktigt det kan vara att, åtminstone i tjänsten och, under det pågående ärendets utredning, vara lagd åt det mer paranoida hållet.

En annan cell gör entré. Med tåget från Berlin har Behemot, med Chat Noir hack i häl, just ankommit från Spiegelstasse. Åter en gång med Mänti som kommunikationsmedel förklarar Behemot för den godmodige att Mästaren, inne i en egen transkription av en uppsättning textmassor, fastnat i Zum Schwatzen Ferkel. Den godmodige konstaterade lakoniskt att livet inte alltid kan gå på en räls. Var och en av karl för sin hatt, bör huka sig inför Ödets makter.

Det som sedan händer förblir sekretessbelagt i femtio år. Bretschneider tror att Palevic är en av nätverkets informella ledare och anklagar den senare för projektering. Ute på det andra stället hade han med egna ögon sett hur en fluglort befläckade avbilden av den nyss, till den andra sidan, förpassade Franz Josef.

Agenten tar med sig Palevic till en annan sorts, mer otillgänglig, cell. Hans resonemang går ut på att: ”Hellre en fågel i handen, än tio i skogen”. Fru Palevic försvarar Palevic men Bretschneider står vid sitt ord.

Bretschneider med Palevic går man ur huse. I makens ställe hoppar behändigt Fru Palevic in bakom disken. Ute bland cellerna följer naturen sin gilla gång. Meios med följande mitos rullar på. Så småningom kommer förloppet gå vidare till nästa anhalt.”