Kanske dags att åter en gång läsa Peter Hoegs ”De Kanske Lämpade”?


Någon som verkligen måste ha analyserat Ulf Lundell, tror jag är Magnus Uggla. Lundell: ”67, 67, vart har du tagit vägen nu?”. Uggla: ”Det är vår tid nu, 1977”.


Det jag saknar i dagens litteratur, är någon som vågar ifrågasätta hur det kommer sig att ”svart” för många har blivit till vardagsfärg?

Jämför med:

Eller:

En annan fråga är varför Stoicismen, efter Hedonismen, blivit den mest intressanta av filosofiska skolor (gör en sökning på YouTube, och du kommer att finna hur mycket om Stoicismen som helst)?


Steget från ”Cool” (Beatkulturen), till ”Nihilismen/Narcissismen” (Warhol), ”Solipsismen” (Bowie) och, vad kommer att komma efter ”Stoicismen”; ”Apatin”?

Coronan har haft den fördelen med sig, att vi åter kan och får uppleva känslor. Inga ”mediala”, välformulerade och väl inrepeterade, signaler, utan detta är vad vi har, just nu. Hur att bevara det? Hur att än en gång återuppfinna Mänskligheten i en ny, främmande och okänd, värld?

Hur mycket vi än så önskar, kommer Universum aldrig ge oss någon lösning eller svar.


Kanske att (jag har inte läst ”Samlade verk” ännu) Lydia Sandgren ändå vågat utföra det Kirkegaardska ”Språnget”?


Samtiden hyllar ”vardagsverkligheten” som stabil vision, men, som Imperiet en gång sjöng: ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”


Med Corona/covid-19 har vi än en gång fått uppleva att ”Den Permanenta Krisen i Sverige” är något som vi fått oss itutat. Vad är bättre, än en dröm?