Steganografen/Tydaren är väl medveten om ytans bedrägliga sken.

Immanuel Kants hypotes om den intrisikala ”i-Sig”-naturen kan utgöra den springande punkten mellan Shaolinbuddhismens föreställningar om det som händer med själen på andra sidan och Lucretius ”Clinamen”-begrepp.

Tillvaron-i-Sig är högst sannolikt någon slags tautologisk truism.

Insamlandet av (god/dålig (vem kan avgöra vilket?) karma medför så småningom en förtätning av energier.

Energier, liksom celler i meios, attraherar varandra. Energierna klumpar sig samman i kroppar.

Efter ett antal inkarnationer har kroppen uppnått en så hög grad av densitet att den omvandlas till en av Ödet (de tre hängivna väverskorna) Lycklig Stjärna.

På kanske ljusårs avstånd har en motsvarande kvark uppstått. Mellan de euklidiskt definierade punkterna uppstår en (trots Euklides axiom) omätbar våglängd.

Det föregående, förutbestämda, händelseförloppet kan bara leda till ett oundvikligt slut.

Stjärnans massa pressas samman. En kraftig implosion inträffar. Stjärnan genomgår en metamorfos till Vit Dvärg.

Efter allt ståhej, somnar den Vita Dvärgen så småningom in. Själens karmaenergier avviker (clinamen) och en identiskt snarlik process återstår. Energin består av den blivande stjärnans vilja till ytterligare ansträngningar: Entropin.

En ny återfunnen själ inträder rollen som sökande samlare. Kanske ligger det något i Picassos citat: ”Jag söker inte. Jag finner”. Med det kan det vara hur som helst.

Denna förhållandevis löst sammansatta massa återupptar sökandet efter positiv/negativ karma/energier.

Samlandet fortsätter livstid efter livstid, tills att också denna själ har uppnått densiteten till målbilden av Nietzsches kantianskt påverkade vision om ”Den Dansande Stjärnan-i-Sig”.

Allt fortsätter i ett evigt pågående, ekologiskt återvinningsbart, kretslopp.

Å ena sidan färdas var alienerad och solipsistisk stjärna, som undkommit överansträngda och kanske därför colamissbrukande paparazzis, fokuserad och hårt koncentrerad fram till signalsubstansen då det oundvikliga slutspelet upphör.

Solens synapser sammanstrålar inför Den Vita Dvärgens metamorfos.

Cirkulationen genomgår en ständig växling mellan växande, konvex, Kreation och avtagande, konkav Destruktion. I balans är utgången oviss. Ur balans kan fortsättningen leda vardagsverkligheten fram till katastrof.