I samtidens framtid ökar intresset för: ”-i-Sig”. Subjektet-i-Sig studerar Objektet-i-Sig och därmed svalnar engagemanget för subjekt och objekt som endast har vägarna förbi.

Orden, inklusive alla deskriptiva definitioner, måste motas in i fållor som de aldrig tidigare någonsin upplevt. Folket föredrar hellre manipulativa insinuationer, än ge sig i kast med intill förväxling lika annat.

Tre exempel hämtade ur luften:

Henry Fords Quadricykle-mobil, juni 1896.

Alexander Calders duchampska mobil, år 1931.

Martin Coopers Dynatac-mobil den 3 april 1973.

Det vore ett synnerligen seriöst fel att beskylla bekväma språkpoliser, byråkrater, advokater eller nyss bortgångna handelsresanden för missförståndet.

Minoritetsspråken blir inte, som man först skulle kunna föreställa sig, allt färre. I raka motsatsen till omkvädet utbyter ständigt och jämt folk kommandes långväga från dialektala uttryck, diftonger, låneord och annan kvarlåtenskap.

Babyloniernas ”språkförbistring” ledde fram till ett mer expressivt extrovert anspråk till förståelse. Folkstammar bildade språkstammar och inte ens tidigare samarbetspartner kunde enas om vart det blå skåpet skulle stå.

Vad kan det nutida språkläget ytterst bero på?

En hypotetisk förklaring är att alla ordens innebörder har övergått i ett plastiskt expanderbart status av ekvivalens.

Före digitaliseringen kunde bokstäverna ha helt särskilda värden: A = 1, B = 2, C = 3. och så vidare… Värdet var antingen i ascendent, stigande upp mot zenit, eller, descendent, ner mot nadir.

Om Tydaren jämför pumor med kylarprydnader vid poolkanten är förhållandet mellan Ett och Tio mer till den senares fördel. Där emot om en överkvalificerad domare avgör utslaget, står nummer Ett högst upp på prispallen. Nummer Tio är utslagen och där, lite abrupt slutar den sorgliga historien.

Berättelsen från Babyloniernas tornbygge dök upp som Göbekli Tebe. Då den mest talförde i det ena lägret harklade sig och med det försynta sättet äskade tystnad, slog de andra lägrets representanter genast dövörat till.

Problemets lösning kom som en blixt från ovan. Även om de två lagen kunde uttrycka samma läten med associationer till motsvarande repliker samt anslutande beteenden, måste det inte på minsta sätt innebära att den ena sidan kunde göra sig mer efterlydd, än den andra.

Byäldsten Gabriel var på tok alltför sent ute.

Det ena lagets mest talträngde, placera de ljudande bokstäverna i rätt ordning. Intonationen av bokstäver framkallade aldrig tidigare upplevda stavelser och en mening satt som fastgjuten i samlingssalens kompakta tystnad.

Försöket var gott, men inte nog. Andra lagets mottagare hade vid det laget lärt sig konsten att lyssna selektivt och, då något obehagligt var att vänta, slå av hörapparaternas hörselslingor.

Till det hörde tillämpbara trix med speglingar av kroppsspråk eller intill gränsen för vad de klarade av, väl utnyttjade spegelneuron.

Språkförbistringen var ingen dum Idé-i-Sig, men om ifall en tvåspråkig tolk, lingvist, talpedagog eller plötsligt oanmäld, oförhappandes, torna upp, kunde denna förändra den rådande situationen till en betydlig angenämare. Allt detta för ingenting.

Bokstavstroende förledda av dyslexi hamnade obönhörligt i edan.

Färgblinda föredrog antingen svart, eller vitt. En viss gråskala var i teorin möjlig, men en röd färg kunde lika gärna tydas som en grön. En informationsbank upprättades för att motgärda liknande färg-symboliska-signalattribut.

Rådets domherre var den som först tog bladet från munnen. Riksmålet dög väl så bra som något?

Det ena laget ville visa framfötterna vid framkanten. Från Rinkeby hade de själva kommit till insikten om att tala inte alltid är lika med silvermynt från Bortre Orienten.

Det andra laget ville inte vara sämre det.

Domherren gav upp. Hur många vuxna medborgare som talar i mun på varandra, är det inte alls ens sannolikt att de någonsin kommer att få uppleva koncensus.

Allrahögstainstans, föredrog, i intranet och slutna kretsar, talrör. De mest fördelaktigt brukbara, utgjordes av inhyrda halvledare. Agiterande demagoger kunde, om nödvändigt, sätta käppar i hjulet, eller linda in stavelserna i hårt packad sockervadd.

Språkrör, som häroldrar och sådana som genom tungomålstalande frambringade obegripliga mirakelsvar, utnyttjade Allrahögstainstans till sin egen fördel. Under frambringandet och utgjutelser av eder fanns alltid något nytt att orda om En He’duannas initiativrika lanseringen av Påskfirandet. Där kan Tydaren, ödmjukt, öppet och ärligt erkänna att hon var, utan jämförelse, ljusår före sin tid.

Avståndet mellan kontrahenterna påminde om växelströmmens änkestötar. Först kom en ankommande sinuskurva, uppnådde dess crescendo och, för att inte påverka utbytet av ljudande signaler, hastigt avvek ut i universums Sfärernas Harmoni.

Allrahögstainstans hade insett fördelen med flera olika religiösa poster i olika sfärer. Informationen skapade utrymme där välbegagnade repliker kunde omformuleras till så gott som nya.

Var tid har sina yttersta begränsningar. Därför är det inte så märkligt att Göbekli Tepes religiösa riter och En He’duannas faktabaserade utsagor om Inanna så småningom ersattes av sådana som bättre överensstämde med vardagsmänniskans primitiva drifter och andliga behov.

I alla tider har det funnits aktörer på tiljan samt, av skräckinjagande scenmästare hårt pådrivna, glossofoba dockskötare. De handledda förevisarna, vanligtvis dolda inne bakom kulisserna eller i skrymslen bland mörka skuggor. Inte ens sådana entiteter som Parthenon eller Tír na nÓg lämnades åt det entropiska ödets nycker.

De översta, yttersta och mest distanserade energierna, förhöll sig i det flesta fall passivt till dagens göromål. Hekate och hennes trenne iscensättare (väl kända i Shakespeares ”Skotska tragedi”) har under andra pseudonymer uppträtt som Parcer, Nornor och Moirer.

Allrahögstaintans främsta egenskap var, är och förblir förmåga. till opportunistisk anpassning utanför ramarna.

Såsom både vardagsmänniska i stil med Gemene Man, eller Gemena Kvinna, gick Energi-Ande-Väsendet från extremaste ytterlighet till dito i övriga flerdimensionella riktningar.

Den som vill gott, gör bäst i att avstå. Allrahögstainstans utnyttjade kreti och pletis föreställningsvärldar, inventerade och uppfann innovativa ställföreträdare vars främsta uppgift bestod av att framkalla expansiva sprickbildningar under tid, missförstånd som förorsakade meningslösa meningsskiljaktigheter samt profylaktiska, immateriella, försåtsmineringar.

På var sin sida om Domstötens växande bråddjup, kunde de sista entusiasterna med hjälp av rörpost, hålla informationsutbytet igång. Allrahögstainstans var i-Sig en välutrustad toreador.