DN 2020-09-04: Anna-Lena Laurén: Att uttrycka sig så att folk förstår är inte snobberi

Funktionen omfattat av ett motsvarande fysiskt uttryck. En slev ser ut som en slev. En gryta ser ut som en gryta. Var och en med tillräckligt mycket erfarenheter förstår sambandet.

En trivialitet kan tyckas, men under varje sådan yta döljer sig ett påstående, som, likt en briserande mullvad, sätter majoritetens närvarande i ett osäkert läge.

Steganografins hemlighet finns i Tydarens/Steganografens hur den spontana upplevelsen förhåller sig till det redan befintliga.

En banal djupsinnighet är att föredra. Dagsljuset sveper in över den nybonade parketten. Under samlas skuggorna.

I Varat finns något påtagligt lurt: ”Undra, sa Flundra, är Gädda en fisk?”

Då en springande punkt avgör allt, kan Immanuel Kants hypotes om den intrisikala ”i-Sig”-naturen inspirera till rätt handhavande. Kant tycks mena att om Tydaren själv uppnår stadiet ”Sig Själv-i-Sig”, måste ”i-Sig”-verkligheten uppvisa rätta Jagets rätta ansikte. Tydaren-i-Sig bör helt spontant intuitivt uppleva Tingen-i-Sig som de verkligen är i sitt varseblivande.

Andliga musklertrådar är nästan som motsvarande fysiskt anatomiska fysiologiska. Färden mot ”Sig Själv-i-Sig” består av nya ansträngningar inför varje instrumentellt värde. Mer ansträngning, fler vägledande instrumentella av vikt en passage, förkortar resesträckan.

”Sleven-i-Grytan”-exemplet är bara ett av många.

Motsättningen mellan Tydare och Bokstavstroende kan betraktas som en pedagogisk hypotes. Om ifall det till äventyrs skulle uppstå ett oförutsett möte mellan Tydare och Bokstavstoende, kommer de, så länge båda håller sig till ämnen innanför vardagens normalt entydiga språkbruk, kunna inta en lunch à la carte.

Där emot, en mer abstrakt, ergonomiskt anpassad, andlig dialog om de epistemologiskt, eskatologiskt yttersta tingen, kan leda samtalet in på allt hetare distrikt och territorier.

Med en viss rätt äger Bokstavstroende föreställningen hur var instrumentell yta som överbeskyddar ett ömtåligt intrinsikalt Objekt.

De satsar all energi på avtäckandet av ytan och därmed skåda Tinget-i-Sig. Kanhända en vild gissning, men även sådana kan leda fram till önskat resultat.

Tillvaron-i-Sig är ett virvlande cirkelbevis. Energierna, liksom celler i meios, finner, kanske redan i ett tidigt utvecklingsstadium, fram till sådana som, till skillnad från alla andra, motsvarar den andras attraktionskraft.

Hypotesen kan påminna om Descartes conatusprincip, med eter och flytande virvelrörelser. Korpusklar har, i ett betydligt större sammanhang strikt avgränsat till det Eviga, Oändliga och Ofrånkomliga, rationaliserat attribut som också överensstämmer med Spinozas Essens och Liebniz Monader.

Inte heller Tydaren undslipper tillrättavisande ansträngningar. Alienerade kraftfält influerar och manipulerar dennas upplevelse ut ur fokus.

De enskilda energierna medverkar i löst sammanfogade nätverk.

Trycket utifrån tilltar. Hur kan Tydaren förvissa sig om det?

På ett och ett halvt ljusårs avstånd har den tvetydiga kvarken övergått i stadiet ”korpuskel”. De euklidiskt definierade punkterna framkallar en mellanvåglängd av tsunamiska mått.

Stjärnans kärnmassa pressas samman. En kraftig implosion inträffar. Här och nu befinner sig Den Lyckliga Stjärnan i en harmonisk balans mellan Svart hål och Vit dvärg. Metamorfosens avgörande fas är nu överstånden.

Samma utveckling leder till samma resultat. Bokstavstroende som Tydare utrustar sig med en Samlares tålamod. Samlandet fortsätter livstid efter livstid, tills att också denna själ har uppnått densiteten till målbilden av ”Den Dansande Stjärnan-i-Sig”.

Allt fortsätter i samma kretslopp. Cirkulationen genomgår en ständig växling mellan konvex Kreation och konkav Destruktion. Labyrinten har flera ingångar, men bara en utgång.

En obefintlig korpuskel, likt två äggulor innanför samma slutna skal, här gestaltade i två identiska kvarkar, genomgår fasen i Schrödingers kattlåda, evolutionen från återfödsel till återfödsel, sett från ett positivt perspektiv, alienerat solipsistisk bättre jag i Mig-i-Själv.

På andra sidan om det staket som omger Allrahögstainstans lustgård uppstår som från ingenstans och ur ingenting (Horror vacui kan omöjligt påverkat George Kucors tolkning av hur benzedrinet, i Kukelés reverie, uppenbarat Ouroberos navelskåderi.) en himmelsk röra av kriser och möjligheter.

Forskningsprocessen kan ha minst en konsekvens:  

Tydaren måste hålla alla dörrar öppna inför det oväntade. Var grov generalisering leder oundvikligen fram till en, med egna ögon sedd, föredömlig fördom.

Då forskare kringgår reglerna, gråter ut och därpå går tillbaka till de kalla källorna, håller Tydaren sig fast i ytans:

”Ytan inkluderar allt.”

Uttrycket kom till stånd då Bokstavstroende på allvar hävdade att jorden är platt. Eftersom ingen efterfrågade några ytliga begränsningar i två dimensioner, antog Bokstavstroende att, i enlighet med Euklides formella beskrivning, ytan var ofrånkomligt ensidig.

Inte så långt senare myntade någon något avvikande Bokstavstroende att som yta borde den vara utrustad med någon slags ramverkstad.

Aktiva etymologer fann i gamla traditioner från Gemene Mans allmoge (några eoner efter Göbekli Tepe), att jorden i vissa begränsade sammanhang omtalades med egenskaper av fyra hörn.

Bokstavstroende från när och fjärran slog sina kloka skallar ihop. I överenstämmelse med naturlagarna, borde en yta med fyra hörnor också ha fyra sidor.

Där gick gränsen för Bokstavstroendes uppfattningar om tolkningar och vinklingar av steget från den andra dimensionen och vidare över till nästa i följande ordning.

Detta tål att upprepas ett åtskilligt antal gånger, men då måste fler än en terminologi till.

Tydare och Bokstavstroende har sedan urminnes tider haft diametralt motsatta uppfattningar om A4-arkets dimensioner. Den endimensionella, men förnöjda, människan nöjer sig med endast en yta i taget.

Ej handfallna Bokstavstroende vågar ta steget ända ut till en tvådimensionell verklighetsuppfattning. Det betyder att de:

”Endast kan uppleva, erfara, erkänna och förstå arkets tvådimensionalitet ut till dess extrema fingertoppskänsla.”

Steganografen är inte sen att utnyttja motståndarens tillkortakommanden. Väl informerad om sakernas tillstånd har denna redan från barnsbenen i koltåldern insett att ett objekt med framsida också har en ryggsida. En insida och en utsida kan endast existera i minst ännu en fysiskt konkret dimension.

Sett ur en myras perspektiv är arkets egenskapers inbördes relationer mer lik en mycket lång och mycket tunn rektangel, än en yta utan vare sig innehåll eller baksida.

Det till synes enkelt sagda, föregås av en hel del dunkla tänkta spekulationer.

Albert, den allra första av nutida, hittills kända Steganografer, utförde det allra första tankesprånget mer slumpmässigt, än trosvisst. Allt annat än att utföra språnget fanns inte ens med på kartan. Ett okänt utan risker är inte värt det minsta utforskande.

Alberts fråga har på så vis blivit ett livs levande citat:

”Såsom möjligt i teorin, så varför inte också i den praktiskt tillämpade diskbänksrealismen?”

Albert tillkännagavs uppgiften såsom initiativtagare till hoppet över den tvådimensionella avgrunden.

Bokstavstroende höll fast vid att var objekt endast kan motsvara endast en betydelse-förståelse:

”Vind, i rollen som tolkningsföreträdare, och Grund, som tillträdande innehavare av problemformuleringsprivilegitet kan unisont i konsensus utforma en oavslutad paradox.”

Albert, om än inte oäven, kunde inte erkänna sig vara tillräckligt bekväm med detta.

Att på lägst möjliga djup, det vill säga toppen av djupet, typ Marianergraven-i-Sig, ifrågasätta tesen om objektets platthet, var långtifrån tillfredsställande. I förhållande till Mount Everest-i-Sig peak experience, är Marianergraven-i-Sig, mer i riktning inåt, än utåt.

Ett skarpslipat argument för Ytlighetsteorin är att batyskafens Triestes skapare Jacques Piccard, samt medpassagerarna Auguste Piccard och Don Walsh, med egna ögon såg hur en plattfisk, längst nere på gravens botten, långsamt simmade iväg. Vad den hade för existensberättigande där nere är inte lätt att gissa. Vart än de befinner sig, vad har de där att göra?

Albert betraktade faktumet som ett, även som guilt by association, resultat av hur Icke-Darwins och Icke-Euklides världar möttes på ett plan.

Långt senare skulle TEO, (Theory of Everything) inkludera, för Bokstavstroende, obetydliga, men för Tydare ovärderliga, objekt som kvarkar, bosoner och gravitorer. Finns Solens fläckar och Månens baksida, så varför inte också, än så länge rent hypotetiskt, gravitorers löst sammansatta nätverk?

Efter ett otal antal analyser och dissektioner kunde Albert för omgivningen uppvisa hur Pythagoras sats i själva verket bestod en huvudsats, en avsats, en ansats, en bisats och en hypotetisk slutsats.

Huvudsatsen var självklart identiskt med huvudrollen. Den var indelad i ansatsen som avslutades i ett tveklöst avstamp ut i det till synes Intet; ”Tabula Rasa” och ”Horror Vacui”. Den följande avsatsen utgjordes av erosioner i subentropiskt klimat.

Så länge som ingen nu levande vetenskapare har upptäckt, definierat, bevisat och konstruerat en, för Gemene Man, begriplig Icke-Albertsk tes, lyder den nuvarande:

”Ytan begränsad av fyra hörnor och fyra sidor kan omöjligt utan faktaunderlag, uppfattas som en rektangel.”

Eller:

”Då två motsatta Pythagoras rätvinkliga trianglar sammanfogas i respektive lika långa hypotenusor, återstår ett regelbundet A4-ark.”

Kvastfeningar?