Båda är överens om uppfattningen att textmassans (inklusive allt till ingenting) yttre skal omfattar en åtråvärd information.

Bokstavstroende:

Bokstavstroende utgår från att varje ord är försedd med en (av Allrahögstainstans och budbäraren Den Allvetande Storytellern som förmedlande organ) entydig betydelse. Då deras intuitiva upplevelse av textmassan inte verkar överensstämma med Johannes Uppenbarelsebok (mer om det senare), föredrar de den senare framför den förra.

Steganograf och Tydare:

Steganografen, efter att ha lyft på förlåten och mött textmassan öga mot öga, ögnar noga igenom helheten och utesluter därmed inga, till synes, ovidkommande detaljer. Sannolikt en omedveten respekt inför informationens spontana uttrycksmedel.

Tydaren har sedan traditioner långt tillbaka i tiden samma underordnade ställning till Steganografen, som Gesällen till Mästaren. Anknytningen är anpassad till rådande förhållanden. Förhållandet mellan antalet Steganografer och antalet Tydare brukar, av dem som vet, antas motsvara förhållandet 1: 100000. Därmed sagt att Steganografens första uppgift är att delegera den ingående informationen (textmassa, inklusive kontext och klartext) till nyss ledig Tydare.

Tydaren befattar sig med volymen, skummar bort textmassan, tolkar ordagrant kontextens innehåll, finner klartexten och efter denna, dagens första ansträngning, tar sig en välbehövlig kopp java.

Efter minglet vid kaffeautomaten, besöker Tydaren ett annat ställe och återgår efter väl uträttat ärende (1A).

På, för tillfället Tydarens skrivbord i kontorslandskapet ligger det heta materialet till synes orört. För att försäkra sig om detta har Tydaren lagt ett hårstå nyss nedfallet från, inhyrd från personalunderbemanningsföretaget Softice den paranta, rödhåriga sekreterarvikariens svall, mellan två av de överst liggande A4-arken.

Tydaren bedömer sannolikheten att klartexten förblivit obesiktigad av någon förbipasserande Bokstavstroende, som i väntan på att inkubationstiden ska verka, till mindre än fyrtio procent.

Återstoden av dagen använder Tydaren/Agenten/Handlaren till att upp ur textmassan, kontexten och klartexten, framvaska en smått obegriplig parafras på fornvisan och växelsången:

”Vhart ska du gå, lilla fänta?”

Nyckelordet är: ”Nötter”.

Bokstavstroende, i en alltför grov generalisering, läser texten bokstav för bokstav. Av de fritt sammanfogade ljuden uppstår en helhet som, rätt stavad, inger läsaren, rätt impulsiva associationer.

Tydare, som Steganograf in spe, är väl medveten om i varje text med rötter från Judéen, Aten, Rom, Languedoc, Madrid, Berlin, Paris och finns turistfällor som mer Bokstavstroende, än Tydare, oftare fastnar i. Bland pokulerande spekulanter virvlar argumenten som nyfallen yrsnö. Det troligast sannolika, som mer än någon annat närmar sig det faktiska, är att Bokstavstroende läst rätt, men i alltför gamla, utrangerade, utgåvor av Baedecker’s.

Bokstavstroende söker i regel en entydig tolkning av urkunder i inbunden populärlitteratur, typ: ”Den Heliga Skrift”.

Här en uppenbarelse som Den Allvetande Storytellern har nedtecknat på en pergamentrulle under en stjärnklar midnattsvinterhimmel i ett stall uppställt bara ett stenkast från Brödhusets Barnbördstempel.

Bokstavstroendes förvissning ligger i att, oavsett hemspråk, transkriptionstid, förläggarens arbetsminneskapacitet och avskrivarens lingvistiska föreställningsvärld, uppleva händelsens centrum som om den inträffat dagen innan:

”Uti stallet ligga ett oskyldigt lindebarn på ett nyinstallerat, provisoriskt improviserat foderbord.

Med Staffans valkiga men varsamma händer har den nyss till jordelivet anlände ungersvennen utsatts för draghålet under ekluten och därpå avtvagats i fålen apelgrås vattenho.”

(Textmassan ingår som en fotnot i ”De Aldrig Godkända Apokryfiska Tilläggen”.)

Tydaren hanterar abstrakta informationsbitar mer radikalt fragmentariskt, än lugubert formellt.

Allmänheten, Gemene Man samt Crethi och Plethi kan av en obildbar Tydare uppfattas som avgörande molor. En försiktig antydan om hur, även inför den allenarådande vågmästaren, väl textmassan i sin helhet ska behandlas.

De två direkt kopierade ur Bibelns Gamla Testamentet, Första Mosebok, Genesis, om hur Människan i dess nuvarande existens kom till.

Tydaren kan använda exemplen som en första, lite mer frimodigt experimenterande, övning i det steganografiska hantverket.

(Citaten hämtade från Bibeln.se)

I citaten betyder tecknen /…/ att stycken uteslutits, utestängts, utlämnats eller utelåsts.

Första Moseboks första kapitel.

”/…/ Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.

«Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. /…/”

För Tydaren är innehållet mellan raderna inte lika tvärsäkert förutbestämt som för en ohämmad bokstavstroende.

Till att börja med (citat): ” Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” (slut citat)

Jämfört med hur den framkallade visionen kan uppfattas av någon, vilken som helst, av Bokstavstroende, måste Tydaren anta att påståendet antingen är alltför vagt formulerat, kanske misstolkat, eller mer i överensstämmelse med von Dänikens våghalsiga spekulationer.

”Avbild”, eller ”lika oss” kan i vår egen samtids nuläge uppfattas som motsvarande en grafiskt, i två dimensioner, avtryck, i tre dimensioner, modell, i fyra dimensioner (Rumtiden) mannekäng( första, andra och tredje dimensionen, samt tiden, rörelsen och anspråken på ett, förhållandevis, rikt, inre liv) android (alla de tidigare nämnda, men med hänsynstagande till elementarpartiklar, permeabla växelvis med semipermeabla elektrolyser mellan organiska celler respektive syntetiska mokrobiks (med utgångna pacemakers som förebilder) som samverkar synergiskt och cybernetiskt med alla informationsanslutna nätverk i närmiljön), eller, det just nu pågående projektet om ”Andhrypen” (arbetsnamnet ”Andhryp”).

Jämför med:

I Första Moseboks andra kapitel har Allrahögstainstans begränsat Människobarnens livsutrymme till att endast gälla innanför Edens lustgårds höga och välbevakade mur:

”/…/Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.

«Herren Gud sade: »Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.« Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. Då sade mannen: »Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.«  Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”

Tydare och kanske till och med även tvehågsna Bokstavstroende kan uppleva formuleringar såsom antingen irriterande, underhållande, eller både-och. Även om impulsen befinner sig i ett rått stadium, har sådana uttryck samma funktioner som alla dem i den närliggande miljön.

Själva idén är att ordet, bokstav för bokstav, i närheten av andra ord inom samma rumtid, utsträckt eller rund, framstår som, på en gång; speciellt, alienerat, isolerat och utanför det kontextuella sammanhanget.