Fördelen innefattar betydelsen av otåliga förväntningar. Då Bokstavstroende just hört A, kan de, liksom från ett eko, uppfatta ljudvågorna av ett följande B.

Därpå följer Upplysningens alltför högst ställda förväntningar på Bokstavstroendes förmåga till läsning mellan raderna och förståelsen av ordets etymologiska innebörd. Som exempel:

”Efter att ha tagit del av den stämningsansökan som den ena parten, stämgaffeln, lämnat in, menar den andra parten, stämjärnet att någon ömsesidig överenskommelse aldrig någonsin förekommit i betydelsen ”kommit till stånd”.

Orsaken till vad avvikelsen kan bero på är, än så länge, semiotikerna skakande oense om. En trolig, men än så länge inte formellt bevisad hypotes, är oförmågan till normalt förekommande synaps från inlevelse till upplevelse. Uppstår inte det lidnerska parkourhoppet mellan estetiska associationsbanor, kan resultatet ”utlevelse” inte annat än utebli.

Skyddstexten är helt uttömd på varje bokstavsteckens möjlighet till överföring av signifikativ substans från sändare A till mottagare B.

En välriktad uppmärksamhet påvisar den avgörande skillnaden mellan Substans och Essens.

Agenten (i det här sammanhanget en något nedslagen handelsresande) bör exekutivt i god tid i förväg, med yttersta ansträngningar, ingående ha studerat det underjordiska T-banenätets mest undanskymda irrgångar och förbigångna skrymslen.

I ett verklighetsanpassat skarpt läge skulle det, om ifall Bokstavstroende på omvägar eller, utifrån sändare A:s perspektiv, via opålitliga eller illojala medarbetare, råkade komma över textmassan, inte ens den mest kompetente av deras främsta ”kotknackare” (i e ”kodknäckare), uttyda något mer fast än flytande av rim och reson, ha att bita i.

Det berömda citatet, hämtat från den lutande passagen ner från Thorildsplans plattform till områdets avspärrningar, kan Tydaren med fördel parafrasera och låta det dunkelt tänkta ta några extra ruvningar, hjärnvilor och inkubationsvändor till och från synapser och associationsbanor.

Textmassans skyddstext i vardagsverkligheten, efter bilfärden, på badstranden eller i hängmattan, skulle innehålla en meningsfull klartext, borde det substantiella leda en semiotisk hermeneutiker fram till Upplysning, Upplevelse och, det kanske mest önskvärda, en eftersträvansvärd, upplyftande Uppenbarelse.

Om effekten skulle uppfyllas, råder ett högst sannolikt oförklarligt och obegripligt missförstånd. Intentionen bakom är att kontexten, till etthundra procent, inte innehåller något annat än välformulerade, men ändå, tomma fraseringar:

”Traditionell Gånglåt från Utanmyra till Svedmyra.

Upp ur badet stiger Susanna trådlös ut på brandväggen.

Den Svarta Svanen har stampat på hennes obefintliga skrud.

Susanna, nu endast iklädd Evas florstunna andedräkt

Döljer veka livet i en av Salomes utslitna trasor

Diana, Jaktens Gudinna vaknar, på förekommen anledning, upp ur Drömmen om falskt ingivna förhoppningar.

Högfärdig som en Herdinna, utbringar Lärkan sin drill i en skål med Andersson, Petterson och Fredman.

Innan den blotta förskräckelsen hunnit ända mot sitt slut, beger de sig, sida vid sida, av över fjärden mot fornstora dar.

Den enkelriktade färden går mellan kullrande stenar och sovande stockar.

Allrahögstainstans vad den kringvandrande gengångarens bleka fan till själ lyser upp Allmänna gränds ensliga stump.

Med många och långa kliv tar Magistern och Kandidaten en runda från Himmelska Friden, till Himmelska Hundar, med nachspielet i Gyldene Fredens dunkla epigram.

Efter sista versen avslutas utflykten på randen till Karelska Näsets sista droppe.”

Jämför med den lite mer av innebördslig text utfyllda:

”Anspråkslös, Ansvarslös Atonal Skördevisa från Midsommarkransen.

Vers 1:

Javisst är det lugnt när koppar brister. Malmen ljöd. Atomerna klingade mellan knutarna. Från glasskål till stenvägg klingade Ossians sånger högt och ljudligt upp mot dunkla skyar. Forna tiders släggslagsslag strävade slaviskt likt en utmattningsdeprimerad Sisyfos som en besatt, fördjupat sig i alltför hög grad i Johannes Uppenbarelsebok. Uppför gick det bra, men utför rasade lösa stenar och grus.

Vers 2:

Ingen kunde då ana hur det varit ställt med neanderthalarna. De överlevande som enträget och mot alla odds fortfarande spatserade och flanerade från Bellevueparken till Vanadisparken, som banala och lite alltför vulgära homunculoider.

Vers 3:

Bergmannen Sten Bergman från Gällivare släpade på en vrålande bergsprängare. Hustrun i huset hade till kvällsvarden tillagat en fnösktorr, briserad chaga inbakad i nedkyld smördeg och till den, en övermättad E-kodsfylld, syntetisk gelé med svartvinbärssmak.

Vers 4:

Blåsippan ute i backarna stå och inväntade, i negativ betydelse, förgäves att få återuppleva mötet med Herr Cantarel. Enda hindret utgjordes av ett herbalt ingenmansland från Herr Hägg till en lite våryr Guvenanten Sigrit Syrén.

Vers 5:

Ute på en karg och stenig teg mumlar kadmiumgula suckulenter sin monotona elegi. Fetknopparna som i ett förhållandevis tidigt utvecklingsskede, utmärkt sig i lånta fjädrar från Karl Gerhards Ateljé. Som alltid var speciellt rara exemplar först till kvarnen… men de mest sköna kom som vanligt i otid.

Vers 6:

I arla ottan springer ovälsignade bonddöttrar ut på ängarna. I brist på sunt förnuft och flykten från vardagssysslorna, plockar Akvileja, Krusmynta, Rörflen, Mjöldryga, Rallarros, Paddskinn, Kattfot och Blå Viol.

Refrängen lyder:

Det är alldeles för lätt att tro på eternella somrar. I ett klart solsken dolt av skuggorna från forna tiders glamourösa festivas rinner glasklara tårar utför skinnet då insikten kommer att förra årets nyss utsprungna röda ros aldrig någonsin mer ska komma åter till sina ursprungliga och naturliga trakters rötter.

(Följande tillhör överkursen, men bör ändå inte avvisas som helt meningslös:)

Vers 7:

Ingen tumstock eller vinkelhake fanns inom en armslängds avstånd. Rörmokare Karlsson förlitade sig på magkänsla, en lite alltför konvex höft och med en överdriven handledsvrickning i forehandsserve, likt en katapult ivägskicka en gråsten inte större än en grabbnäve och därmed, där projektilen buklandat, var det rågade längdmåttet struket.

Vers 8 (som av många experter inom Hermeneutiken menar har en annan, hittills okänd, upphovskälla):

Den blyge och lite närsynte ungersvennen led av ständigt växlande, kronisk men ändå, periodiskt som sinuskurvan på en monitor, alternerande prosopagnesi.

Vers 9:

Pigan som han i nattens våta och heta feberdrömmar sett som tillfällig affärsförbindelse, var som helt besatt av tonerna från en klorinblekt, rågblond nordisk Prins Alvar med ligurisk-liturgiska diftonger i slutet av varje betydelsefullt ord som han verkligen, om inte om endast vore ett om, kan ha menat.”

(Det finns fler verser, men då dessa antas härstamma från andra källor, fyller de i det här sammanhanget, ingen given funktion.)

Visans sensmoral:

”Sven, såsom av naturen begåvad med ett oefterhärmligt balanssinne, målade utanpå ingenjörstruppernas balustrader, fragmenterade segment av fraktaler som i stort sett förmedlade en serie upplevelser av meanderslingor omslingrade av kurbitsar.”

Visan har vandrat en eon månvarv från Utanmyra runt Tellus yta.

Vid andra landmärken har inflytelserika Bokstavstroende ersatt tidigare verser med varianter med mer lokalanknutna färger.

Vers 1:s andra del:

”Långt bort från Rio de la Plata, 6 193 mil, satt sömndruckna dygnet-runtarbetare, berusade semesterfirare samt sönderstressade svensexor och möhippor som alla intagit alldeles för mycket.

Vers 2:

”Då och då hände det att det tilltänkta subjektet i svensexan och det tillika motsvarande objektet i möhippan fann varandra och ingick en tillfällig förbindelse inklusive ett drive-in-äktenskap som, dagen efter skulle visa sig, för samtliga i kretsen av de närmaste anhöriga, ett fatalt misstag.”

Vers 3:

”Under firmafester råder i allmänhet den outtalade regeln, giltig på samtliga, namngivna geografiska platser och som, om orsak och konsekvens sammansvetsats till en enda, av dominobrickor och därmed utan svagaste länk, konstruerad kedjereaktion, gick från mun till mun, inom Las Vegas gränsöverskridande domäner.”

Refräng:

”En gång anländ ensam till Las Vegas, vet särbor, singlar, gräsänklingar, med gräsänkorna i säkert förvar på ett annat ställe, annorstädes, omedelbart att allt som sägs ha ägt rum, begränsas av ett omèrta utan hänvisning till dokumenterade handlingar.”

Vers 4:

”Hundraprocentigt säker, med de bästa korten på handen. Då spelet är slut och patiensen gått ut, sagt farväl och på återseende till Messaline i Caesars mezzanin, i en sakral uppenbarelse upplevt Las Vegas inifrån och ut, i och med det förklarat hela kapitlet som avskrivet.”

Vers 5:

”Ingen tillåter sig att förvånas då ständiga förväxlingar med rumsnycklar, tömda barskåp, en faisant le mènage-a-trois, tête-a-tête dans une chambre separé, naturalistiska nattsimningar i en upplyst pool iklädda Cabannes ringförsedda attribut strömma genom det undermedvetna i glamourens parfymindränkta rökmoln.”

Vers 6:

”Festen är över. Kopparslagaren dundrar och far. Inträdet till vardagen knackar på dörren. Återkommande besök hos en banktjänsteman, ytterst angelägen om att vara till lags. Ingen, inte ens med kort varsel på längre sikt, kan förlora på förhandlingen. Transaktionerna på kreditkontot har uppstått på grund av främmande makts inblandning i landet yttre omständigheter, eller i och för sig inte helt trovärdiga förklaringar om kulblixtarnas existens.”

Vers 7:

”Flerbarnsmodern är antingen rädd om sitt ömtåliga rykte, eller har någon dold hållhake på banktjänstemannen i fråga. Det kanske ändå mest troliga är att modern numera är en färdigutvecklad danspedagog i dansen ”Traditionell Karelsk Ompa”.”

Vers 8:

”Alla escortdamerna (Traneberg, Ternberg och Turneman) från C-byråns Sekreterarskolan var inte begåvade med samma föredömliga förutseende omdöme. Då partyt var över och nachspielet inleddes, uppstod en kö av wienervalskavaljerer där tangorabatten fungerade som VIP-kort.” några av dem var insläppta med tangorabatt.”

Vers 9:

”Det statistiska underlaget visade att de självkörande åttasitsiga traversekipagen i allmänhet var leasade av en religiöst frispråkig förskola med pedagogisk hemvist bara någon kilometer utanför Palermo. Helautomatiska Caldermobiler i Norra Länkens båda motsatta färdriktningar utanför Wenner-Grens Center gestaltade, föreställande Lots hustru.”

Vers 10:

”Inom ramarna för kommande kalenderårets livremsbegränsade budget, har Trafikverket med råge uppnått Nollvisionen bort intill sista decimal. Rondellen som kringfart sträckte ut sina långa tentakler från Roslagens Tullfritt och ända bort till Hundraknutarsbacke.  Sveavägen söder ifrån krånglade till situationen med plötsligt uppdykande trafikanter bortom Sergelstorgsmegaliten.”

Vers 11:

”Trafikverkets medietränade talesman hade, till sin förtvivlan, upptäckt att den ständigt återkommande, som ett mantra, påminnelsen om Svarta Döden, var så gott som utsliten. I sista andetaget refererade kommunikatören till Sodom och Gomorra. Där utanför stod de alltför äkta sönerna Moab och Ben-Ammi som hovvaktmästare.”

Vers 12:

”I ett spontant ihopklistrat pressmeddelande protesterade Förenade Amatörfärdvisares Förbund mot metaforen. De hänvisade till barocka tavlor som avbildade Lot Grotta och där varken Den Andra eller Den Tredje var uteslutna. Agent X9, som på fritiden ägnade sig åt privatspaning, förklarade med dämpad, arrogant stämma i rösten att både, var och en för sig, eller med konspirativ intention, Den Andra och Den Tredje kan, men därmed inte bör, ha verkat utan att synas.”

Vers 13:

Mister X förklarade parabelparadoxen utgöra ett rimligt tvivel. Jojakims hustru Susanna anklagades för otrohet samt otuktigt leverne. De två äldste hade ansett Susanna som tillgänglig, men hennes försvarsadvokat, Profeten Daniel, hade påvisat att hon faktiskt inte ansåg sig ha varit det. Om detta strida de Lärde mot dilettanterna.”

Vers 14:

”I samma ögonblick mottog Profeten Daniel sanningen som låg i den falska anklagelsen. Avsändaren visade sig senare vara ingen mindre än Allrahögstainstans. Detta ledde till det oundvikliga beslutet att, med all rätt, den främste av Lärde samt den siste av dilettanter, båda förverkat sitt faktiska existensberättigande.

Vers 15:

”Visserligen uteslöt inte Agent X9, som i vardagen bekände sig som troende puritan, uteslöt inte att sönerna, åtminstone vid en första anblick, kunde ha varit Lots avkomma. Men, var det ytterst sannolikt?

I Lots Grotta borde det avfärdade jämförelsen, då den, i omedelbar anknytning till grottbildningen, uteslöt inte bara Den Andra, men också Den Tredje. Med dem närvarande hade varken Moab eller Ben-Ammi ens blivit påtänkta.”

Den senaste refrängens andra del:

”I det rådande nuläget måste de, åtminstone inför sig själva, bekänna, att orden inte verkat falla i god jord. Till en viss grad överstämde andemeningen med den faktiska verkligheten, men då endast med den biverkande symtomen att det triviala mer än nog, sinat ut i vulgariteter.””

Väl utvalda bitar kan jämföras med lösa stycken, eller partier komprimerade till en mer praktiskt, men insinuant fråga:

”Är matematiken en uppfinning eller en upptäckt?”

En uppenbarelseakt av flera paralleller mellan den sublima världens abstraktioner och den konkreta verklighetens metamorfoser.

Begreppet kan härledas till en traditionellt bunden, Fri Associationskedja:

Det är ju semantiskt-logiskt att utan språket, även om det består av matematiska symboler, skulle vardagsverklighetens nu inte träda fram som idag.

I alla tider, också då de gamla neanderthalarna levde livet, bör det ha funnits utbroderande, karismatiska demagoger, tudelade halvledare och kvartsglittrande pedagoger.

Det kan ingalunda te sig bättre ut än ungefär så här:

”Endast fantasins energi kan kortsluta slutledningsförmågan!”

Om Tydaren först föreställde sig en Andra Dimension, uppstod en yta ur vilken inte ens de mest framstående av samtida långskalliga kan framställa en Tredje.

Såsom Utesluten Tredje ur den Tredje Dimensionen återstår den inte alltför föraktade Fjärde Dimensionen. Då den Uteslutna Tredje omöjligt kan komma in från kylan, hänvisas denna till en trevlig, angenäm möjlighet alldeles utanför staketet.

Bokstavstroende håller mer för sannolikt troligt att, utan självupplevda bevis, motsvarar den Fjärde Dimensionen en ytterst åtråvärd plats som möjligtvis bara existerar utanför sinnevärlden.

Det är den enda rimliga förklaringen till varför Steganograferna föredrog fraktalernas mönster framför alla andra. Bokstavstroende levde som uppfästa dekaler på en nyputsad spegelyta. Ytan var platt och subjekten likaså.  Med spegelcellerna intakta kunde de utan större ansträngningar uppleva väggen som motsvarande moriska arabesker i Alhambra, mandalas i färgad strandsand, eller persiska mattor knutna av föräldralösa barnarbetare, som realiteter i ytterligare en tredje dimension.

Det är Ansträngningen-i-Sig som är Målet…