Humpty-Dumptys Överkonsumtion av Informatikens Uttänjbara Bitar.

Den här textmassan behandlar naivrealistisk, plangeometriskt utformad steganografi. Begränsningen utesluter sådant som Tydaren/Steganografen ändå förr eller senare kommer att stöta ihop med.

En lite mer praktiskt lagd Tydare kan förverkliga förställningen via en enkelt utformad digital process. Allt som behövs är en synnerligen tolerant skanner ansluten till fyra processorer, en hårddisk, ett arbetsminne och en ömkansvärd mjukvara. Till sist förverkligas den färdigprocessade produkten från 3D-skrivarens input och ut till outputten.

Den vanligast förekommande inputten är utformad kontextuellt i med ett enda ord. Det råder än i vår högeffektiva tid skilda meningar om vilket koncept detta kan, bör eller ska vara. Ortodoxa Bokstavstroende håller för sant att uttrycket, såsom hörsammat eller visualiserat, otvetydigt bör vara, med minst två stavelser, entydigt. En annan åsikt menar att ”kan” med omedelbar verkan, bör uteslutas.

Med senaste upplagan av facit i handen, kan Tydaren upptäcka det naturligt entydiga Förklaringsberget. Upplevelsen är till den yttre formen, mer tre- än tvådimensionell.

Euklides med Elementan förbipasserade Johannes Sebadaios redan minst trehundra år före den senares egenhändigt uppdiktade förklaringen av Utvecklingskedjan inleddes med ”Logos” eller ”Verbum” (det muntligen extroverta, expressiva Uttrycket).

Huruvida Johannes ens kände till, eller, än värre, inte önskade kännas vid Euklides, låter hagiograferna lämnas där hädan, osagt, osvuret.

Johannes, till sin läggning mera andligt svävande än materiellt jordbunden, var mån om den inre bestående känslan och den yttre förbipasserande, upplevelsen.

Om Tydaren, eller den aldrig så fullärde Steganografen, hellre föredrar att förhålla sig till Allrahögstainstans (beskrivet av den Allvetande Storytellern) som en euklidiskt definierad punkt, är detta mönsterskydd helt begripligt och konsekvent.

Vem har mest rätt; Euklides eller Johannes?

Sett ur ett materialistiskt grundat perspektiv, borde ju inte en avliden kunna förutspå den objektivt definierade framtid som personen i fråga aldrig någonsin skulle få efter- eller återuppleva.

Likheterna är tillsynes slående slumpmässiga, men i båda verklighetsuppfattningarna finns något mer odefinierbart. Med den Allvetande Storytellerns egna utsago kan detta inte representeras bättre av någon annan, än Allrahögstainstans.

I Johannes mediala uppenbarelsevision:

Allrahögstainstans inklusive den Allvetande Storytellern (samt i motsvarande, mer jordbundna, existens: Punkten-i-Sig).

Den senast uppgraderade formen av Demokritos Materialism har framför den Klassiska Idealismen, fördelen att, i överenstämmelse med Euklides Elementa, bestå och förbli mätbar.

I båda de enskilda och, intill varandra (åtminstone vad man känner till i nuläget) oberoende sammanhangen uppstår helt utan förklaring, från punkt A, eller motsvarande Allrahögstainstans, en punkt B, och där emellan en klart och tydligt, högst avgörande, skiljelinje.

Euklides låter sig nöjas med att kalla denna funktion för en ”rät linje” (numera skulle E antagligen kalla densamma för en ”rak” linje).

Enda skillnaden verkar vara att Johannes uppfattar Punkten-i-Sig som, likt en fixstjärna, ljuspunkt. Euklides har inte i något axiom antytt en sådan betydelsefull egenskap.

Euklides var verksam i Alexandria vid 300 f v t.

Uppgifterna om Demokritos liv är motsägelsefulla. Då han levt nästan ett halvt sekel före Euklides är det knappast sannolikt att de två giganterna någonsin möts ansikte mot ansikte. Dessutom är resan sjövägen från Alexandria till Abdera långt ifrån någon dagsutflykt.

Ändå kan ingen nutida forskare med hedern i behåll med bestämdhet, under ed, svära på att Johannes Stobaeus inte i någon av sina hermetiska skrifter omnämnt en, i Platons anda, hypotetisk dialog mellan den alltför tidigt bortgångne Demokritos och den alltför sent födde Euklides.

Sålunda borde det ligga i framtidens kartläggares intressen att, i vetenskapligt grundade forskningsråd, sammanställa sådana tankesprång där Plangeometri och primitiv Atomism kan mötas på lika villkor. Ett sådant sammanträffande skulle kunna förebåda kärnkraftens explosiva efterdyningar.

Johannes (Lärjungen, Aposteln, Evangelisten, Döparen, Uppenbararen och av Korset) var överens med både Allrahögstainstans och kronvittnet den Allvetande Storytellern, att själv var han inte ljus, men att han kom med ljuset. Såsom skriftlärd ljusbringare, kan Gemene Man eller Chreti och Plethi, inte heller utesluta att även denne upplysare deltagit i jämförande studier av Demokritos Atomteori versus Euklides Elementa.

Även om informationen i någon mening äger en oförklarlig inverkan på miljön, behöver våra fysiska, icke-platonska, kroppar avträden som fyller den funktion som en gång John Harrington visionerat om.

Den abstrakta intelligensapparaten har inte minneskapacitet nog till att hantera barnets inre drivkraft i strävan efter nyinförskaffade, vidsynta, toleranta, och nyanserade, kontrastrika, verklighetsupplevelser. För den intill besatthet nyfikne finns alltid mer att skörda samt samla i ladorna.

Till skillnad från många nu levande eller tidigare bortgångna teoretiskt lagda tänkares mening, varken kan eller bör Tydare på god väg mot ställningen som etablerade Steganografer, längre uteslutna det Uteslutna Tredje.

Från och med här och nu bör Tydaren ha i bakhuvudet att också plangeometriska former är utrustade med ett ovanskikt, ett mellanstadium och ett underlag.

Enligt vardagslogikens triviala lagar äger varje fysiskt utformad kvalitet och kvantitet, en början och ett slut.

Sett från Allrahögstainstans allseende ögas perspektiv, där både Evigheten och Oändligheten tillhör Vardagsverklighetens mångdimensionella egenskaper, kan endast Bokstavstroende i framtiden ifrågasätta förekomsten av ett Uteslutna Tredje. Alltså gäller icke-dilemmat, att:

”Där Början leder till ett Avslut, bör Tydaren, med högsta graden av inlevelseförmåga, också uppleva ett Uteslutna Tredje.”

Liksom Steganografen föredrar Tydare, framför det statistiskt sannolika tänkbara säkerställda, konstruktionen i konstant rörelse i endera riktningen.

En sann tilldragelse lyder i klartext att konstruktionen i alla avseenden imponerar, men om kontexten är alltför bristfällig imploderar verket genom eroderingarna.

Förhållandet mellan Föreställningskonsten och Förställningskonsten är symbiotiskt. Då deras ömsesidiga fördelar tar ut varandra, mattas resistensen ut, klingar bort och tynas av.

En subliminal ordalydelse signalerar:

”Dags att återgå till de ursprungliga heta källorna.”

Sammanfattning:

Tydaren upplyser bortom det möjligas begränsningar om det som döljs i verklighetens dunkla vrår. I och med det tar  Bokstavstroende realiteten och med den diskbänksrealismen för given för vad än den synes vara.

”IOOIIOOI IOOIOOI STURE”, med vilket menas:

”Sophie och Jojje skulle föra den frånlandsvindska stafettpinnen vidare. Sophie födde tvillingpojkarna Tony och Titus. Så snart Sophie kommit hem från BB, firade man stort i Dreva Bruk.

Ministrarna i Ministralen från rymdhotellet StarStead var tänkta att bli besättningen i rymdstationen och rymdfarkosten SpåRätt 1. Det kom att uppstå en oväntad konkurrens, från en grupp som ingen kunnat förutse.

Ett löst sammanhängande nätverk av unga människor möttes på fester, tävlingar och uteställen. De lärde känna varandra och upptäckte att de hade samma attityd till livet.

Unga hade låtit sig förföras av myten om självförstörelse, destruktivitet och en slags narcissistiskt martyrskap: ”Lev fort och dö ung”. De allra flesta i den här gruppen hade genomskådat det självbedrägeriet. Kanske ett sätt för dem att söka uppmärksamhet, acceptans och förståelse för den man var och ville vara?

Det sammanhängande nätverket växte, utan att någon gjorde något för att sprida det eller göra reklam för det. Det var människor som delade ett intresse, men också en i tiden så ovanlig livsglädje.

Hans namn var Gregor Renqvist och han var son till en av akrobaterna i den gamla underhållningsgruppen Veteranerna.

Gregor hade tänkt sig att tävla, med målet att ta hem guldet från någon av tävlingsgrenarna i Olympiska Spelen. En synskada ledde till att han blev tvungen att ge upp den karriären. Istället började han frekventera det nystartade dansstället 88:an, på Regeringsgatan 88, där han snart träffade andra unga som sysslade med streetdance och streettheatre. Det var mycket duktiga och ambitiösa unga män och kvinnor, som också i vardagslivet gillade att ta risker. Framför allt hyllade de en egen form av practical jokes. Flera av dem var elever hos Cirkus Cirkör eller gick och tränade i Kulturama.

Gregor var, trots att han var så ung och knappast kunde tillhöra den generationen, ett stort fan av rockartisten David Bowie. Därför ville han döpa den grupp han kommit att tillhöra för ”Marsspindlarna”, efter Bowies låt om Ziggy Stardust och hans spindlar från Mars.

Nätverket fortsatte att växa, men de hade inga träningslokaler eller ställen där de kunde träffas för att öva tillsammans. Ett annat gäng som anslöt sig, höll på med parcour. De sprang runt som de hade eld i baken, för att hoppa över murar eller upp på tak och andra hinder som fanns ute i verkliga livet.

Vid Stureplan i Stockholm hade det i århundraden pågått ett nöjesliv och ett uteliv. Det var dit som alla drogs, som sökte möten med andra människor, uppmärksamhet och underhållning. Gregor och hans gäng bestämde sig för att göra en happening och ett för ordningsmakten omöjlig demonstration att stoppa.

Stockholms Stad hade fortsatta problem med alla översvämningar och kraftiga regnskurar. Därför hade man för avsikt att bygga en stor glaskupa över Stureplan, för att inte ovädren skulle hindra folk från att sitta utomhus.

Nu stod det byggnadsställningar överallt. Över restauranger och butiker hängde företagsskyltar och digital reklam. Annars fanns det gott om markiser och utskjutande tak.

Gregor och hans närmaste kompisar hade kommit överens om att börja sin happening och demonstration, en lördagseftermiddag, i början på juni. Det var alltså soligt och klart och inga regnmoln i sikte. De hade alla satt på sig digitala utrustningar för att kunna visa bilder och sända ljud direkt ut på nätet. För att få högsta möjliga uppmärksamhet från massmedia, hade de skickat ut länkar till de olika nyhetsredaktionerna, med den enkla texten:

”Kolla här, lördag kl.13.00 så får ni se nåt kul!”

Eftersom Stureplan var en turistattraktion, kom det ständigt nya turistbussar och sightseeingbussar fulla med folk. Från de kaféer och restauranger som hade balkonger ut mot gatan, kunde servitriser sälja öl och andra drycker direkt till turister på bussarna.

Gregor hade tryckt upp tröjor för att alla skulle kunna se att de tillhörde samma grupp och med samma budskap. Han hade först testat med namnet ”Marsspindlarna”, men det kom att likna namnet på en engelsk chokladbit. Det var inte heller månaden mars han ville få människor att associera till. Han fattade sitt beslut snabbt och enväldigt, likt en ledare i ett skarpt läge kan och måste klara av. Därför blev namnet istället: ”Stjärnspindlarna”. På engelska: ”Starspiders”. Det tyckte han också gick i lite stil med Bowie. Handlade inte hans texter mycket om rymden?

Klockan ett samlades alla stjärnspindlarna utanför Kungliga Dramatiska Teatern, vid Nybroplan. Läget såg härligt ut. Fullt av folk, bilar, bussar och grönskande träd.

På en given signal sprang de alla rakt fram mot trafiken. De var säkert över femtio stycken. Alla var klädda i de tröjor som Gregor gjort i ordning, men i övrigt med mycket stor variation i klädsel och utseende. De flesta killarna hade rakade huvuden, medan tjejerna hade bekväma frisyrer och åtsittande kläder eller trikåer. Många av dem bar masker, som i filmen ”V för Vendetta”, eller från någon av de amerikanska superhjältarna. Masken från Spider Man var en annan vanlig mask i gänget.

De sprang upp på bilarnas kylare, hoppade vigt upp på bussarna och sprang fram över busstaken. Fanns de takluckor var de snart inne i bussarna och sprang eller klättrade runt på säten och uppe på hyllorna. Så var de strax ute igen. Turistbussar med öppna tak, där turisterna kunde sitta högt uppe, blev bemötta av springande stjärnspindlar i mittgångarna.

De hoppade över till träden, till utskjutande delar av byggnaderna, till skyltar eller hängde i någon markis, över till taket på Stureplanssvampen och så tillbaka till någon buss eller lastbil. Så snart de kunde hoppade de eller sprang vidare, alla glada och ropandes att nu var stjärnspindlarna i stan.

Från busstaken hoppade de vidare in i kontor och till restauranger och barer. Där gjorde de volter eller andra akrobatiska konster, för att snabbt vara ute igen. Antingen hoppade de vidare till ett annat tak eller träd, eller så till någon ny buss, där de klättrade upp och ner, eller gjorde gester eller grimaser åt chauffören och passagerarna.

Människor som såg dem skrattade och applåderade. Polisen var snart på plats, men på grund av trafikstockningar och trängseln, gjorde de tappra men tafatta försök att få tag i något byxben eller kalufs som svischade förbi. Det såg enbart roligt ut, så polisen som insett dessa, drog sig tillbaka. Istället kom det fotografer och andra som skulle försöka identifiera de som störde ordningen.

Med webbkameror och actionkameror filmade de medverkande ungdomarna och deras kompisar allt som hände och lade ut det på nätet. Det fanns hela sidor där man kunde följa enskilda unga artister på deras färder i och utanför bussar och butiker.

När Gregor gjorde ett tecken, försvann alla de unga glada åt var sitt håll, omöjliga att spåra eller leta upp. De hade kommit överens om att återses någon helt annanstans, för att inte bli anhållna av polisen.

En och annan medborgare och vän av ordning försökte också ingripa för att få tag i någon av dem, men för säkerhets skull hade de flesta av dem smort in sin hud med fett, för att vara svåra att hålla fast.”

Sålunda lyder den Obearbetade Textmassans inledning, så här:

”Färjeläget.

– Har vi fått med allt? Ingen som glömt nåt?


Vid första anblicken, en helt vanlig familj. Uppe i en björk i Vanadislunden, sjöng en koltrast. Rudolf var på ett strålande humör. De andra satt på sina platser i bilen och hade ännu inte riktigt vaknat. Johan på baksätets vänstra sida och Turid med Tummen på den högra. Kristin var kartläsare och satt på passagerarsätet, bredvid Rudolf.
Han vred om tändnyckeln. Motorn i Volkswagen Passat Kombi gick igång på alla fem cylindrarna.
Bilen lämnade Vanadisvägen bakom sig, svängde ut på Sveavägen mot Wenner-Grens Center, runt Roslagstullsrondellen och fortsatte E18, Norrtäljevägen.
Kristin torkade nattsanden ur ögonen. Morgondiset över Brunnsvikens stilla vatten löstes upp av solstrålarna. De passerade Frescati, Stocksund, Mörbylund, Djursholm och Danderyd. Till höger om vägen rusade Roslagsbanans tåg.
Dofter från vallmo och kåda. Humlor och bin surrade. Guldgula rapsfält böljade. Turid kände den sötaktiga doften kittla i näsan. Fönstret var neddraget. Tummen hade nosen ute i vinddraget. Han fnös, frustade och höll på att ramla ut. Turid drog in honom.
Rudolf undrade:

-Vilket var det nu igen, Kappelskär, eller Kapellskär?


Kristin tittade på kartan:

– Kapellskär, tror jag. Så Backlunda och Lurbacka. Vi bör snart vara framme vid färjeläget.


Bilen svängde av från E18 och in på Backlundavägen. Backlunda kyrka syntes knappt genom de högväxta lönnarna.

-I den här stenkyrkan, sa Rudolf, har Albertus Pictor dekorerat väggarna.

-Jaså, sa Kristin, det visste jag inte.
Svartskimrande hästar gick och betade ute på en äng. I dikesrenen stod två skyltar:
”Färja till Lurbacka” och ”Här slutar allmän väg”.
Vägen sluttade ner mot färjeläget. Rudolf drog i handbromsen. Tio minuter kvar till avfärd. Familjen klev ur och sträckte på benen. Kristin tittade upp mot himlen och pekade:

-Vad är det där?

-Det är en helikopter, sa Johan.

-Det ser ut som ett flygande tefat, sa Turid. Ett ufo.


Föremålet blänkte till. Ett bländande sken.

-Nu är det borta. Konstigt!


Alla stirrade på varandra. Kristin sa:

-Det var nog bara en halo…”