”It is a well known phenomenon that man, as a being edowed with consciousness and memory, cannot imitate chance perfectly, and it is the cryptologist’s task, among other things, to discover and make proper use of these deviations from chance.”

Marian Rejewski 

I Stjärnbruket förhöll man sig istället till det egna projektet som en estetisk och konstnärlig version och vision. Det var som att likna funktionalismens skyskrapor med de medeltida gotiska katedralerna. Höga byggnader som markerade makt och rikedom, men ändå med olika funktioner. Mer av Blixt Gordon och Stålmannen, än Einstein och Bohr.

Hjärngänget och Stjärngänget vid SpåRätt hade många bollar i luften och järn i elden. De ville ta över där samtiden, likt en gammal vagn, fastnat i snö, is och sörja.

Trots att de i mycket anknöt till neoidealismen, ville de fortsätta oberoende. Solitärer som ingick i ett kollektivt nätverk.

Det fanns de, upprorsmakare och uppviglare, som inget hellre önskade än ökad oro och fler konflikter bland människorna. Kaoset hoppades de skulle leda till tillfällen av uppmärksamhet, för vad det nu var som de trodde på.

Konflikten i samhället utanför Dreva Bruk, Breda Hjärnbruk och SpåRätt blev allt hetare och intensivare. Samtal, diskussioner och debatter kunde övergå i handgemäng och i värsta fall till upplopp. Den gemenskap och samhörighet som funnits tidigare, i både återskapandet av hembygden och kulturarvet, och digitaliseringen och den andra maskinåldern, uteblev. Hembygden blev för allt fler det man en gång för alla lämnat bakom sig.

I varje rike hade man drömt om en härskare eller en kung som enat riket. Det må ha varit Julius Caesar, Kung Arthur eller Stiftelsen, i Isaac Asimovs Stiftelse-romaner.

Hade inte makten i alla tider kallat sina allra mest fruktade fiender för lagbrytare och upprorsmän? Var inte kättarna för kyrkan och inkvisitionen, upplysningstidens terrorister?

Eftersom den var en unik satsning med i huvudsak amatörer, fanns det många kritiska röster från experter och professionella rymdforskare. Varför, undrade man, skulle utomjordingarna just välja att ta kontakt med dem, som varken hade rätt utbildning eller djupgående erfarenheter? Varför i stort sett kasta pengarna i sjön, med att använda sig av amatörer, istället att vända sig till de som kunde sina saker?

Men utomjordingarna hade inte ställt upp några ekonomiska villkor, utan hänvisade till att allt handlade om rätt engagemang.

Man försökte påskina att rymdstyrelsen och ISS också hade kontakt med utomjordingar, men att det var hemligt och sekretessbelagt. Av vad Sophie fått veta från De Andra, fanns ingen sådan kontakt.

Sophie kunde bara svara att de ansåg att de redan hade färdiga förbindelser, av tredje, fjärde också kanske till och med femte graden. Något som de inte kunde bevisa, så längde De Andra inte var med på att offentliggöra det.

Därför var det heller inte ovanligt att det dök upp skumma figurer som utgav sig för att vara allt möjligt, men som var spioner, ute efter att söka information om Stjärnbrukets kontakt med De Andra.

Neoluddisterna kritiserade Stjärnbruket därför att de var så naiva och godtrogna att de endast trodde gott om De Andra. De anklagade Johan, Ylva, Evert och Anneli för att ha hittat på alltsammans. För att få uppmärksamhet, få in pengar från reklam och tigga pengar från aningslösa äldre damer. Resurser som familjen Frånlandsvind och deras protegéer ändå bara skulle slösa bort på oväsentligheter som design, kläder och utseende.

Det gamla hjärngänget och det nya stjärngänget ville behålla sin självständighet och oberoende. De ville inte bli indragna i de många rörelser, organisationer och nätverk som uppstod och spred sig bland neoidealisterna. Ideologiska dagssländor som var styrda av självutnämnda småpåvar och kungar, ute efter att stärka sin egen maktposition.

Ju populärare de blev, desto ytligare och kortsiktigare var deras verklighetsbeskrivningar. De som kunde konsten att skapa en buzz, men inte att hålla intresset brinnande.

Inte heller neoluddisterna var så samspelta som de först kunde verka. I de allra strängaste formerna kunde de påminna om religiösa sekter där man fortfarande använde sig av häst och vagn och undvek senare tiders mekanik och teknik.

Andra neoluddister var inte fullt så teknikfientliga. De kunde till och med acceptera bensinmotorer och diesel, men gränsen gick istället vid elektriciteten och elektroniken. De försvarade sig med att fossila bränslen ändå var något välkänt och naturligt.

Olja och bensin användes också till tekniker där abstraktionsnivån var låg och det var lätt att själv reparera och skaffa fram reservdelar till maskinerna.

En sådan uppfattning kunde man bland neoluddisterna verkligen inte hålla med om.

Baltazar, med robotarna Anders och Andreas, var då och då ute på kortare turnéer, för att lansera nya idéer, men också göra reklam för SpåRätt. Baltazar var skeptikern, medan Anders och Andreas turades om vem som skulle företräda neoidealismen eller neoluddismen. Som vanligt utförde de sitt hattrick, för att roa och förvirra.

Från Dreva Stjärnbruk hade idéerna spridit sig vidare till konstskolor och utställningar, om hur man skulle gestalta och planera framtidens rymdstationer.

Det allra vanligaste var att använda sig av metaforer kring Noas ark. Inredningsarkitekter valde begränsade ytor som i passagerarfartyg, kryssningsfartyg eller ubåtar. Studier av forskningsstationer både från djupt nere i havet till högt ute i världsrymden. Konststudenter och konstskoleelever vallfärdade till museifartyg som Regalskeppet Vasa och den ryska ubåten u137. Man studerade undervattensstäder och djuphavslaboratorier under havsytan där fiskar med lyktor i pannorna simmade omkring i ett konstant mörker.

Birgitta blev den första av stjärnspindlarna som utsatte sig själv för rymdens ensamhet. Likt en kvinnlig Robinson Crusoe stängdes hon in i en simulation av en rymdstation, för att där i tre månader träna ensamhet. Som enda sällskap hade hon med sig sitt sällskapsdjur, en eremitkräfta med namnet Humboldt, döpt efter Saul Bellows roman ”Humboldts gåta”. Vad är mer hemlighetsfullt än en eremitkräfta, tänkte Birgitta när hon döpte Humboldt.

Birgitta skulle simulera astronaut i ett laboratorium i Star City, strax intill den forna Lill-Jansskogen.

För att hon inte skulle känna sig instängd var dörrarna ut till Star City alltid öppna, men det var en psykologisk erfarenhet och träning att inte utnyttja den friheten. Det var inte menat som ett experiment i klaustrofobi, men i att kunna hantera ensamheten under en längre tid. Vad skulle hon sysselsätta sig med? Vad skulle hon uppleva som meningsfullt? Skulle eremitkräftan Humboldt vara ett tillräckligt sällskap?

Vilka arbetsuppgifter skulle hon kunna uppleva som så meningsfulla att hon under den tiden, nittio dagar, också upplevde sitt eget liv såsom tillräckligt meningsfullt?

Birgitta hade själv valt hur hon skulle ordna sin tillvaro. Janne Carlsson och Lottie Knutsson från Ministralen gått igenom hennes val, justerat och gjort några smärre ändringar.

Birgitta var en av stjärnspindlarna, med inriktning på att följa med i rymdstationen SpåRätt 2, till planeten Ellek, utanför stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran. Ändå var det Ministralen som just nu ledde tävlingen ut i rymden.

SpåRätt 2 hade inte lång tid kvar till avfärd. Kanske redan inom ett år, eller två? Nedräkningen kunde snart börja.

Såsom stjärnspindel var hon fysiskt vältränad och psykiskt i god kondition.

Birgitta, på skämt av kamraterna i stjärnspindlarna kallad för ”Den Heliga Birgitta” därför att hon var så cool. Hon kunde påminna om både dataspelshjältinnan Lara Croft, med Angelina Jolie i rollen, och Stieg Larssons hjältinna i Millenieböckerna: Lisbeth Salander. Salander som var en inspiration hämtad från serietidningshjältinnan The Wasp, medlem av The Avengers.

Birgitta hade själv varit med och utformat denna femton kvadratmeter stora yta, kopierad från en gammaldags friggebod. Det var meningen att utrymmet skulle påminna om en liten stuga av trä, eller ett litet hus ute på den svenska landsbygden, i hembygden. En eftergift åt neoluddisterna, kunde en del av neoidealisterna tycka.

Här skulle hon leva sitt liv i minst nittio dagar. Hennes arbetsuppgifter bestod mest av att sitta vid ett kontrollbord. Kontrollbordet var också det en simulation av kontrollbordet i SpåRätt 2. Det måste alla i SpåRätts besättning behärska in i minsta detalj.

Tillsammans med andra ur stjärnspindlarna kunde hon träna i kommunikation och signalspaning. De som dygnet runt satt vid ett kontrollbord inne i Star City, för att finnas till hands om Birgitta behövde hjälp eller ville avbryta sin övning. Ett nödläge kunde uppstå för vem som helst. Hela experimentet byggde på självkontroll, egenvård och uppmärksamhet på de inre signalerna.

Resten var anpassat till en vardag i ensamhet, med en koj, en träningscykel, en ribbstol, bokhylla, dator, bildskärm, ljudanläggning, 3D-skrivare, vanlig skrivare, garderob med lådor, kokvrå med mikrovågsugn och induktionshäll, kylskåp, frys och en avancerad återvinningscentral. Till det hörde också en avancerad toalett med toastol, tvätthandfat och en liten tvättmaskin. Allt kompakt och komprimerat.

Tvättmaskinen var tillverkad så att tvätten var kemisk, med samma kemikalier som kunde användas många gånger om. När medlet var förbrukat en gång för alla, kunde man återanvända det till bränsle. Smutsen, som för det mesta bestod av svettpartiklar och hudavlagringar, kunde bli till utskriftsmaterial till 3D-skrivaren.

Teknikerna i SpåRätt hade vidareutvecklat gyroskop mot gravitationen, så att Birgitta och de andra i rymdstationen kunde röra sig som om hon vore hemma på jorden. Därför var också friggebodrepliken med normala viktförhållanden, på jorden.

Var inte detta i sig ett nederlag eller en kompromiss, för att förhindra henne från att uppleva hemlängtan, nostalgi och vilja återvända till Tellus?

Stjärngänget och neoidealisterna var medvetna om att det visst kunde tolkas på det sättet. Ändå var det inget fel att undvika det spartanska och puritanska. De var inte ute efter att utsätta sig själva eller någon annan för onödigt lidande eller för känslokyla.

Ensamheten var ett träningsmoment och en test. När det första gänget av stjärngänget från SpåRätt och stjärnspindlarna hade etablerat sig som grupp ute i rymden, var ju grundidén den att de skulle umgås och ha roligt och trevligt tillsammans. Inte att de skulle sitta var och en för sig, i en friggebodsreplik.

Det var en gammal fördom att framtiden skulle vara hård, kall, känslolös och endast logisk. Som om filosofen Ludwig Wittgenstein tillsammans med Adolf Hitler, gamla skolkamrater för övrigt, skulle utforma framtidens människor till arv och miljö.

Framtiden fick inte heller bli någon potemkinkuliss, bestående av vackra naturlandskap med betong, granit, stål och glas bakom.

Tack vare 3D-skrivarna kunde man hämta inspiration från l’art nouveau, jugend, Gaudì i Barcelona, Adolf Loos gamla byggnader i Wien och de gamla passagerna söder om rue Montmartre i Paris.

Åter skulle hembygden byggas in i arkitekturen, både i Star City, i rymdhotellet StarStead och i rymdstationen SpåRätt 2 och SpåRätt 3.

Arkitektgruppen i makerspace hade suttit tillsammans och studerat tusentals bilder av byggnader från hela världen, för att filtrera fram sådana stilar och uttryck som kunde ge SpåRätts rymdhotell och rymdstationer inte bara funktioner utan också former, stilar och karaktär. De höll på att fastna i modernismen och postmodernismen, innan de gjort ett studiebesök till Skansen för att titta på den gamla Bragehallen invid tornet Breidablick. Kunde inte Bragehallen påminna om en fornnordisk rymdstation? Fanns det inte likheter mellan Bragehallen och SpåRätt kunskaps- och informationscenter?

Det fanns ett gammalt föraktat uttryck: kosmopolit. Det kunde nog sägas motsvara begrepp som ”världsmedborgare”, eller någon som hörde hemma överallt. Ändå var det inte långt från ”kosmopolit” till ”kosmonaut” och från ”kosmonaut” till ”astronaut”. Därför hade Björn Ìsbjörnsson redan väglett Sophie fram till hans eget ihopsatta ord: ”Astropolit”. En astropolit hörde naturligtvis hemma i Astropolis. Stjärnstaden. Star City.

Birgitta fick gott om tid på sig att förbereda sin nya lya. Hon kallade den faktiskt, eftersom hon var en vän av vilda djur, för ”Varglyan”. Med sig hemifrån hade hon en tavla med vargmotiv, ett kramdjur föreställande en varg som hon vunnit på lotteri på Skansen och en inspelning med vargar som ylade.

SpåRätt hade tillsammans med Lisa för Själens arvtagare, Zahra och Pierre, satt samman en meny och en kokbok som Birgitta kunde använda sig av för att laga mat och hämta inspiration till nya rätter. Zahras mor Maya var ju specialist på mat från Bangladesh.

En hel del av maten och maträtterna kunde de förlaga. Visst kunde Birgitta ifall hon ville laga hela måltiden själv, med att lägga bönor i vatten, långkoka och laga till grytor och stuvningar. Men det skulle varken vara energisnålt eller vara meningen att det skulle uppta hennes tid, i Varglyan. Dessutom fanns risken för att något kunde gå fel, när hon förbrukade så mycket vatten eller elektricitet. Sådant skulle hon aldrig kunna göra ”i skarpt läge” ute i rymden.

Väl förberedd skulle hon spara både tid och energi. Med minskade risker för att något skulle gå fel, behövde hon heller inte bli arg eller ledsen om ifall något gick fel.

Ett nytt ungdomsmode uppstod där allt skulle associeras till rymden, med silver, glitter, ljus och ljud. Space Style var fött. Det var naturligtvis Harriet Backe som stod bakom den nya trenden.

Ylva och Johan, med lärdomar hämtade både från Rudolf, Kristin, Sven, Siv men också Gustaf Blom, visste att det materiella var en förutsättning för allt skapande, i teknik och konst.

Därför skulle konstnärer och andra artister gestalta, förtydliga och förmedla sådant som kunde upplevas som diffust och som, ännu så länge, fanns avlägset borta i upplevelsens horisont. Det var just sådant som Rudolfs fru och Johans och Turids mor Kristin utfört som arbeten som bokdesigner och illustratör.

Bibliotekarien i SpåRätt, Björn Ìsbjörnsson visade Sophie på en bok om Denis Diderot och Encyklopedisterna. Den franska Encyklopedien som blev färdig år 1780, efter en hel del turer och skandaler. Också på den tiden var vetande ett hot mot den tidens makthavare. De som trodde att de visste, men som anade att andra visste mer och bättre.

Det pågick under upplysningstiden i Frankrike och andra länder i Europa en klappjakt på de filosofer och andra som både ifrågasatte Kristendomen och den maktstruktur som hängde samman med religionerna. För de som blev gripna och anklagade, kunde det leda till både tortyr och dödsstraff, ofta med att brännas på bål.

Därför sökte man sig andra vägar fram till hur rymdstationen skulle kunna skapas och förverkligas, med att utgå från språket, svenska språket.

Det var Björns idé. Han föreslog att de skulle kunna ha som inspirationskälla Svenska Akademiens Ordlista, SAOL, från år 2015. För att inventera bland orden och finna fram till sådana associationer och tankelekar, att de kunde tänka sig och gestalta rymdstationen först och främst som ett språkligt experiment.

Frågan var inte ny, men orden, begreppen, frågeställningarna och problemen hade antagit nya dimensioner, i Nickes tankar om Språkets arkeologi. En återkommande sådan förändring i språkbruket kom att handla om vad som var hemma och vad som utmärkte ett hem, mer än bara en bostad, eller en adress, när människorna var lediga från sitt arbete, eller deltog i någon fritidsaktivitet.

Orden hade fått andra betydelser, från att man beskrivit utvecklingen och framstegen, till att man började tala om förändring, förändringsbenägenhet och öppenhet för att förändras till de villkor som tillhörde dagordningen.

I SpåRätt arbetade man från många olika håll, samtidigt. Det var ingen tillfällighet att man också valde en inkörsväg också via språket.

Då, på 1600-talet under upplysningstiden, liksom i nutiden, åren 2030 till 2041, var man orolig för hur arten Sapiens och människorna skulle utvecklas.

Sverige hade varit i symbios med Frankrike, och senare Tyskland. För att bevara ”Det Gamla Sverige”, sökte man i både Manhemsförbundet och Götiska Förbundet efter det svenska och svenskarna som särart. Naturen var fortfarande, ännu så länge, runt stugknuten. Varken autostrador eller panoramor skymde sikten.

I deras föreställningsvärld var Dalarna och Bergslagen de områden i Sverige som allra mest var särpräglat svenska.

De hade tidigare hämtat tankar från Francis Bacons Det Nya Atlantis och Arthur Hazelius Skansen. Nu läste Sophie om Denis Diderot och Encyklopedisterna. För att använda som handbok Svenska Akademiens Ordlista. Det var genom en språklig visualisering, tänkte Sophie, som SpåRätt 1 skulle formas och gestaltas.

Jim Legg hade trott, efter att noggrant ha studerat de dokument som Kristin funnit i kvarndammen, att Axel och Sophie von Dreva, tillsammans med Magnus Gabriel De La Gardie deltagit i en hemlig rörelse som gick tillbaka både till frimurarna, rosenkorsarna, upplysningstiden, Magna Charta, Occitanien, katarerna, gnostikerna, manikeismen, och vidare tillbaka till Göbekli Tepe. En kontakt som invånarna där haft med De Andra, för över tolvtusen år sedan.

Alla de människor som i alla tider ansett att Människan var Guds avbild och att människorna var skapelsens krona. Något som man inte kunnat hålla med om, ifall man istället ansåg att mänskligheten redan för årtusenden sedan haft kontakt med levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter.

Under hela 1900-talet hade det i Sverige och Europa uppstått ett förakt för det egenhändigt gjorda. Det som blev fint och eftertraktansvärt, var det fabriksgjorda och masstillverkade. Allt som var grovt och motspänstigt, sågs som av sämre kvalitet. Därför åt man hellre luftiga fabriksbakade långfranskan, än gammaldags hembakat grovt bröd med fullkornsmjöl. Det nya skulle vara strömlinjeformat, finfördelat, lättuggat och lättsmält. De fina människorna sökte efter det bekväma livet. Just det att man hade det bekvämt, var beviset på att man hade lyckats i sitt liv.

Framtiden kunde man föreställa sig, i förhållande till det som redan fanns.

Bland både neoluddister och neoidealister hade det uppstått extrema rörelser som förespråkade ekologisk diktatur mot de ledare och stater som förorsakade flyktingströmmar och klimatförändringens konsekvenser.

När robotar, automater och andra digitala maskiner tog jobb efter jobb från unga outbildade människor, höjdes protesterna mot de företag som enbart använde maskiner som arbetskraft. Men hur att tvinga dem till att förändra sitt system? Vad fanns det för värde i att varorna och tjänsterna utfördes av ofullkomliga och imperfekta människor, istället för de maskiner som kunde producera dygnet runt och året runt?

Det fanns fortfarande de som kallade sig för ”humanister” som ville kräva ansvar från allt i samhället där man ersatt människor med maskiner, men alla visste ändå att varorna, tjänsterna och produktionen kunde ge de bästa produkterna, samtidigt som de kunde hålla de lägsta priserna för konsumenterna.

Alla sådana problem blev avgörande för makthavarna att försöka få ut så många människor som möjligt ut till rymdstationerna.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

Man trodde, kort sagt, att människor i det förflutna varit mycket bättre organiserade än de var. Det var talets gåva, inte skriften, som hade gällt.

Neoluddisterna kunde inte som på legenden Ned Ludds tid, slå sönder allt mekaniskt som kunde hota deras försörjning, men de kunde förstöra allt som de upplevde som ett hot, oavsett värde eller funktioner.

Det var en språklig överenskommelse som också utestängde dem som inte kunde förstå och tala som de. Diktaren och författaren Viktor Rydberg ville driva språkbruket så långt, att man bytte ut ett utländskt, latinskt ord som ”pessimism”, till ”svartmod”.

Den avgörande skillnaden var att neoluddisterna förr kunde ha kallats för nationalister, konservativa, reaktionära eller traditionalister. Men inga av dessa benämningar stämde överens med de som ville hålla kvar vid det gamla, kända och, i brist på bättre ord, hembygden.

Både neoluddisterna och neoidealisterna utgick från varsin andliga gemenskap. Det var bara det att man lade olika betydelser i ordet ”andlighet”.

Inom neoluddismen var andligheten synonymt med det folkliga.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt. Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en alldeles särskild och unik plats i det svenska landskapet.

Neoluddisterna såg framtiden som en händelseutveckling, där människorna skulle bli kvar på jorden och planeten Tellus. Neoidealisterna var istället inställda på att emigrera bort och ut från det som var mänsklighetens födelseort. Det kunde motsvara det andliga steg som de religiösa förr kallat för himmelriket.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

Enligt Olof Rydbeck den Äldre var Sverige identiskt med det sjunkna Atlantis, eller världens äldsta land och rike. Det var ett argument man även använde utomlands, då man ville få bekräftat från andra stater Sveriges betydelse i historien. Det var detta folk som man kom att kalla för ”göterna” och som blev till en myt och en verklighet, för göticismen och Götiska Förbundet.

För att kunna undvika inbördes krig i framtiden, sökte man ena länderna Finland, Norge, Danmark, Sverige och Island, till en större enhet, Norden. Därför uppfann, hittade man på, en germansk folkgrupp, göterna, som man antog funnits i hela norden, från tidernas begynnelse och fram in i 1800-talet.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Eftersom neoidealisterna skröt om att de var intelligenta, logiska och rationella, kunde neoluddisterna bara svara med att de gärna klarade av att se sig själva som enfaldiga, dumma, men med sunt förnuft och bondförnuft. Ingen skulle ändå kunna tala om för dem vad de skulle tänka och tycka. Ingen skulle därför ha rätt till att förklara dem för vara utanför, misslyckade, akterseglade eller ”levande fornminnen”.

Det var flera människor, då som nu, som upplevde industrialismen, ångmaskinerna, klockorna, järnvägen och senare bilarna som ett hot mot inte bara naturen, men också kulturen. Fler och fler av de som tidigare bott ute på den svenska landsbygden flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna och bo i stadsbygden, istället för i hembygden, på landsbygden.

Det var sådant som flera svenska författare skrivit om, både August Strindberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Per Anders Fogelström, Sara Lidman, Stig Claesson och Kerstin Ekman.

Genom världsutställningarna i Paris 1867 och Wien 1873, vaknade intresset för det främmande och annorlunda. I Sverige var både Dalarna och den samiska befolkningen i dåtidens Lappland, exotiska. Det var det som var värt att visa upp, inte det alldagliga och tråkiga, i den blivande industrinationen Sverige.

Järnet, stålet, kopparen, den svenska skogen och vattenkraften blev det som gjorde Sverige till ett exportland. Efter trettioåriga kriget och Sveriges stormaktstid, med den världsberömde kungen Karl XII, fanns ett självförhärligande, men också en nostalgisk längtan tillbaka till ”fornstora dar”.

Den tidens förespråkare för att ”rädda det svenska kulturarvet”, blev föregångare till Neoluddismen, då man antog att något väsentligt för alla svenskar var på väg att försvinna för alltid.

Men, undrade de som skulle bli till Neoidealismens ideologer och tänkare; kunde man bevara och hålla vid liv sådant som inte längre användes och brukades? Till vilken nytta?

Det var neoidealisterna som döpt deras antagonister och motståndare till neoluddisterna. De samtyckte, efter en kort tids betänketid.

Det var inte så konstigt att neoluddismen var så mycket mer omfattande än neoidealismen, då neoluddisterna kunde hänvisa tillbaka till ”förr”, som kunde sträcka sig tillbaka till 1800-talet, men också till Sveriges stormaktstid, eller vikingatiden, Vendeltidens, Järnåldern, Bronsåldern, Stenåldern, urminnes tider eller världens skapelse.

Neoluddisterna kunde både hänvisa tillbaka till det hedniska, asatron, Snorre Sturlasson och fornlämningar och fornminnen. Men de kunde också följa tillbaka i tiden till bibeln och Gamla Testamentet, då svenskarna skulle vara ättlingar till en av gubben Noas söner.

Snorre Sturlasson hade också skrivit om att guden Oden kommit med sitt folk, hit upp till Skandinavien och Norden, från Turkiet.

Dessa tänkesätt kunde användas som argument mot neoluddisterna, men det hade ingen betydelse, då det som var av vikt, var att svenskarna, eller göterna, här i Sverige och Norden, blivit till detta säregna och storslagna folk av hjältar. Drömmen om det storslagna och önskningarna om hur världen borde se ut, tog över.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i det gemensamma ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt. Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en naturnära plats i det svenska landskapet.

Den neoidealistiska andligheten gick tillbaka till upplysningstiden och filosofer som Platon och Aristoteles. Men också en nyfikenhet och ett intresse för någonting kommande, i Det Nya, i framtiden. Mötet med andra levande varelser, på andra planeter, i galaxer långt borta, ute i universum, var också det en andlig upplevelse. Det som enligt neoluddisterna bara var påhitt eller i värsta fall hallucinationer.

Neoidealisterna, även om det också fanns de som var religiösa och kristna, använde sig av beteckningar som från vår tideräknings början, eller från Big Bang.

Neoluddister och neoidealister kunde i början vara eniga om det gemensamma ursprunget. Samtidigt var det som om det uppstått en spricka, mellan Det Gamla och Det Nya. Sprickan blev till en klyfta, som blev allt vidare och djupare, när den tredje maskinåldern tog över allt mer av arbetena.

Neoidealisterna gjorde inte saken bättre, då de förklarade att Det Nya kunde man bara förstå, om man var både intelligent och intellektuell. Det fick många bland neoluddisterna att känna sig enfaldiga och förminskade.

Neoluddisterna ville även i framtiden bo och leva kvar på planeten Tellus, som de kallade för deras hembygd.

Neoidealisterna, som kunde sägas tillhöra etablissemanget, var inriktade på att söka sig ut i världsrymden, för att, förr eller senare, möta levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter. Enligt deras synsätt var mänsklighetens tid på planeten på väg att ta slut.

Det hade även uppstått religiösa sekter, som på fullt allvar trodde att människorna kunde komma i kontakt med utomjordingar, genom astralresor i en riktning.

Resenärerna, utvandrarna och emigranterna klev ner i kistliknande kapslar. Där skulle de, enligt sektledare som Adam Moses Jesus, kunna resa iväg i deras astralkroppar. Kvar skulle bli endast skalet, den kropp de levt i på planeten Tellus. Men eftersom den förra ägaren inte längre behövde sitt tillfälliga jordskal, gick resterna och kvarlevorna till återvinningen. Sekterna var också noga med att all egendom skulle testamenteras till dem.

De flesta av sektens kritiker ansåg att detta var båg och bedrägerier, men var och en hade ändå rätt till att få tro som den ville.

Det hade även hänt vid Dreva Bruk att stjärngänget tidigt en morgon vaknat av oljud. Evert och Anneli hade varit först på plats och sett hur mörka skepnader i gryningsljuset försökt förstöra SpåRätt kunskaps- och informationscenter. Det som skulle utgöra basen till SpåRätt rymdstation.

I sådana projekt fanns det alltid underförstått att man skulle återvända till det trygga livet på jorden och på marken.

Stjärngänget i stjärnbruket ville skapa och förändra. Därför arbetade de både med skisser och modeller, men också i full skala, ute i verkligheten.

Men, vilka var De Andra?

De Andra som Sophie lite på skoj liknat med hattifnattarna i Tove Janssons böcker om Mumintrollet. Kristin som trott att De Andra var älvor som visat sig i närheten av kvarndammen, vid kvarnen, i närheten av Dreva Bruk.

Men kunde inte älvorna också vara alver, eller ljusgestalter som änglar? Eller de så ofta omtalade släktingarna och vännerna i slutet av den tunnel som många som varit i nära-döden-upplevelser berättat om?

2. Familjen Flinta och Familjen Jetson.

Den generationen som Rudolf, Kristin, Siv och Sven tillhörde, hade vuxit upp med den nya världshändelsen televisionen, där de som barn hade kunnat titta på både Familjen Flinta och Familjen Jetson. De tecknade teveserierna var tillverkade av William Hannah och Joseph Barbera. I de båda underhållningsserierna för barn, levde Familjen Flinta i en fyndig version av Stenåldern och Familjen Jetson i en lika fyndig version av Rymdåldern.

I Familjen Flinta var de flesta bruksföremål hand- eller fotdrivna, eller med aktiva detaljer av verksamma urtidsödlor, urtidsfåglar eller sabeltandade tigrar. En hackspettliknande fågel fungerade som pick-up på grammofonen, som antagligen spelade gamla ”stenkakor”. Så avbröt den spelandet för att fälla en lite ironisk kommentar.

I Familjen Jetson åt man sina måltider i form av ett piller, övervakades av chefen i sin privata bostad, i något som liknade den glättiga framtidsvisionen från George Orwells 1984.

Med facit i handen, år 2035, skulle säkert alla föredra att leva i Familjen Flintas värld, hellre än i Familjen Jetsons sterila och fantasilösa rymdstationsmiljö. Den tydliga skillnaden var att allt i framtiden skulle bli mer automatiserat och mer bekvämt.

Det som skiljde Familjen Jetson mest från Familjen Flinta, var sakernas tillstånd. I Familjen Jetsons värld var alla och allting uppkopplat till en automatiserad och digitaliserad värld. Familjen Flinta bodde i stenhus, som i en stenålderns villaområde. Familjen Jetson bodde i en lägenhet, någonstans i en stadsliknande miljö. Någon natur kunde man inte ens ana.

Men var det så enkelt att Neoluddisterna ville leva som Familjen Flinta och Neoidealisterna som Familjen Jetson?

I ett hem likt Familjen Jetsons bostad, där allt skötte sig själv. Framtidens människor skulle kunna använda hela sin vakna tid på dygnet, till relationer och att umgås med varandra.

När neoidealisterna höjde blicken mot himlen, vände neoluddisterna ögonen ner mot marken och jorden. För de ena var hemlängtan till en stjärna långt borta. För de andra var hemmet en numera övergiven plats någonstans i den svenska kulturlandskapet.

Med de senaste experimenten inom genetiken kunde man återskapa inte bara människor från förr som funnits och levt tidigare. Man skulle till och med kunna skapa en eller flera parallella artificiella evolutioner, utanför och bortom den som Charles Darwin beskrivit i sina bok ”Om Arternas Uppkomst”.

Ljuset gav människorna förmågan till att se och upptäcka avvikelser, kontraster och felsignaler. Det var sådant som ledde människorna vidare i verkligheten och i livet.

De religiösa bland neoidealisterna hade som slogan:

”Över Allt. I Allt. Genom Allt.”

Andra valde att resa ut i världen, se sig omkring och kanske till och med emigrera. Det var så som neoidealisterna valt att göra. Såsom svenskarna gjort i början av 1880-talet, då 325000 svenskar valde att lämna Sverige, kanske för alltid, för att sätta ner sina bopålar i USA. Lika många, på den tiden, som bodde och levde i Stockholms innerstad. Hela befolkningen i Stockholm, emigrerade till USA.

Många böcker och filmer kom att handla om ett ungt par som inte längre kunde klara sig och överleva ute på landsbygden någonstans i världen. De stod där med två tomma händer och frågade varandra.

Lösningen, den enda som de kunde finna, var att bege sig in till staden eller flytta till ett annat land där de trodde av möjligheten till ett bättre liv fortfarande fanns att finna.

Det blev allt vanligare att människor skaffade sig en eller flera robotar, att ta hand om de tråkiga och enformiga sysslorna hemma i bostaden. Det fanns robotgräsklippare och robotdammsugare, samtidigt som man ofta pratade om ”smarta hem”.

Robotarna blev till både sällskapsdjur och som skötte markservicen i bostäderna. En robot var för många människor fortfarande en plåtnicklas, en R2D2 eller C-3PO i StarWars-filmerna, eller en liten Wall-E, i Walt Disneys och Pixars dataanimerade familjefilm.

En robot kunde i framtiden vara en självorganiserande maskin, med förmågan att kunna styra och programmera sig själv, i rutinhandlingar eller i nya händelser. En maskin som till och med skulle kunna plocka sönder och reparera delar av sig själv, likt roboten i Terminatorfilmen.

Människor som led av olika fysiska eller psykiska handikapp blev friare och mer oberoende när de inte längre var tvungna att förlita sig till människors bistånd och hjälp.

I rymdstationen SpåRätt 1, fanns robotarna inordnade i rymdstationens eget elektroniska, digitala datasystem, likt datorn HAL 9000, i filmen ”År 2001 – Ett rymdäventyr”.

I SpåRätt 1 fanns till och med möjligheten till att höra datorn tänka och resonera med sig själv, om olika metoder och lösningar. För den intresserade fanns också tillfälle att samtala med datorn, för att göra egna logiska analyser eller ge mer detaljerade order.

Man hade fruktat att robotarna skulle kunna bli helt oberoende och självständiga i förhållande till människorna och därefter kunna förse sig själva av det som de behövde. Att robotar skulle kunna konstruera robotar som var både intelligentare, mer kreativa och konstruktiva, än människorna. Vad hade en robot för egen motivation, till att bli bättre, än vad då?

Då allt fler människor blivit arbetslösa och sysslolösa i samhället, var det också fler som hade som enda försörjning sin medborgarlön. En lön som de fick ut varje månad, till att betala sin bostad för, köpa mat och kläder och lite pengar över till distraktion och förströelser.

De valde att stänga in sig med sina närmaste, i rena och sterila miljöer, av rädsla för att bli sjuka eller skadade, av sådant som var främmande och okänt. När de inte själva höll kontakten med omvärlden, visste heller inga andra om att de fanns där inne, inneslutna i sin egen bostad.

Andra blev aktiva i att vara med på att bygga rymdstationer, antingen för att tillverka maskiner, eller för att tänka ut praktiska och funktionella lösningar. Rymdstationerna skulle bli till framtidens hembygd.

Människornas förmåga till att förstå förändrades, då förståelsen inte längre enbart handlade om manualer, beskrivningar och instruktioner. Förståelsen blev också till en djupare upplevelse.

Annars blev det allt vanligare med förarlösa taxibilar, eller att man ett bostadskvarter delade på flera bilar. Istället för att kvarteret ägde sina bilar, kunde man leasa dem från något bilföretag.

Efter en tid frångick man både bussar och tåg, för att ersätta dem med förarlösa bilar. Bilen blev på så vis också en ny social mötesplats, där man, medan man reste tillsammans, kunde ta en fika och sitta och prata under färden.

Det var nödvändigt, som med de elektriska, förarlösa och flygande bilarna, reglerade i trafiken från satelliter ute i rymden. Som människorna i kontrolltornen höll ordning på, både på vägarna och i luften. Tack vare gps och ständiga uppdateringar och uppgraderingar kunde man undvika krockar, köer och liknande trafikproblem. Man kunde till och med, i god tid innan man hann fram, boka in sig på en parkeringsplats dit man skulle åka.

Det fanns inget skäl att resa någonstans, annat än för att ses och ta en fika tillsammans, då och då. Eftersom de flesta arbetsuppgifter ändå sköttes hemifrån, var man inte längre så beroende av att passa tider, eller att ses på bestämda dagar eller klockslag. Det var också sådana erfarenheter som man återskapade i rymdstationerna.

Cheferna hade numera regelbundna samtal med sina anställa, så att alla arbetade med samma mål. Annars fanns det gott om rutiner till hur man skulle lösa återkommande problem och frågor.

För att ge SpåRätt 1 lite av hembygdskänsla, tillverkade man med gamla verktyg, i ett träliknande material utskrivet av 3D-skrivaren, både invändigt och utvändigt drakslingor och drakhuvuden, likt en gammal norsk stavkyrka.

Företagen började också anpassa sina verksamheter till rymdstationsliknande miljöer och byggnader. En fördel med det var att, oavsett i vilket företag eller verksamhet man befann sig, var det lätt för alla att hitta och att kunna arbeta. Det behövdes därför sällan någon längre inskolningstid, eller att arbeta i alltför strikta arbetsgrupper.

Detta kunde tyckas vara perfekt, men för de som arbetat länge med samma arbetsuppgifter kunde det också upplevas som enformigt, tråkigt och andefattigt. Det fanns ingenting som var inspirerande eller som lockade till nya lösningar i fantasin.

När någon upptäckte en sådan rutin och meddelade det till ledningen, fick personen en belöning eller förmån, som tack för hjälpen. Så arbetade man i ledningen genast fram instruktioner och logaritmer till en robot, som kunde utföra handlingen istället för en människa.

Det upplevdes i början som något positivt hos människorna, men allt fler av neoluddisterna såg detta som ett hot mot mänskligt utförda arbetsuppgifter.

IOOIIOOI IOOIOOI STURE