Textmassans resa från A till Ö.

Den gällande turordningen:

Beställare är den som mer än gärna verbalt, från mun till mun, formulerar budskapet i klartext. Som ett hängivet åtagande önskar personen i fråga att informationsbiten når fram till adressaten i god tid före anslaget träder i laga kraft.

Varje motståndskraftigt resistent immunförsvar under ytan består av ett otal delbara eller odelbara cellkonstruktioner.

En av cellen ”Ellens” verbalt begåvade ((med arbetsinstruktionen: ”Skriv som du talar”) nedtecknar ordalydelsen i stora hela som den verkar.

Ärendet överlåtes till en för tillfället friställd steganograf. Ifall det till äventyrs inte skulle finnas någon sådan närvarande och tillgänglig, kan skuldbördan läggas närmast stående Tydare.

Denna intill besatthetens extrempunkt förhärdade ordjonglör är betydligt bättre utrustad som hantverkare, än med språkekvilibristens medfödda begåvning för perfektion.

Utan uteblivet, tilltagande mankemang, visualiserar Tydaren/Steganografen det icke verbaliserade uttrycket till, varken mer eller mindre, tiotusen tomma och intetsägande ord.

Turordningen fortsätter i given tågordning:

Precis som i Schack, Dam och Go, förblir Svart, svart och Vitt, vitt. Gråa nyanser och färgrika kontraster bör upplevas som hund och katt.

Tydaren bör som initiativtagare undvika förväxlingen mellan det Ena och det Andra.

Den besvärade kuriren är försedd med en väl inrepeterad försvarsmekanism. Om ifall objektets komprometterande innehåll upptäcks, kan logistikern ställa sig helt frågandes, inför kalla fakta.

Ut ur lingvistikens semantiska organiska apparat hämtar samt överför Budbäraren, ärkeängeln ”Joe Does”, förslagsvis i ett mekaniskt piano eller ett utslitet cellofodral, textmassan, inklusive kontexten och däri klartexten, till en välansluten steganograf på andra sidan.

Joe Does är sedan urminnes tider van vid att högst flexibelt anpassa sina tillbordalagda handlingar till oförberedda omständigheter.

Transportören av textmassan med kontexten i, är informerad om objektets värde. Även om Gemene Man upplever detta som en obegagnad toarulle, bör upplevelsen vara detsamma som om Objektet-i-Sig vore en äkta porslinsvas från Ming.

Helt objektivt är Informationsbiten för alla inblandade, lika klibbig.

Intrigmakaren har till arbetsuppgift att förse händelseutvecklingen med minst en uppenbarligen, olöst, adrenalinframkallande konflikt.

Uttryckt med ungefär samma ord, men för Gemene Man förhoppningsvis mer begripligt:

”Paradoxens otillräckliga inre, lockar hos Gemene Man fram upplevelsen av samma otillfredsställande intrig.”

Bokstavstroende agenters ansats är att verkställa så att klartexten, såsom den är formulerad, inte når fram till adressaten i befintligt skick.

Just vid det här tillfället uppstår ett sådant oväntat arrangemang. Adressatens korrespondent befinner sig antingen på ett annat ställe, eller på ett annat håll.

Joe Does vet att det Ena och det Andra på intet sätt utesluter det Tredje. Självklart kan det andra stället inte bara finnas tillgängligt på ett annat håll, utan till och med, kanske på en okänd, annan ort.

Mottagaren NN uppenbarar sig som en blixt från klar himmel. Den luttrade Joe Does rör varken ett finger eller ens antydningen till en ofrivillig muskelryckning i högra mungipan. I ett huj glider pianot eller cellofodralet ur hand i hand.

Tillbaka inom verksamhetens trygga väggar, lägger NN dossiern i den blivande intressentens in-låda. Om en bild säger mer än tusen ord, så hur många bilder går åt till de, än så länge obekanta och främmande, tiotusen?

Äventyrare av en högre dignitet, tillämpar metoden:

”Tids nog, när tiden är inne, får vi se vad som är på gång…”

Efter ett antal liknande kontroverser når textmassan adressaten.

Adressaten och Steganografen kan, men inte tvunget, vara samma aktör.

Vid sin högra hand, sett ur betraktarens synvinkel, är aktören försedd med en professionellt anpassad Steganograf.

I det senare fallet utgör den mottagande Steganografen ännu en station, en länk i, inpå varandra tätt följande kedjereaktioner.

Steganografens verktygslåda består av ett begränsat otal vitt skilda tekniker att välja emellan. Som sig bör, utesluter inte det ena det andra, men inte alltför sällan hamnar det tredje i ett utsatt undantagsläge.

För Gemene Man kan denna tilldragelse lätt anses vara obekväm, men Steganografen, van vid att ta varje tillfälle i flykten, upplever lasten som en dygd. Undantagsläget, som ett dolt fack, kan ses som en skänk från ovan.

Efter minst tre sköljningar framträder textmassans kontext. Skyddstexten avlägsnats och emulgeringen stelnar till en symbolisk arketypisk-artefaktisk klartext om Idén-i-Sig. Klartexten kan visa sig handla om gudinnan Inanna som ursprunglig, biologisk moder till kaosgudinnan Eris.

Inanna i extas är troligtvis förebilden för Sankta Teresa i extas.

Under en stjärnklar sommarhimmel över Eufrat och Tigris möter hon sig själv i deltats spegelbild.

Mellan skenet från ljuskällan och den återkastande ytan kan Tydaren uppleva kontexten när den fortfarande är i vardande.

Då dokumenthanteringen är väl färdigberedd, sänds klartexten vidare i form av en färdigtuggad informationsbit.

En kompletterande närstudie av händelseförloppet bör ge en ytterligare, förstärkt förståelse av delsträckornas stationer:

Efter att ha tillgodogjort sig textmassan innan och utan, kan Tydaren ha upptäckt, funnit, avslöjat täcktexten, tolkat informationsbiten och uppskattat värdet av dess aktualitet.

Regeln som råder i det specifika sammanhanget är följande:

”Goda Råd är som regel Efterkonstruktioner.

Väl Förberedd är att Göra Detsamma som att Lära”.

Ett sådant praktiskt handlag kan inleda den långa utbildningen till auktoriserad, men, även i fortsättningen, informellt ansluten Steganograf.

Varje otillräcklig paradox, otillfredsställande konflikt eller obearbetad intrig, kräver antagonister av rang.

Motståndarsidan utgörs av Bokstavstroende. Deras främste kännetecken är och förblir att hellre tro på Bokstaven, än att ta någon på Ordet. Ordet i Meningens intention, typ: ”Har man sagt A, så måste man säga B.”

Bokstavstroende tar hellre mer än gärna textmassan för given. Upplevt i den tvådimensionella tidsrymden återstår inget reserverat bagageutrymme åt vare sig hexaedrar eller tesseraktrar.

Bokstavstroende förlitar sig hellre på Enigma II, än att på fullaste allvar intressera sig för ordbehandlingen. Ett passivt, kanske omedvetet, undandragande av en sådan manöver kan på sikt förleda antagonisten in i hybris som ökar exponentiellt med ljuset på kvadraten, eller i det gällande nuläget, lumen i tessarakten.

När informationsbitarna har fyllt sin funktion, sänds de oavkortat vidare till en diskret anlagd, i dunklet förlagd, slutförvaringsort.

Uppsamlandet av arkivhandlingar per hyllmeter går över förväntan alltför bra.

Detta kan i vissa öron låta överdrivet optimistiskt, men betänk hur arten Skapelsens Kronas, från begynnelsen, lätta bagage sedan dess, från dag till dag, bara har tilltagit i omfång och viktklass.

Ett luftsprång genom tidens vingslag:

Sapiens, eller den uppblandade bastarden mellan Neanderthalare och Sapiens, levde på jorden som kringvandrande nomader. Utan vare sig gryta eller recept, åt de, med livet som insats, det som fanns ur hand i mun.

Långt efter tiden för Göbekli Tebe och Enheduanna.

Med denna något okomfortabla anordning kunde nomaden alltmer övergå i rollen som samlare av naturalier samt fram till dess, obearbetade artefakter.

Arbetsminnet var bra att ha när det gällde. Till vardagens bestyr hade det visat sig vara helt bortom all kritik, otillfredsställande. Då processorns kapacitet krävde alltmer handlingsutrymme, uppstod obehagliga minnesluckor.

Sedan vår tideräknings upprinnelse har mänskligheten prioriterat förmågan till anpassning i nya miljöer.

Dagens kognitiva beteendevetare följer mallen att: ”Intelligens är att kunna kritiskt granska och ifrågasätta egenskapens pragmatiskt anpassade resultat”.

Vid det här laget kanske Tydare undrar hur en obearbetad textmassa kan fungera ute i det verkliga livets skarpa nuläge.

Bokstavstroende äger ofta högre förväntningar än vad som krävs. En finansiellt anpassad regissör börjar av fullt begripliga skäl, med slutscenen.

Då inspelningens allra första ögonblick inträder, står aktörerna, agenterna och andra handelsresande inför ofullbordat faktum. De är förhoppningsvis nyvakna, nyfikna och, än så länge, pekuniärt oberoende. Producentens tillika arrangörens bittra erfarenhet säger att missnöjet växer med tiden. Alltså bör aktörerna fortfarande befinna sig i en, än så länge orörd och oskuldsfull, stämning av harmoni, positiva förväntningar och en framtidstro utan dess like.

Steganografen som redan sedan barnsbenen i koltåldern är väl förtrogen med isärplockandet av lösa stycken.

Bokstavstroende, som hellre rör sig innanför vardagens eländiga tillkortakommanden, har inga högre förväntningar på omvärlden än att var och en som ytterst motvilligt drar sitt strå till stacken, föredrar att utföra uppdraget utan minsta antydan till ansträngning utöver vardagens jämna plågor.

En upplysning vars stringens inger Steganografen impulsen till initial irrationalitet. Talesättet om ”Det som böjt ska bli, måste böjas i tid” stämmer väl överens med tillvägagångssättet i tillverkningsprocessen.

Från Textmassa till Klartext. Ett väl förberett utkast till Textmassan, ger stor chans till utdelning i form av Klartextens innebörd.

I den gällande ordningen ingår att börja med innehållets egentliga, ursprungliga, innebörd. Den mer skapande av nu levande Steganografer finner mer av spontan arbetsglädje med utgångspunkten i slutresultatet.

Sålunda lyder Textmassan så här:

”I de primitivt utformade associationsbanorna ökade impulsernas marschhastighet som effekt av återkommande påminnelser.

Neuronerna växte i den riktning där mer avgörande minnen av obearbetade varseblivningar gestaltade som sinnesintryck låg i träda. Moder Natur var, för att undvika härdsmälta, förutseende nog och utformade dammluckor som i huvudsak verkade som delvis uteslutande filter.

På så vis kunde Sapiens använda hjärncellerna till vad som för tillfället dök upp. En sådan lagringsenhet tillskrevs kilskriften. En motsvarande förekommande i vår tid består av sorterade och osorterade oktaver baserade på, bitvis, antingen ettor eller nollor.

Liksom rävens gryt, har också Steganografin-i-Sig flera vitt skilda in- och utgångar.

Det ständigt bedrägliga logisk-matematiskt-rationalistiska påståendet sover aldrig, inte ens i godan ro, i sin linda under bar himmel.

Lekar med otillräckligt av illusioner, magiska tricks, synvillor, världsomspännande bedrägerier, samt i förhållande till en permanent, ständigt pågående, krisartad ekonomi, immateriella, planeringsluckor där Tydare in spe, helt utan annan ersättning än den rent ideella, kan utföra organiserade, psykofysiska manipulationer som ”Kurragömma”, ”Burken”, ”Hallihallå”, eller ifall regnet står som spön i backen, ”Gömma Nyckeln”.

Problem kan uppstå då Bokstavstroende lägger en allt tyngre vikt på tecknens onomatopoetiska ljudbilder. I språkstudion, i korridorsamtalen och framför kaffeautomatens monotont surrande processer kastar de bokstavligt och bildligt talat förbehållslöst ut barn, som stavelser, ord, satser, stycken och meningar, ut genom det öppna fönstret indränkta av omslutande holistisk-cybernetiska badvattnet.

Ett betydelselöst resultat tvingar in alla inblandade i generationer av traditioner vars naturliga ursprung inte längre är att finna. Syftet med denna tvångshandling är att först förespråka och förespegla för dem som orkar invänta marshmellow-effekten, att en avsevärt mycket bättre miljö, likt en uppåtsträvande tornado, kommer att skymta i förväntanshorisontens väl tilltagna underkant.

Nuvarande till 100% arbetsför postiljonen skulle enligt gängse rutiner och gammal vana hellre förlägga de sekretessbelagda, plomberade tubkikarfodralet under en väl utvald eklut kontraproduktiv och betydelsefulla pusselbitar av aktiverad information, istället för att hamna i postiljonens hamnar i byrålådanDet som Bokstavstroende vill ha sagt med en enda bokstav, kan Steganografen brodera ut till en hel harang. Steganografen tar till sådana ”slag-under-bältet”-metoder som bildligt, symboliskt eller abstrakt.

Föregående satte dödsstöten rakt in i den springande punktens akilleshäl. Med bistånd från Loke, avlossade Höder misteltenen mot Balder och detta förorsakade i samtliga läger ett väldans rabalder.

Den Allvetande Storytellern beskriver med äkta inlevelseförmåga vilka konsekvenser detta alexanderhugg oavbrutet kunde leda till.

Ute på kyrkbacken enades de två lagen om hur det ena eller andra inte skulle förstå ett ord av vad motståndarna ville ha sagt. Då en dristig man försedd med munkavle tillät yttra sig om överenskommelsen: ”Hela Milky Way kan ju inte omvandlas till ett enda kolossalt friluftsmuseum ”Skansen”.

Arkivarier har i samtliga av historiskt kända tidsperioder utsprunget från ett segt släkte. Det sägs ligga i  blodet och ryggmärgen att, oavsett hur blod sprutar, svetten lackar; kunde de inte avstå från driften att samla på sig allt möjligt av varierande värde.

Objekten, relikerna, replikerna samt artefakterna ledde obönhörligt fram till sortering, kategorisering, registernummer och äkta, tillförlitliga, dokument.

Tydare med historia som ryggstöd känner säkert till vad en ringa knapp kan förorsaka någonstans längst in och bak i kulvertar kantade med grågrönblå arkivskåp.

Blotta minnen hämtade år 1849, då upplopp uppstod vid Aston Place om vilken skådespelare som bäst kunde tolka och framföra William Shakespeares ”MacBeth”. Så visst kunde arten Sapiens beröras på djupet av historiens vingslag.

I dokumentens tvådimensionella världar kan flera liknande debatter vara bra mycket mer engagerande för Gemene Man ur Huse och offentligt tillsatta Kulturberikare utsatta i hemmets lugna vrå.

Försigkomna teaterrecensenter i ropet hyr hellre in överaktiva fotbollshuliganer som i icke tillräckligt välorganiserade mobbar utagerande tillskriver antagonisternas pelarhelgon löst sammansvetsade mixar av skamlösa begrepp och ogrundade tillmälen.

Med en sådan enkel, strategisk och taktisk fokusering på den oförberedda teaterrecensentens hejdlösa förtvivlan, skyndar sig den tilltalade, men nu undflyende, osentimentala influensern undan och ner inunder maktens korridorer för att där, i en tankesmedja, tillsammans med retoriskt tilltalande lobbyister och somnambula mullvadar, lägga upp planen för ett bakhåll. Hellre skjuta en oskyldig postiljon, än sig själv i foten.

Före digitaliseringens informationshantering var det särdeles vanligt att professionens handlag och tumregler överfördes från generation till generation. Då ingen avkomma av manligt kön fanns till handa, kunde till och med en försigkommen dotter, begåvad med läshuvudet på skaft, överta kvarlåtenskapen.

Arkivarierna från den tidigaste koltåldern och upp till sista sekunden av livets slutskede, såg under livets gång dagens ljus ett fåtal, enstaka ögonblick. Ljusskygga var det på något sätt inte. Dock fanns det sådana bokmalar och kalenderbitare vars tappar och stavar blivit så avtrubbade i skenet från energisparande lampor, att de hellre blundade, än insåg hur mycket de gått miste om.

Då och då uppstod sällsamma ljuspunkter. Tillvaron var nog egentligen inte tillräckligt dyster, men informationssamlandet pågick dygnet runt i ett obskyrt dunkel.

Den tysta kunskapen om registreringens traditioner, sedvänjor och kontinuitet fortsatte oförtrutet.

Om någon ung arkivarie av någon ytterst ovanlig slump, mellan skåp och lådor, råkade stöta på en kontorsflicka eller sekreterare av motsatt kön, kunde Amors bevingade sändebud dyka som en objuden gäst.

Amorinerna, eller ”puttisarna” var för konststycket bättre lämpade än den bästa av kyodoskyttar.

Också ovan himlens skyar kan gradantalet skilja sig som mellan dag och natt. Alla bågspännare var inte Amors barn. Sådana lättingar till intrigmakare som hellre föredrog att lyss till den ljuva tonen från en bristande sträng, kunde få sina nyrökta ålar serverade på ett guldfat.

Ett oväntat möte mellan två eldiga ungdomar, kunde sätta fyr på hela den alfabetiska ordningen från A till Ö. Kronologin och med konungalängderna från Hedenhös och fram till Drottning Victoria drog ihop sig i hettan.

Även uppflammandet har en tidsbegränsad livslängd. Förälskelsen kunde försvinna i skenet från en ljungeld. Övervakningskontrollens exekutive handläggare kastade sig huvudstupa över uppgiften.

För att motverka att den nyss levande flamman skulle falna till glöd och aska överilade Övervakningskontrollens främste företagsamme ögontjänare och arrivist till den rubinröda knappen för undantagstillstånd och pågående nödläge.

En hyperaktiv och överkvalificerad ersättare med sin evigt brinnande olymposfackla med texten ”Liberty enlightening the World” som enda verktyg kunde Allrahögsainstans och den Allvetande Storytellern bedöma läget som blott historia.

Nu var det ingen fara på taket. De av Ödet förutbestämda kände omedelbart hur attraktionskraften och lagen om sympati åter förenade dem i en hög låga.

Vad som sedan hänt med den spjuveraktige lättingen, var det ingen som visste. Hälsan tiger still. De som anade hur det egentligen stod till, var tystare än muren. Ett envist rykte vandrade runt att hjärtekrossaren degraderades till tillsyningsman över Frysrummet. Där låg brustna organ i köordning, i väntan på att åter inlemmas i frånstötande, men inte alltför hårt censurerade organtransplantationer.

De monomana mullvadar som stod utanför utbudet av monogama motsatser fann en sista återstående mening i närläsandet av handskrivna postitlappar, aldrig ivägsända brev, alltför utdragna artiklar, blåkopior och stenciler.

Samtliga informationshanterare har någon gång i karriären uppför själva erfarit detaljrikedomens sällsamma klibbighet.

Om i-Sighetens tautologiska fortsatta utsatta rörelse i återvinningen.

Uttrycket ”-i-Sig” är utrustad med en avgörande betydelse. Allt kan vara ”-i-Sig”, men föreställningskonsten är ändå ytterst beroende av Tydarens förmåga till upplevelser utöver de i vardagen vanligast förekommande.

Täcktexten har för den professionelle, men ofta underbetalde, Tydaren/Steganografen något av en förförisk svävande, odalistisk förvändning. 

På en och samma gång innefattar, innesluter, omsluter, omfamnar, omfattar formen summa summarum. Med hänsyn till närstående efterkommande borde intressenten uppleva dess värde mer än bara som en ytlig replik från brasklappen som sufflösen, i samband med kostymbytet i mellanakten, glömt bort.

Om ”i-Sig”-värdets funktion:

”-i-Sig”-värdet har i den västerländska idéhistorien, från Platon (Idévärlden), Immanuel Kant (”Das-Ding-an-Sich”) ”Tingen-i-Sig” fram till dolda budskap i artefakter och arketyper, en given roll och betydelse. (Tvekande, tvivlande skepticister kan med varm hand hänvisas till avhandlingar av Pierce och de Saussure).

Formen-i-Sig har ett problem som Innehållet-i-Sig, saknar.

Utvecklingen ledde till en exponentiellt tilltagande alienation mellan producent, konsument och produkt. Ytan ersatte en alltför utdragen och långrandig, tidsbunden verklighetsförankring. Förpackningen, omslutningen, formen, kostade mer än varan smakade.