Andra valde att resa ut i världen för att sig omkring och kanske till och med emigrera.

Det var så som neoidealisterna valt att göra.

Såsom svenskarna gjort i början av 1880-talet, då 325000 svenskar övergav fäderneslandet Sverige för att sätta ner sina bopålar i USA.

På den tiden motsvarande antalet invånare som bodde och levde i Stockholms innerstad, emigrerade till kontinenten där andra närstånde, levde på mjölk och honung. Då de inte fördrev tiden med att skära guld med svensk Morakniv, drack de ett helt glas Bourbon och beskådade från saloonens terrass en av otalet duellstrider som på den tiden tillhört vardagen i de flesta av Vilda Västerns gudsförgätna kulisstäder.

Alltför många böcker och filmer handlade i huvudsak om ett ungt par som inte längre kunde överleva ute i landsbygdens övergivna svältkatastrofer, någonstans i världen.

Där kunde de stå med två tomma händer och frågade varandra:

Erk, du?

Maja, du?

Hur ska vi haet?

Vi får allt ta’t som vi haret…

Så kan vi inte ha’et!

Maja, du! Det har du så rätt i!

Erk, du! Vi får allt taet nået annorstädes fra!

Maja, du! Ta steget i all hast mot Amerrkabåten, så drar jag det tyngsta lasset, med min arma kropp!

Erk, du. Så ska vi fået!

Lösningen på gåtan, den enda som de kunde finna, var att bege sig in till staden eller flytta till ett annat land där de trodde av möjligheten till ett bättre liv fortfarande fanns att finna.

Det blev allt vanligare att människor skaffade sig en eller flera robotar, att ta hand om de tråkiga och enformiga sysslorna hemma i bostaden. Det fanns robotgräsklippare och robotdammsugare, samtidigt som man ofta pratade om ”smarta hem”.

Tiden den gick och klockan den slog. Många solar skulle runda Tellus samtliga fyra hörn.

Allmogen med Chreti och Plethi samt Gemen Man övergav Brukssamhället, upptäckte Moderniteten, överlevde med livet i behåll i Industrialismens smoggrika luft, skuttade och skrattade sig från Wall Streets Speak Easy’s svarta röktyngda lokaliteter, genom efterdyningarna från WW1

Robotarna blev till sällskapsdjur och som skötte markservicen i bostäderna. En robot var för många människor fortfarande en plåtnicklas, en R2D2 eller C-3PO i StarWars-filmerna, eller en liten Wall-E, i Walt Disneys och Pixars dataanimerade familjefilm.

En robot kunde i framtiden vara en självorganiserande cybernetisk simuläcker gynoid, med förmågan att kunna styra och programmera sig själv, i rutinhandlingar eller i nya händelser. En maskin som till och med skulle kunna plocka sönder och reparera delar av sig själv, likt cyborgen i Terminatorfilmen.

Människor som led av olika fysiska eller psykiska handikapp blev friare och mer oberoende när de inte längre var tvungna att förlita sig till människors bistånd och hjälp.

I rymdstationen SpåRätt 1, fanns robotarna inordnade i rymdstationens eget elektroniska, digitala datasystem, likt datorn HAL 9000, i filmen ”År 2001 – Ett rymdäventyr”.

I SpåRätt 1 fanns till och med möjligheten till att höra datorn tänka och resonera med sig själv, om olika metoder och lösningar. För den intresserade fanns också tillfälle att samtala med datorn, för att göra egna logiska analyser eller ge mer detaljerade order.

Man hade fruktat att robotarna skulle kunna bli helt oberoende och självständiga i förhållande till människorna och därefter kunna förse sig själva av det som de behövde. Att robotar skulle kunna konstruera robotar som var intelligentare, mer kreativa och konstruktiva, än människorna. Vad hade en robot för egen motivation, till att bli bättre, än vad då?

Då allt fler människor blivit arbetslösa och sysslolösa i samhället, var det också fler som hade som enda försörjning sin medborgarlön. En lön som de fick ut varje månad, till att betala sin bostad för, köpa mat och kläder och lite pengar över till distraktion och förströelser.

De valde att stänga in sig med sina närmaste, i rena och sterila miljöer, av rädsla för att bli sjuka eller skadade, av sådant som var främmande och okänt. När de inte själva höll kontakten med omvärlden, visste heller inga andra om att de fanns där inne, inneslutna i sin egen bostad.

Andra blev exalterade i att jobba med konstruktioner av rymdstationer, antingen för att tillverka maskiner, eller för att tänka ut praktiska och funktionella lösningar. Rymdstationerna skulle bli till framtidens hembygd.

Människornas förmåga till att förstå förändrades, då förståelsen inte längre enbart handlade om manualer, beskrivningar och instruktioner. Förståelsen blev också till en djupare upplevelse.

Annars blev det allt vanligare med förarlösa taxibilar, eller att man ett bostadskvarter delade på flera bilar. Istället för att kvarteret ägde sina bilar, kunde man leasa dem från något bilföretag.

Efter en tid frångick man bussar och tåg, för att ersätta dem med förarlösa bilar. Bilen blev på så vis också en ny social mötesplats, där man, medan man reste tillsammans, kunde ta en fika och sitta och prata under färden.

Det var nödvändigt, som med de elektriska, förarlösa och flygande bilarna, reglerade i trafiken från satelliter ute i rymden. Som människorna i kontrolltornen höll ordning på,  på vägarna och i luften. Tack vare gps och ständiga uppdateringar och uppgraderingar kunde man undvika krockar, köer och liknande trafikproblem. Man kunde till och med, i god tid innan man hann fram, boka in sig på en parkeringsplats dit man skulle åka.

Det fanns inget skäl att resa någonstans, annat än för att ses och ta en fika tillsammans, då och då. Eftersom de flesta arbetsuppgifter ändå sköttes hemifrån, var man inte längre så beroende av att passa tider, eller att ses på bestämda dagar eller klockslag. Det var också sådana erfarenheter som man återskapade i rymdstationerna.

Cheferna hade numera regelbundna samtal med sina anställa, så att alla arbetade med samma mål. Annars fanns det gott om rutiner till hur man skulle lösa återkommande problem och frågor.

För att ge SpåRätt 1 lite av hembygdskänsla, tillverkade man med gamla verktyg, i ett träliknande material utskrivet av 3D-skrivare, invändigt och utvändigt drakslingor och drakhuvuden, likt en gammal norsk stavkyrka.

Företagen började också anpassa sina verksamheter till rymdstationsliknande miljöer och byggnader. En fördel med det var att, oavsett i vilket företag eller verksamhet man befann sig, var det lätt för alla att hitta och att kunna arbeta. Det behövdes därför sällan någon längre inskolningstid, eller att arbeta i alltför strikta arbetsgrupper.

Detta kunde tyckas vara perfekt, men för de som arbetat länge med samma arbetsuppgifter kunde det också upplevas som enformigt, tråkigt och andefattigt. Det fanns ingenting som var inspirerande eller som lockade till nya lösningar i fantasin.

När någon upptäckte en sådan rutin och meddelade det till ledningen, fick personen en belöning eller förmån, som tack för hjälpen. Så arbetade man i ledningen genast fram instruktioner och logaritmer till en robot, som kunde utföra handlingen istället för en människa.

Det upplevdes i början som något positivt hos människorna, men allt fler av neoluddisterna såg detta som ett hot mot mänskligt utförda arbetsuppgifter.

”IOOIIOOI IOOIOOI STURE”, med vilket menas:

”Vägen från Ystad till Haparanda är betydligt längre än den i motsatt riktning.

Även om det är en fredagseftermiddag före helg, så gäller för alla och envar att rappa på. Tidspillan är för ingen, ingen tillfredsställande lösning.

Paradoxen om reseförhållandena mellan Ystad och Haparanda kan, med några få utvalda ord, tolkas så här:

”Sinsemellan talar Latituderna sitt lokaldialektala språk, men sett från Longitudens förväntanshorisont, består anpassningssvårigheterna mellan graderna av en rumslig diagonal som sträcker ut sig från Antarktis till Arktis. Denna misshällighet sägs bero på att Tellus yta är mer tredimensionell, än platt. Att Gravitationskraften inte styrs inifrån Tellus centrum, utan från Antarktis lägsta fryspunkt (Zero Kelvin).”

Ifall verksamheten uppfyller samtliga krav på återvinningsbara för-, om- och kretslopp, kan Beställaren, Steganografen och Kuriren inneslutas och omslutas av en och samma fysiska hud.