Tydarens eklektiska synergieffekt.

Tydaren, iklädd Odysseus toga, for med sina mannar till ön Ajaja. Där stod June Carter, Nick Carters tilltänka, i Jenny Greenteeth paranta behag.

Sjöhäxans amazoner var vilda av åtrå. Tydaren, tätt följd av sjöbusarna från skeppet Largot, såg fram mot en het natt i Liliths Bordello of Human Blood.

Odysseus och June Carter byter looks snabbare än Madame Mim och Merlin. Då June Carter fortfarande ligger i blomstersängen likt en sovande Törnrosa, skyndar sig Odysseus ut på Arkadiens himmelska ängder, ägnar Olympos en stund av hängiven förundran, väcker sjöbusarna och, med Odysseus i spetsen, rustar åstad ner mot Largot.

Jenny Greenteeth, åter innanför June Carters objektifierade venusgestalt, upplever sig befinna sig i ett välsignat tillstånd. Vem som är den biologiska fadern är mer än uppenbart.

Lilith framkastar en kliniskt ren förbannelse mot änglamakaren.

Strax nedanför Scillas höga klippa, slår förbannelsen till och, sjöbusarna, som inte alls förvandlats till saltstoder, möter en osynlig vägg av vidskepelse.

June Carter, som har ett sjuhelvetes humör, får skylla sig själv. I känslosvängningar mellan eufori över den kommande tilldragelsen och dystopiska föreställningar om hämnden mot Tydaren, alias Odysseus, utmanar honom i en metamorfosisk kamp.

Odysseus och hans, intill döden, trogna sjöbusar, ställs inför faktum. En andlig hinderbana bestående av de vanliga bastionerna, vattenpassen och skeppsbrottsfällorna, återstår efter strapatserna, en försåtminerad doserkurva. Den är lurig på så vis att om löparen utropar rätt ord, förblir den i förväg konstruerade effekten, outlöst.

Med ständigt rätt ord utslungad från tungan, kan Largots largonauter återinta sina traditionella positioner på fartygets olika stationer.

Ingen kan förutse sitt förutbestämda öde. Det går som det måste gå. De som inte är försedda med ett tillräckligt ordförråd, finner sig, i en Burridans åsnedräkt, vela mellan Fru Dygd och Fröken Lust. Den mer än perplexa situationen ger dem utrymme till eftertanke om vilken huvudattraktion som lockar mest; hetärena eller sirennymferna.

De övriga, men långt ifrån alla, förstår hur hela paradoxens kodlåsliknande rebuskostruktion, inser att nyckeln är en restituerad version av Publius Ovidius Nasos ”Metamophoseon libri”, med speciell hänsyftning på likheten mellan Pieter den Äldres hisnande ”Landskap med Icarus flykt”, där endast Icarus ändalykt syns över vattenytan, och den excentriske Salvator Rosas ”Empedocles Död” där en hybriskt övermodig söndagsfilosof utför ett svanhopp ner i vulkanens Etnas glödande svalghål.

Andra, änn så länge obekräftade, källor uppger att Empedocles, klarat fallet och, i tillstånd växlandes mellan stoisk apatia och epikureisk ataraxia, med dagg som huvudsakligt kosttillskott, tillbringar sina återstående dagar på satelliten Månen.

Drygt, på dagen, nio månader senare, uppstår en ”ingen-rök-utan-eld”- ryktesspridning där Informationsmemen låter omtala att Nick och June Carters oäkta avkomma till yrket valt kultivator av sådana bönor som Gemene man samt Crethi och Plethi till vardags förväxlar med underjordiska nötter. Resten av Aisopos pastischfabeln förblir fördold under postmodernismens Fågel Rocks vingslag…