Information som Produkt och Vara är klibbig. Objektet-i-Sig (återkommer till detta i ett senare stycke), dra till sig dammråttor, hägringar, desinformation samt lagom svårbegripliga faktoider.

Textmassan i orätta händer, förlitar sig inte Bokstavstroende på högst mer än hälften. På så vis också utgöra en kraftig försening av förståelsen för informationen.

All text skapad av antropocena människor innehåller, trots allt mot bättre vetande, något uns av sanning.

Detta tungt vägande skäl av sådan vikt är avgörande för att den mer uppmärksamma procenten av Allmänheten, Allmogen, Gemene Man samt Chreti och Plethi varseblir en tydligt avgränsad form.

Oberoende skriftställare har framställt det färdiga resultatet. ”Innehållet” utgör en icke helt betydelselös detalj. Efter diverse interna uppgörelser har Tydarna uppnått en samstämmighet angående Steganografens förmåga till att, bildligt talat, sväva på målet.

Funktionen omfattas av en motsvarande fysisk replik. En slev ser ut som en slev. En gryta ser ut som en gryta. Var och en som hört sagan om den överkokande grytan förstår sambandet.

En trivialitet kan tyckas, men under varje sådan yta döljer sig en murvlande mullvad. Majoriteten hamnar mer än ofta i osäkert läge.

Steganografin som hantverk kan ge sken åt i stort sett vilket föremål som helst. Lönnrum, lönngångar och lönnfack, från rätt håll betraktat, skiljer sig inte särskilt mycket från andra dagrum, lobbykorridorer eller fattigmunkens skrivpulpeter.

Det ytligaste av ytliga är bra nog:

”En ren bordsyta är kreatörens bästa vän.”

”Dagsljuset sveper in över den nybonade parketten. Under samlas skuggorna. I Varat finns något fladdrande lurt.”

Den springande punkten avgör allt. Immanuel Kants hypotes om den intrisikala ”i-Sig”-naturen, kan för den kanske hågade, inspirera till rätt handhavande. Om ”Das-Ding-an-Sich” existerar, bör ju hela verkligheten projiceras utifrån en ”Verkligheten-i-Sig”.

Kant tycks mena att, den som tar tillfället i akt, i flykten, själv kommer att uppnå stadiet av ”Sig Själv-i-Sig”. Långt före Gynts ”Sig-Själv-Nog”, måste ”i-Sig”-tillvaron uppvisa Guntrips ”Det Tjänstlediga Jagets rätta ansikte”. Tingen-i-Sig förmedlar en minnesvärd upplevelse av hur de verkligen är i sitt plötsligt uppstående varseblivande.

Föreställningen om mig övergår som en metamorfos till, inte helt oproblematiskt: ”Föreställningen-i-Sig”.

Andliga muskelsenor är inte helt olika de fysiskt anatomiska, fysiologiska, ergonomiska.

Under resans gång, gäller giltigt färdbevis. Det erhåller ingen nämnd och ingen glömd, i en handvändning.

Det intrinsikala ”Målet-i-Sig”, med en själv som kursledare och styrman ger tillräckligt utrymme för nya ansträngningar inför varje instrumentellt värde.

Ju fler instrument, desto mindre ansträngning. Sådana som sjökort, geografer, sextanter, kronometrar, kompasser, barometrar, kikare, barlast och utombordare förkortar resesträckan i distansminuter räknat.

”Sleven-i-Grytan”-exemplet är näst intill övertydligt och barnsligt enkelt. Gemene Man med minsta gnutta fantasi kan, men inte bör eller måste, iscensätta ett helt universum av ”Världen-i-Sig”.

Illusionen upplevs som regel i minimalistiska termer. Dagens astronomer, teoretiska fysiker samt de närvarande vid acceleratorn i CERN, förstår uttrycket: ”Så där uppe. Så där nere”.

Var kreativt skapad individ vet att uppslagen inte uppstår av sig själva, under en lupp eller från en överflygande örns ansträngande blick. De allra bästa tankesmedjorna har sina utskott vid kaffeautomater och i kön som pyser av desperation, utanför det andra stället.

Litteraturhistoriens giganter visar att en obegriplig textmassa överlever längre än en tidsanpassad dito.

de Bonos ”PRO” kan väcka irritation i samtliga av slutna kretsar, men allra mest uppe i de översta och innersta. En sådan ”PRO” inleder en oöverlagd korsbefruktning i tvärvetenskapen ”Eskatologisk Epistemologi”. Då debatterna är som hetast, kan arrangörerna utan problem bli av med de mest exklusiva platserna där även AC ingår i priset före skatt.

Var föreställnings instrumentella yta överbeskyddar ett intrinsikalt objekt.

Ett återkommande problem råder. Varje enskild föreställning som ett tänkbart objekt har i den andra meta- eller kvasi-tillvaron, en förtydligande ”Iscensättning-i-Sig”. Tanken består av ett oändligt antal av ”Allting-i-Sig, ”Någonting-i-Sig” och, följdriktigt, ”Ingenting-i-Sig”.

Det sist nämnda kan verka svårast att föreställa sig, men det först nämnda kräver en otrolig kapacitet av tänkbara föremål. Önsketänkandet kan av de mest hängivna, besatta, entusiasterna upplevas som rent förföriskt.

Även om den passiva åskådaren kan förhålla sig inaktiv inför flödet av enskilda och allmänna ”Ting-i-Sig” i en högre ordning av ”Ordning-i-Sig”, kommer densamma att uppleva anti-materian ”Kaos-i-Sig”.

Tillvaron-i-Sig är en ständigt virvlande malström av cirkelbevis. Liksom cellerna i ett förstadium till meios dras vissa mer till varandra, än andra. Tydaren kan inte utesluta att attraktionernas energier påverkar varandra med en tilldragande inverkan.

Hypotesen påminner, med eterisk rumtid och flytande virvelrörelser, om Descartes conatusprincip.

Korpusklar har ett betydligt större sammanhang i relation till Allrahögstainstans kursavvikelser. Sentimentala attribut som också överensstämmer med Spinozas Essens och Liebniz Monader.

Under nedstigandet tilltar övertrycket uppifrån och kapillärkraftens tryck, utifrån. På ett och ett halvt smaragdgrönt ljusårs avstånd har den tvetydiga kvarken övergått i stadiet ”korpuskel”. De euklidiskt definierade punkterna framkallar en mellanvåglängd av tsunamiska mått.

Stjärnans kärnmassa pressas samman. En kraftig implosion inträffar. I nuläget befinner sig Den Lyckliga Stjärnan mellan ett Svart hål och en Vit dvärg. Metamorfosens avgörande fas är nu oåterkalleligen till ända.

Och så säger Forskningsrådet att Vetenskapen saknar fantasi.

Samma utveckling leder till samma resultat. Bokstavstroende som Tydare utrustar sig med en Samlares tålamod. Samlandet föregås av sökandet och fortsätter livstid efter livstid, tills att också denna själ har uppnått densiteten till målbilden av ”Den Dansande Stjärnan-i-Sig”.

Allt fortsätter i samma kretslopp. Cirkulationen genomgår en ständig växling mellan konvex Kreation och konkav Destruktion. Labyrinten har endast ett inträde, men utgångarna är betydligt fler än vad Gemene Man kan ana. Det kan vara en fysisk anledning till att skräddarna började meditera.

Korpuskeln är så obehaglig att den inte ens måste gå två gånger framför en automatisk dörröppnare. Likt två enäggulor innanför samma slutna skal, här gestaltade i två identiska kvarkar, följer flödet genom Schrödingers kattlåda, evolutionen från återfödsel till återfödsel, sett från ett positivt perspektiv, solipsistiskt bättre jag i Någon-i-Själv.

Allrahöstainstans går var dag i lustgården, ansar, ser om och påtar runt de heliga örterna. På andra sidan om den omgivande muren finns negationen av ingenting (Horror vacui kan omöjligt påverkat George Kucors tolkning av hur benzedrinet, i Kukelés reverie, uppenbarat Ouroberos navelskåderi.)

Inte heller Tydaren går fri från tillrättavisande ansträngningar. Alienerande kraftfält influerar och manipulerar dennas upplevelse ut ur angränsande fokus.

Enskilda energierna i grupper av löst sammansvetsade nätverk strävar efter ökad rörelsefrihet. Den energi som lyckas slita sig bort från ett nätverk, hamnar oundvikligen i ett annat närstående.

Steganografen är väl förfaren med sakernas, tingens och artefakternas impulsiva tillstånd. En urgammal metod brukar fungera. Då ytan nu kan jämföras med avståndet uppifrån Mount Everests högsta topp och ner Marianergravens djupaste djup, finns oanade möjligheter att röra sig med.

Minimalismens kärna har lika mycket gemensamt med Reduktionismen som Reduktionismen har med Revisionismen.

Det efterlysta, eftertraktade och efterfrågade skenet uppstår då något närliggande till Textmassan, inklusive Kontexten och Klartexten, sticker ut. Detta, som i stort sett kan vara vad som helst eller finns till hands, bör dra  blickarna och öronen åt sig. Grannlåt framkallar berättigad avundsjuka. Ögonfägnad har nackdelen att mana den tysta majoritetens minsta gemensamma nämnare till utåtagerande likgiltighet.

Hur att forma situationen där något oväntat sticker ut?

Det som kan finnas till hands, är en tom konservburk med locket kvar. Den fyller Steganografen med havregrynsgröt som, helst från kvällen innan, men från morgonmålet samma dag går också an kallnat i en svart järngryta.

Där inne, inne i grötens mitt, placeras meddelandet som är avsett ska förbli hermetiskt.

Om ifall Steganografen inte har tillgång till ett fulladdat svetsaggregat, kan i nödfall silvertejp av bästa kvalitet motsvara kraven på förslutenhet. När förseglingen väl är avslutad fäster Steganografen runt burken en lite avskrämmande etikett. Om tiden så tillåter bör omslaget ha ett passande produktnamn (t ex ”Gammaldags Folkhemsgröt”, en oaptitlig bild föreställande grå sörja, samt innehållsdeklaration där förslagsvis orden: ”Vatten, havregryn, salt samt konserveringsmedlet pektin” förekommer.

Objektet placeras därpå ner i en container med obegagnade varor som passerat bäst-före-datum. Containerråttor avstår hellre än gärna från konserverad gröt. Där emot återstår risken att mer aktiva och engagerade av förbipasserande ensamstående mödrar som lever under lägsta levnadsstandard (mätt i Basbelopp i BNP per invånare) inte orkar hålla fingrarna i styr. För att inte frestelsen ska uppstå, kan etiketten förbehandlas med uppblött svavellever.

Med en sådan teoretisk förespegling kan Steganografen hysa gott om hopp angående informationsbehandlingen mellan avsändare och adressat.

Resten är en annan historia…