Resa med Fjodor.

Sitter här på en öde strand och funderar på hur att komma här ifrån. Att en öde strand kan vara så på en gång vacker och kuslig?

Det började med, som det alltid brukar göra, med att jag måste ta ut mina semesterdagar, innan de skulle gå upp i rök.

Min fästmö Isabella arbetade på ett annat företag.

Isabella och jag hade planerat en veckas semester på Birch Island, men så ändrade hon sig plötsligt då en sprudlande och inspirerande livskonstscouchen Kalle Kulligula inbjöd alla på Isabellas avdelning till en Boot Camp ute på kryssningsfartyget Castellet.

Dock skulle det visa sig att skeppet låg i docka och av alla på Isadoras avdelning, var det bara Isadora som kunde resa. Kalle Kulligula, som initiativtagare, hade förstås inget annat val, än att följa med henne som sällskap.

Ensam såg jag mig om efter en alternativ lösning. Min högst personliga natur passar mig som handen i handsken. Av det fåtal som känner mig beskrivs jag som förnöjsam och saktmodig. I mitt eget tycke upplever jag mig också vara godmodig och frimodig.

I Parlamentet hände för tillfället ingenting. Framstegspopulisterna hade vunnit det demokratiska riksdagsvalet och, som så många gånger tidigare, utlovat till Folket att, enligt parollen: ”Söndra och Härska”.

Den första delen av vallöftet utgjorde inget problem, men så långt som till slutet av det andra, kom de aldrig. De söndrade, söndrades och försvann som bortblåsta.

Vad återstod för Folket att bidra med, annat än att rasa sönder det lilla av konstruktiv ingenjörskonst, som stått kvar?

Några skottsalvor här. Några upplopp där. Konspirationsteorier om allt och ingenting uppstod som draktänder ur bördig jord. Undersåtar, medborgare, kreti och pleti som haft turen att utstå obehaget, kunde i stort sett klara av de enahanda vardagsrutinerna som förut. Bland den ytterst lilla majoriteten fanns jag och Isabella. Tills att Kula och hon stack iväg i Sparres och Madigans anda.

Vad göra, resonerade jag, annat än att ta det med ro?

Tidigt en lördag när jag var ute och flanerade runt bland stadens ruiner, råkade jag passera skyltfönstret till resebutiken Odysseus Irrfärder.

Jag arbetade som lagerchef i Folkets Försäkringskassas Personalbutik. I fikarummet var det alltid någon som tog upp samtalet om Odysseus Irrfärder. Desillusionerade på allt vad löften innebar, gick ett envist rykte som sa att det här företaget verkligen höll vad de lovade: ”100% Nöjda Kunder!”

Fri liksom fågeln öppnade jag dörren till det som så småningom skulle bli mitt waterloo.

Charterresor inklusive Grisfester, Kava kava, Hula hula och diverse Hakas, försvann med den senaste pandemin.

Odysseus, som jag för enkelhets skull kallar det, stoltserande med en personlig och privat assistent till varje enskild resenär.

En dag senare satt jag som gjuten i flygplanssätet. Alltid leende servitriser erbjöd allt från ett vanligt glas kranvatten, till Gula Änkan och Doctor Smuggles Heta Droppar.

Jag, som ville förbli vid mina sinnens fulla bruk och uppleva verkligheten som den var i sig, avstod från krävande drycker och satt förnöjsam med en Virgin Mary.

Resan, som tog den tiden som den behövde för att komma fram, anlände enligt tidtabellen i G.M.T.

Så fort som jag hunnit passera genom säkerhetskontrollen dök en skranglig och lite nötsliten krumelur upp som från ingenstans:

”Fjodor heter jag. Det är jag som ska bli din ciceron på den här enkla turen.”

”Det låter lovande, minsann.”

Han tog mitt lätta bagage, som i stort sett bara bestod av en träningsväska med en tandborste, min favorittandkräm ”Signal”, tre brokiga kalsonger och, ifall tillfälle gavs, ett par solglasögon jag köpt på en loppmarknad i Vara.

Fjodor gick före och jag, så fort jag hann, efter.

Jag blev inte alls överraskad då jag insåg att Fjodor egentligen var ett utsorterat måndagsexemplar av humanoidmodellen ”Qusual Alien Olympia Galatea”, vanligtvis förkortat till: ”Q.A.O.G.”

Fjodor var en hejare på vattenskoter. Var morgon, efter frukost, iklädd sin arbetskostym frack och chapeau-au-claque, rasade vi ut för hotellets, ”Örnnästet” trapp i en hejdlös takt.

Vi lägrade skotern och for ut över fjärden mellan arkipelagens massiva, brant sluttande rämningar.

Fjodor, bättre än någonsin Passepartout skulle åstadkommit, var försedd med allt mellan himmel och jord. I picknickkorgen av flätad näver fanns nybryggt kaffe från Colombias höjder, äkta fårmjölk från Arkadiens slätter, piroger från Sibiriens stäpper, äkta härsket jaksmör från Himalayas sluttningar samt, sist men inte minst, stekt sill med löksås.

Vad annat att dricka till, än Algerie i intimt sällskap med den söta Anisette?

Det var tydligt att Fjodor inte bara räknade dagarna, utan till och med timmarna. Han trodde sig vara ohörd, då det ena ”-Säg det…” åtföljdes av ännu ett ”-Säg det…”

Vi passerade de vanliga vallfärdsorterna Polyphemos öga, Kirkes Svinalängor, den ytterst obehagligt integritetskränkande Gamle från Havet samt allt mellan Soria Moria Slott och Öster om Väster.

Plötsligt snurrade allt runt för mig och mitt liv passerade revy non-stop.

Med svetten lackandes och håret på ända, vaknade jag här, ensam och allena, på en öde strand och kan nu ingenting annat göra än att än en gång beundra det gotiskt uttrycksfulla landskapet…