Uttrycket kom till stånd då Bokstavstroende på allvar hävdade att jorden är platt. Eftersom ingen insåg att upplevelsen av en tvådimensionell verklighet uppstår först då en tredje är i uppgående.

Utan risk för anklagelser om förtal, stämmer illusionen överens med Euklides formella beskrivning där denna hedersman av oerhörd vikt och tyngd, betonar ytan som otvetydigt ensidig.

Inte långt senare myntade någon något avvikande Bokstavstroende uttrycket att som yta betraktad borde den vara utrustad med någon slags ramverkstad. Besatta etymologer har i bortglömd information från Gemene Mans allmoge funnit berättelser om traditioner där folket, då ingen utomstående funnits närvarande, i milda ordalag påstod, kanske helt utan grund, att jordytan besatt egenskaper som avgränsad inom fyra hörn (eller, dialektalt; ”hörnor”).

Bokstavstroende från världens alla hörn och kanter slog hellre sina kloka skallar ihop, än in i väggen. En yta med fyra hörn borde väl rimligtvis också vara beskaffad med fyra sidor.

Där gick gränsen för Bokstavstroendes uppfattningar om tolkningar och vinklingar av steget från den andra dimensionen och över till den tredje.

Var tolkning kräver ett speciellt ordval och en motsvarande grammatik.

Människor av olika natur och från andra kulturer har självmotsägande uppfattningar om A4-arkets dimensioner. Därav uttrycket om ”Den Endimensionella Människan”.

Bokstavstroende är ingen ”Betingelse-i-Sig”. Även bland dem finns sådana som vågar ta hela steget ända ut till en tvådimensionell verklighetsuppfattning.

De övriga, mer bekväma av sig, upplever, erfar, erkänner och förstår arkets tvådimensionalitet ut till dess avgränsande extremer.

Väl informerad om sakernas tillstånd har Tydaren från koltålderns barnsben insett att ett objekt med framsida också har en baksida. En insida och en utsida kan endast existera i minst ännu en fysiskt konkret dimension.

Sett ur en grodas perspektiv är arkets egenskapers inbördes relationer mer lik en mycket lång och mycket tunn rektangel. En yta utan vare sig innehåll eller baksida. Det till synes enkelt sagda, föregås av en hel del dunkla associationer.

För Tydaren är det helt och fullt möjligt att vidare problem uppstår ur tomma luften. Dylik information inhämtad som bör ge tydliga bevis på något som inte kan överensstämma med den verkligheten som gäller här och nu.

Albert, den allra första av hittills kända Steganografer, utförde det allra tankesprånget mer slumpmässigt, än trosvisst. Allt annat fanns inte ens med på kartan.

Det okända som inte medför vissa oförutsedda utgifter är varken värt resan, kost och logi, eller tiden det tar att vända på varje sten.

Alberts fråga har på så vis blivit ett livs levande citat:

”Det som är rimligt i teorins abstrakta värld har, likt bollarnas sammanstötningar på biljardbordet, en konkret inverkan på diskbänksrealismens vardagsslit.”

I senaste laget, i grevens tid, eller dagen före uppdraget ens var påtänkt, upplystes fantasiskapelsen Albert om framtidsprognosens utslag uttryckta i procent.

Den här illustrativa, illusoriska, informella informationen tillkännagavs av Allrahögstainstans via den Allvetande Storytellern.

Om ifall att Euklides ägnat saken en tanke, hade denne säkerligen kommit fram till slutsatsen om den Endimensionella verkligheten som, med gott om plats över, ryms på ett knappnålshuvud.

Incidenten inträffade långt före den hypotetiska uppdelningen av Allmänheten i Crethi och Plethi med Gemene Man hack i häl. Å ena sidan; Steganografer och Tydare och, å den andra sidan, Enkelriktade och Bokstavstroende.

Vem som ledde in Euklides på spåren är, för oss som lever idag, ett verkligt mysterium. Kanske att passagen över från enkel dimensionalitet till dubbel dimensionalitet kunde ha varit, om inte om hade varit, än mer häpnadsväckande?

Liksom föregångaren Columbus till Västindien, sändes Albert iväg från den tvådimensionella ytan över till tredimensionalitetens upplevelsesfär. Efter den prövningen återstod ingen återvändo. Såsom levande varelse i tre dimensioner var återanpassningen till ytligheten helt ogenomförbar.

De endimensionella föregick de tvådimensionella, som i sin tur föregick de tredimenionella, och så vidare…

Var tid har sin verklighetsskildring. Steget var lika långt för de tvådimensionella att anpassa sig till tre dimensioner, som för neanderthalarna att umgås med sapiens.

De tvådimensionella, som inte ens i blotta tanken vågat föreställa sig språnget, hade själva förträngt ner i det kollektivt omedvetna hur de en gång upplevt ett kognitivt och emotionellt sinnesutvidgande rekreation.

Om Albert verkligen lyckats överföra upplevelsen till de återstående tvådimensionella, hade de antagligen ganska så helt säkert anklagat Albert som kättersk, samhällsomstörtande informator.

Majoriteten av Bokstavstroende föredrog traditionella levnadsmönster, än en oviss framtid i ännu en dimension. De höll hellre fast vid den selektiva ordningen där var objekt endast kan motsvara en enda betydelse:

”Vind, i rollen som tolkningsföreträdare, och Grund, som tillträdande innehavare av problemformuleringsprivilegitet kan samstämmigt enas i en oavslutad paradox: ”I saw a saw.” (På ren svenska: ”Jag såg en såg.”)”

Albert, om än inte oäven, kunde inte känna sig bekväm med detta. Marianergraven skulle i en spegelbild överglänsa Mount Everest med flera distansminuter.

Ett skarpslipat argument för Ytlighetsteorin är att batyskafens Triestes skapare Jacques Piccard, samt medpassagerarna Auguste Piccard och Don Walsh, med egna ögon sett hur en plattfisk, längst nere på gravens botten, långsamt simmade iväg. Vad den hade för existensberättigande där nere är inte lätt att gissa.

Albert ställdes inför, betraktade samt begrundade gällande faktum. Även i lekandet med tanken ”Guilt by association”, var möjligt hur Icke-Darwins och Icke-Euklides världar möttes allra först på ett plan och strax där efter en kant i ett hörn. Långt senare skulle ”TOE in MOE” (Theory of Everything in Museum of Everything) för Bokstavstroende inkludera obetydliga, men för Tydare ovärderliga, objekt som kvarkar, bosoner och gravitorer. Finns Solens fläckar och Månens baksida, så varför inte gravitorers löst sammansatta kraftnätverk?

Albert famlade i ett dogmatiskt mörker. Då Allmänheten ställde honom mot väggen och inför fakta, tordes han inget annat än tillerkänna ge för de skeptiska hur Pythagoras sats i själva verket bestod en huvudsats, en avsats, en ansats, en bisats, samt en slutsats. Med det avsåg han:

”Huvudsatsen är själva frågeställningen inklusive inledning, nämligen den att den rätvinkliga triangeln för Allmänheten är en realitet.

Avsatsen är varseblivandet att två helt vitt skilda katetrar med identiskt lika förutsättningar som tillkortakommanden är förenliga.

Ansatsen innebär att söka förena dem i ett hörn, mer professionellt uttryckt: ”En rät vinkel”.

Bisatsen består av själva ”Satsen-i-Sig”. I andra sammanhang omnämnt som: ”Det maskformiga bihanget.”