Jim Legg hade trott, efter att noggrant ha studerat de dokument som Kristin funnit i kvarndammen, att Axel och Sophie von Dreva, tillsammans med Magnus Gabriel De La Gardie deltagit i en hemlig rörelse som gick tillbaka  till frimurarna, rosenkorsarna, upplysningstiden, Magna Charta, Occitanien, katarerna, gnostikerna, manikeismen, och vidare tillbaka till Göbekli Tepe. En kontakt som invånarna där haft med De Andra, för över tolvtusen år sedan.

Alla de människor som i alla tider ansett att Människan var Guds avbild och att människorna var skapelsens krona. Något som man inte kunnat hålla med om, ifall man istället ansåg att mänskligheten redan för årtusenden sedan haft kontakt med levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter.

Under hela 1900-talet hade det i Sverige och Europa uppstått ett förakt för det egenhändigt gjorda. Det som blev fint och eftertraktansvärt, var det fabriksgjorda och masstillverkade. Allt som var grovt och motspänstigt, sågs som av sämre kvalitet.

Därför åt man hellre luftiga fabriksbakade långfranskan, än gammaldags hembakat grovt bröd med fullkornsmjöl. Det nya skulle vara strömlinjeformat, finfördelat, lättuggat och lättsmält. De fina människorna sökte efter det bekväma livet. Just det att man hade det bekvämt, var beviset på att man hade lyckats i sitt liv.

Framtiden kunde man föreställa sig, i förhållande till det som redan fanns.

Bland  neoluddister och neoidealister hade det uppstått extrema rörelser som förespråkade ekologisk diktatur mot de ledare och stater som förorsakade flyktingströmmar och klimatförändringens konsekvenser.

När robotar, automater och andra digitala maskiner tog jobb efter jobb från unga outbildade människor, höjdes protesterna mot de företag som enbart använde maskiner som arbetskraft. Men hur att tvinga dem till att förändra sitt system?

Vad fanns det för värde i att varorna och tjänsterna utfördes av ofullkomliga och imperfekta människor, istället för de maskiner som kunde producera dygnet runt och året runt?

Det fanns fortfarande de som kallade sig för ”humanister” som ville kräva ansvar från allt i samhället där man ersatt människor med maskiner, men alla visste ändå att varorna, tjänsterna och produktionen kunde ge de bästa produkterna, samtidigt som de kunde hålla de lägsta priserna för konsumenterna.

Alla sådana problem blev avgörande för makthavarna att försöka få ut så många människor som möjligt ut till rymdstationerna.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

Man trodde, kort sagt, att människor i det förflutna varit mycket bättre organiserade än de var. Det var talets gåva, inte skriften, som hade gällt.

Neoluddisterna kunde inte som på legenden Ned Ludds tid, slå sönder allt mekaniskt som kunde hota deras försörjning, men de kunde förstöra allt som de upplevde som ett hot, oavsett värde eller funktioner.

Det var en språklig överenskommelse som också utestängde dem som inte kunde förstå och tala som de. Diktaren och författaren Viktor Rydberg ville driva språkbruket så långt, att man bytte ut ett utländskt, latinskt ord som ”pessimism”, till ”svartmod”.

Den avgörande skillnaden var att neoluddisterna förr kunde ha kallats för nationalister, konservativa, reaktionära eller traditionalister. Men inga av dessa benämningar stämde överens med de som ville hålla kvar vid det gamla, kända och, i brist på bättre ord, hembygden.

 neoluddisterna och neoidealisterna utgick från varsin andliga gemenskap. Det var bara det att man lade olika betydelser i ordet ”andlighet”.

Inom neoluddismen var andligheten synonymt med det folkliga.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt.

Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en alldeles särskild och unik plats i det svenska landskapet.

Neoluddisterna såg framtiden som en händelseutveckling, där människorna skulle bli kvar på jorden och planeten Tellus. Neoidealisterna var istället inställda på att emigrera bort och ut från det som var mänsklighetens födelseort. Det kunde motsvara det andliga steg som de religiösa förr kallat för himmelriket.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

Enligt Olof Rydbeck den Äldre var Sverige identiskt med det sjunkna Atlantis, eller världens äldsta land och rike. Det var ett argument man även använde utomlands, då man ville få bekräftat från andra stater Sveriges betydelse i historien. Det var detta folk som man kom att kalla för ”göterna” och som blev till en myt och en verklighet, för göticismen och Götiska Förbundet.

För att kunna undvika inbördes krig i framtiden, sökte man ena länderna Finland, Norge, Danmark, Sverige och Island, till en större enhet, Norden. Därför uppfann, hittade man på, en germansk folkgrupp, göterna, som man antog funnits i hela Norden, från tidernas begynnelse och fram in i 1800-talet.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Eftersom neoidealisterna skröt om att de var intelligenta, logiska och rationella, kunde neoluddisterna bara svara med att de gärna klarade av att se sig själva som enfaldiga, dumma, men med sunt förnuft och bondförnuft. Ingen skulle ändå kunna tala om för dem vad de skulle tänka och tycka. Ingen skulle därför ha rätt till att förklara dem för vara utanför, misslyckade, akterseglade eller ”levande fornminnen”.

Det var flera människor, då som nu, som upplevde industrialismen, ångmaskinerna, klockorna, järnvägen och senare bilarna som ett hot mot inte bara naturen, men också kulturen. Fler och fler av de som tidigare bott ute på den svenska landsbygden flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna och bo i stadsbygden, istället för i hembygden, på landsbygden.

Det var sådant som flera svenska författare skrivit om,  August Strindberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Per Anders Fogelström, Sara Lidman, Stig Claesson och Kerstin Ekman.

Genom världsutställningarna i Paris 1867 och Wien 1873, vaknade intresset för det främmande och annorlunda. I Sverige var  Dalarna och den samiska befolkningen i dåtidens Lappland, exotiska. Det var det som var värt att visa upp, inte det alldagliga och tråkiga, i den blivande industrinationen Sverige.

Järnet, stålet, kopparen, den svenska skogen och vattenkraften blev det som gjorde Sverige till ett exportland. Efter trettioåriga kriget och Sveriges stormaktstid, med den världsberömde kungen Karl XII, fanns ett självförhärligande, men också en nostalgisk längtan tillbaka till ”fornstora dar”.

Den tidens förespråkare för att ”rädda det svenska kulturarvet”, blev föregångare till Neoluddismen, då man antog att något väsentligt för alla svenskar var på väg att försvinna för alltid.

Men, undrade de som skulle bli till Neoidealismens ideologer och tänkare; kunde man bevara och hålla vid liv sådant som inte längre användes och brukades? Till vilken nytta?

Det var neoidealisterna som döpt deras antagonister och motståndare till neoluddisterna. De samtyckte, efter en kort tids betänketid.

Det var inte så konstigt att neoluddismen var så mycket mer omfattande än neoidealismen, då neoluddisterna kunde hänvisa tillbaka till ”förr”, som kunde sträcka sig tillbaka till 1800-talet, men också till Sveriges stormaktstid, eller vikingatiden, Vendeltidens, Järnåldern, Bronsåldern, Stenåldern, urminnes tider eller världens skapelse.

Neoluddisterna kunde  hänvisa tillbaka till det hedniska, asatron, Snorre Sturlasson och fornlämningar och fornminnen. Men de kunde också följa tillbaka i tiden till bibeln och Gamla Testamentet, då svenskarna skulle vara ättlingar till en av gubben Noas söner.

Snorre Sturlasson hade också skrivit om att guden Oden kommit med sitt folk, hit upp till Skandinavien och Norden, från Turkiet. Över hela Micklagård flög Hugin och Munin som mytologiska drönare och informationssamlare.

Dessa tänkesätt kunde användas som argument mot neoluddisterna, men det hade ingen betydelse, då det som var av vikt, var att svenskarna, eller göterna, här i Sverige och Norden, blivit till detta säregna och storslagna folk av hjältar. Drömmen om det storslagna och önskningarna om hur världen borde se ut, tog över.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i det gemensamma ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt. Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en naturnära plats i det svenska landskapet.

Den neoidealistiska andligheten gick tillbaka till upplysningstiden och filosofer som Platon och Aristoteles. Men också en nyfikenhet och ett intresse för någonting kommande, i Det Nya, i framtiden. Mötet med andra levande varelser, på andra planeter, i galaxer långt borta, ute i universum, var också det en andlig upplevelse. Det som enligt neoluddisterna bara var påhitt eller i värsta fall hallucinationer.

Neoidealisterna, även om det också fanns de som var religiösa och kristna, använde sig av beteckningar som från vår tideräknings början, eller från Big Bang.

Neoluddister och neoidealister kunde i början vara eniga om det gemensamma ursprunget. Samtidigt var det som om det uppstått en spricka, mellan Det Gamla och Det Nya. Sprickan blev till en klyfta, som blev allt vidare och djupare, när den tredje maskinåldern tog över allt mer av arbetena.

Neoidealisterna gjorde inte saken bättre, då de förklarade att Det Nya kunde man bara förstå, om man var  intelligent och intellektuell. Det fick många bland neoluddisterna att känna sig enfaldiga och förminskade.

Neoluddisterna ville även i framtiden bo och leva kvar på planeten Tellus, som de kallade för deras hembygd.

Neoidealisterna, som kunde sägas tillhöra etablissemanget, var inriktade på att söka sig ut i världsrymden, för att, förr eller senare, möta levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter. Enligt deras synsätt var mänsklighetens tid på planeten på väg att ta slut.

Det hade även uppstått religiösa sekter, som på fullt allvar trodde att människorna kunde komma i kontakt med utomjordingar, genom astralresor i en riktning.

Resenärerna, utvandrarna och emigranterna klev ner i kistliknande kapslar. Där skulle de, enligt sektledare som Adam Moses Jesus, kunna resa iväg i deras astralkroppar. Kvar skulle bli endast skalet, den kropp de levt i på planeten Tellus. Men eftersom den förra ägaren inte längre behövde sitt tillfälliga jordskal, gick resterna och kvarlevorna till återvinningen. Sekterna var också noga med att all egendom skulle testamenteras till dem.

De flesta av sektens kritiker ansåg att detta var båg och bedrägerier, men var och en hade ändå rätt till att få tro som den ville.

Det hade även hänt vid Dreva Bruk att stjärngänget tidigt en morgon vaknat av oljud. Evert och Anneli hade varit först på plats och sett hur mörka skepnader i gryningsljuset försökt förstöra SpåRätt kunskaps- och informationscenter. Det som skulle utgöra basen till SpåRätt rymdstation.

I sådana projekt fanns det alltid underförstått att man skulle återvända till det trygga livet på jorden och på marken.

Stjärngänget i stjärnbruket ville skapa och förändra. Därför arbetade de  med skisser och modeller, men också i full skala, ute i verkligheten.

Men, vilka var De Andra?

De Andra som Sophie lite på skoj liknat med hattifnattarna i Tove Janssons böcker om Mumintrollet. Kristin som trott att De Andra var älvor som visat sig i närheten av kvarndammen, vid kvarnen, i närheten av Dreva Bruk.

Men kunde inte älvorna också vara alver, eller ljusgestalter som änglar? Eller de så ofta omtalade släktingarna och vännerna i slutet av den tunnel som många som varit i nära-döden-upplevelser berättat om?

Familjen Flinta och Familjen Jetson.

Den generationen som Rudolf, Kristin, Siv och Sven tillhörde, hade vuxit upp med den nya världshändelsen televisionen, där de som barn hade kunnat titta på  Familjen Flinta och Familjen Jetson. De tecknade teveserierna var tillverkade av William Hannah och Joseph Barbera. I de  underhållningsserierna för barn, levde Familjen Flinta i en fyndig version av Stenåldern och Familjen Jetson i en lika fyndig version av Rymdåldern.

I Familjen Flinta var de flesta bruksföremål hand- eller fotdrivna, eller med aktiva detaljer av verksamma urtidsödlor, urtidsfåglar eller sabeltandade tigrar. En hackspettliknande fågel fungerade som pick-up på grammofonen, som antagligen spelade gamla ”stenkakor”. Så avbröt den spelandet för att fälla en lite ironisk kommentar.

Hemma hos Familjen Jetson åt man sina måltider i form av ett piller, övervakades av chefen i sin privata bostad, i något som liknade den glättiga framtidsvisionen från George Orwells 1984.

Med facit i handen, år 2035, skulle säkert alla föredra att leva i Familjen Flintas värld, hellre än i Familjen Jetsons sterila och fantasilösa rymdstationsmiljö. Den tydliga skillnaden var att allt i framtiden skulle bli mer automatiserat och mer bekvämt.

Det som skiljde Familjen Jetson mest från Familjen Flinta, var de andra sakernas tillstånd.

I Familjen Jetsons värld var alla och allting uppkopplat till en automatiserad och digitaliserad värld. Familjen Flinta bodde i stenhus, som i en stenålderns villaområde. Familjen Jetson bodde i en lägenhet, någonstans i en stadsliknande miljö. Någon natur kunde man inte ens ana.

Men var det så enkelt att Neoluddisterna ville leva som Familjen Flinta och Neoidealisterna som Familjen Jetson?

I ett hem likt Familjen Jetsons bostad, där allt skötte sig själv. Framtidens människor skulle kunna använda hela sin vakna tid på dygnet, till relationer och att umgås med varandra.

När neoidealisterna höjde blicken mot himlen, vände neoluddisterna ögonen ner mot marken och jorden. För de ena var hemlängtan till en stjärna långt borta. För de andra var hemmet en numera övergiven plats någonstans i den svenska kulturlandskapet.

Med de senaste experimenten inom genetiken kunde man återskapa inte bara människor från förr som funnits och levt tidigare. Man skulle till och med kunna skapa en eller flera parallella artificiella evolutioner, utanför och bortom den som Charles Darwin beskrivit i sin bok ”Om Arternas Uppkomst”.

Ljuset gav människorna förmågan till att se och upptäcka avvikelser, kontraster och felsignaler. Det var sådant som ledde människorna vidare i verkligheten och i livet.

De religiösa bland neoidealisterna hade som slogan:

”Låt Intet gå åt spillo.”

Appendix:

Tydarens eklektiska synergieffekt.

Tydaren, iklädd Odysseus toga, for med sina mannar till ön Ajaja. Där stod June Carter, Nick Carters tilltänka, i Jenny Greenteeth paranta behag.

Sjöhäxans amazoner var vilda av åtrå. Tydaren, tätt följd av sjöbusarna från skeppet Largot, såg fram mot en het natt i Liliths Bordello of Human Blood.

Odysseus och June Carter byter looks snabbare än Madame Mim och Merlin. Då June Carter fortfarande ligger i blomstersängen likt en sovande Törnrosa, skyndar sig Odysseus ut på Arkadiens himmelska ängder, ägnar Olympos en stund av hängiven förundran, väcker sjöbusarna och, med Odysseus i spetsen, rustar åstad ner mot Largot.

Jenny Greenteeth, åter innanför Lynda Carters objektifierade venusgestalt, upplever sig befinna sig i ett välsignat tillstånd. Vem som är den biologiska fadern är mer än uppenbart.

Lilith framkastar en kliniskt ren förbannelse mot änglamakaren.

Strax nedanför Scillas höga klippa, slår förbannelsen till och, sjöbusarna, som inte alls förvandlats till saltstoder, möter en osynlig vägg av vidskepelse.

Lynda Carter, som har ett sjuhelvetes humör, får skylla sig själv. I känslosvängningar mellan eufori över den kommande tilldragelsen och dystopiska föreställningar om hämnden mot Tydaren, alias Odysseus, utmanar honom i en metamorfosisk kamp.

Odysseus och hans, intill döden, trogna sjöbusar, ställs inför faktum. En andlig hinderbana bestående av de vanliga bastionerna, vattenpassen och skeppsbrottsfällorna, återstår efter strapatserna, en försåtminerad doserkurva. Den är lurig på så vis att om löparen utropar rätt ord, förblir den i förväg konstruerade effekten, outlöst.

Med ständigt rätt ord utslungad från tungan, kan Largots largonauter återinta sina traditionella positioner på fartygets olika stationer.

Ingen kan förutse sitt förutbestämda öde. Det går som det måste gå. De som inte är försedda med ett tillräckligt ordförråd, finner sig, i en Burridans åsnedräkt, vela mellan Fru Dygd och Fröken Lust. Den mer än perplexa situationen ger dem utrymme till eftertanke om vilken huvudattraktion som lockar mest; hetärena eller sirennymferna.

De övriga, men långt ifrån alla, förstår hur hela paradoxens kodlåsliknande rebuskostruktion, inser att nyckeln är en restituerad version av Publius Ovidius Nasos ”Metamophoseon libri”, med speciell hänsyftning på likheten mellan Pieter den Äldres hisnande ”Landskap med Icarus flykt”, där endast Icarus ändalykt syns över vattenytan, och den excentriske Salvator Rosas ”Empedocles Död” där en hybriskt övermodig söndagsfilosof utför ett svanhopp ner i vulkanens Etnas glödande svalghål.

Andra källor uppger att Empedocles, klarat fallet och, i tillstånd växlandes mellan stoisk apatia och epikureisk ataraxia, med dagg som huvudsakligt kosttillskott, tillbringar sina återstående dagar på satelliten Månen.

Drygt, på dagen, nio månader senare, uppstår en obekräftad ryktesspridning där Informationsmemen låter omtala att Nick och Lynda Carters oäkta avkomma till yrket valt kultivator av sådana bönor som Gemene man samt Crethi och Plethi till vardags förväxlar med underjordiska nötter. Resten av Aisopos pastischfabeln förblir fördold under postmodernismens historiska vingslag…