Skuggan som ett fristående kapitel för sig.

(Till var och en av dem själva tilltänkta kopiatorer, återställare, epigoner, plagiatörer, efterapare eller andra som plöjer med andras tomtar som inte är hemmahöriga på samma loft eller i samma stall, bör tilläggas att motsvarande, densamma och identiskt lika textmassan är utformade i tre, helt olika och unika, numrerade samt onumrerade lyxutgåvor på glättat papper. Ipso facto och därmed jämnt.)

Skuggan föddes först på en okänd landtunga av icke bekräftade föräldrar. Som en väl utmärkt orphan växte den otilltänkte upp i ett orphanage och blev med tiden ett riktigt duktigt lagerbiträde i ett numera nedlagt skalbolag och zoombieföretag.

Som idel och ovanligt företagsam för sin ringa, men ändå aktningsvärda, med hänsyftande åtanke till oömma prövningar i livets hårda skola, ålder, steg han i graderna till en oberoende butiklyftare.

För dem vars kunskaper om denna lite ovanliga profession förblivit ytterst begränsade, kräver prestationen mer av de grå cellerna, än cellulitbehandlade muskelbildningar påverkade av faktoider av mixen Rodtjenkos Cocktail som till tjugo delar bestod av Ryssfemmor.

Som vanligt så ledde ovillkorligen det ena snart till det andra. Lagrets artefakter avtog i volymer, medan Skuggan ökade sitt kulturella kapital genom en trogen kundkrets av både Crethi och Plethi.

Skuggans eget initiativ till uppsökande av obestämda affärsförbindelser, gav den dolde aktören kunskaper, erfarenheter samt ett löst sammanfogat, men ändå ej föraktligt, nätverk av resursomfördelningar av immateriell information.

Den största fördelen med hanteringen av plötsligt uppdykande åsikter, påståenden som vilade på lösan kvicksand, faktabaserade, men ändå frigörande fantasier, kunde, då kunden för det mesta köpte grisen i säcken, ge betydligt mer klirr i kassan, än i plånboken för sådana brännvinsadvokater samt icke så jämställda gulaschbaroner, än dagtraiders vars brandväggar havererat efter återkommande vibrationer från r&b-sångerskan med det numera bortglömda örhänget och sommarplågan ”We are The Children of The Night”. Stående rader direkt realterade till vardagens gråskaliga diskbänksrealism…

Ingen ska förse sig med mer än en Gud, åtminstone inte som delaktig i den närmast anslutande verklighetsillusionen, i taget.

Skuggan, fortfarande uppåtstigande på karriärstegen, var inte sen att utnyttja varje tillfälligt uppstående incident.

Som tillfälligt inhyrd rörmokare, utan vare sig auktorisering, licens, diplom eller andra mer eller mindre vidlyftiga referenser, kunde Skuggan snart konsten att hålla flera bollar i luften, med en, för de inblandade, icke trovärdig simultankapacitet, verka som rörmokare, durkslagare, förslagen dyngspridare och, medelst färsk erfarenhet av det sist nämnda, upptäckte underhållningen såsom undergrävande eurosinolog.

Mellan bortglömda rörförbindelser, hemliga orter, tunnlar utan ljus i vare sig den ena eller andra riktningen samt sedan långt tillbaka nedlagda terminaler, ägde Skuggan revir, marker, områden, territorier, ingenmansländer och diverse mer eller mindre upplysta, ännu så länge, grå zoner.

Som var streetsmart, fritt oberoende och ambulerande bettlare, eller en gatpojke eller dito av det svagare könet, försåg sig Skuggan med en sådan punkt som Arkimedes en gång efterfrågat.

Där, någonstans mellan tummen och pekfingret, kunde Skuggan sköta sina välansade, kreativt uppbyggda utbyte av varor, tjänster, gåvor och gengåvor, men, vid de enstaka tillfällen då inget annat stod till buds, väl smidda komplotter av försänkta hållhakar.

Bilden såg inte ut annat än som förväntat. Turister och andra förbipasserande sökte genom linser, objektiva förhållningssätt samt kryphål under lagens finstilta efter sådana, i spekulativt syfte, plötsliga uppenbarelser av främmande element.

Skuggan skötte sitt spel utomordentligt. Trots känningar inom de största modehusen, förhöll sig den agerande agenten och aktören, passivt inför sådana återhållna påminnelser som krav om, till ytan, naturligt beteende.

Bakgrunden och kulisserna överensstämde med Gemene Mans föreställningar om hur den undre världen kunde emancipera sig inför stående publik.

Skuggan i sin ursprungliga, ekologiska, biosfärs närmiljö utgick alltid från en melodramatisk och kulturberikande sinnesförnimmelse.

Löst folk önskade som regel trygga och säkra återkommande upplevelser av den skuggliknande spegelvärldens irrationella endagsföreteelser.

Skuggan som, inte helt oväntat, stod lutade mot en otidsenlig vägg som med egna ögon bevittnat hur de bästa dagrarna passerat revy.

Muren, än så länge stående, eller rättare sagt, liggande, vilande, med löst och dammigt murbruk som enda förenligt cement, var lika väl representerad som arbetskläderna.

Endast en medkännande, empatiskt lagd person, kunde ögonblickligen igenkänna den, troligtvis från Salvation Army’s second-handbutik, nere vid hörnet intill puben Half Way Inn,, en ganska så eleganta, bredbrättade, av italiensk snitt och stuk, stetsonhatten, för tidpunkten på dagen, uppseendeväckande solglasögon av märket Ray Man, konfektionssydda byxor med rakbladsvasst pressveck, en aningen för vid raglan- eller trenchcoatrock, samt, samma misstag var gång, polisens lätt igenkänningsbara, ergonomiskt utformade, retro vintage nostalgiska patrulleringsfotbeklädnader med tåförstärkning av rostfritt stål från Skultuna, men som inte ens i deras vildaste fantasier kunde föreställa sig hur att beträda marken med handgjorda, halvfranska eller helgarvade, randsydda, sömmar.

Deras främsta kännetecken var att det svarta skinnet på ovansidan var, egenhändigt, putsat av den statsanställde, dess värre i avsaknad av kvällskurs i Fritidspedagogik, händelsefattiga tryggahemsrörelse.

I denna permadjupfrysta närmiljö kunde Skuggan vidarebefordra sådan information som, för den med tillräckligt av sekiner och piastrar i pungen, före bäst-föredatum var än mer än kattguldet i Fort Knox, värd.