”Väggen”, om den nu finns, är intill förväxling lik det mer än florstunna membran som äkta jungfrur sägs bevara fram tills att rätt uppvaktare, efter en lång färd i nattsvarta landskap, genom ogenomträngliga skogar, brusande forsar, bråddjupa dalar och över oöverstigliga alper, infunnit sig nedanför Venusbergets glänsande, glatta ythinnor.

Då detta steg är taget, är nästa inte längre bort. ”Väggen” förmedlar förbindelsen från den tredimensionella kuben och fram till Fyrdimensionalitetens tesserakt.

Det hängivna åtagandet fungerar som en halvledare. Skuggan/Coyoten är väl införstådd med den utmanande uppmaningen: ”Friskt vågat är hälften vunnet”. Utfyllnadsmaterial upp till en hel ledare bör bestå av hög vakenhetsgrad och uppmärksam simultankapacitet.

Utförs denna enaktare utan att slarva med detaljerna kommer som ett brev på posten, om vad som är ”Falskt” (Inte helt och hållet, men betydligt vanligare och därmed ekonomiskt lönsammare, identisk med den föregående kategorin). Där emellan uppstår ett lagom stort utrymme som Skuggan/Coyoten snart kommer inse överensstämmer med ”Det Uteslutna Tredje”.

Mellan Skuggan/Coyoten och Bokstavstroende uppstår ett spekulativt intressant nuläge. Det som den Ena ägnar överdrivet mycket uppmärksamhet åt, kan av den Andra upplevas och därmed klassificeras som ovidkommande.

Denna fatala upptäckt kan inrymma som rimlig, i teoretiskt värderande mening, att den etablerade vetenskapsvärlden mer är inställd på informationens bärande argument, än den deskriptiv skildrade formen.

(Här är det lämpligt att påminna Skuggan/Coyoten om Bokstavstroende, i förhållande till textmassans steganografiska syfte, endast följer ett pedagogiskt anpassat rättesnöre. Avståndet mellan den påhittade antagonisten och Skuggan/Coyoten befinner sig mer på ett lutande plan, en gråskala, eller, i mer färgglada incitament, en newtonsk-goethisk färgskala.)

Bokstavstroende, som en retorisk motrörelse med vars främsta uppgift består av att konkretisera sådana konturer som åtskiljer den Ena, overkliga, från den Andra, verkliga, förutsätter med en grov generalisering att; där det finns ett yttre skal, motsvaras detta av en inre kärna. Vad kan Skuggan/Coyoten göra, annat än att dra nytta av en dylik ”mental lättja”?

Till och med en valnöt som, när halvorna delats upp i två hälfter, kan vara tomt på innehåll, det vill säga, kärna. Inneslutet i detta; en celebralliknande kärna.

Det är en vanligt förekommande uppfattning att Kryptologer, Kryptografer och Skuggan/Coyoten i huvudsak ägnar sin yrkesverksamma tid till samma arbetsuppgifter. En förutfattad mening som framför allt Bokstavstroende håller för sann.

Som impulsiv och därför inexakt jämförelse kan Skuggan/Coyoten mer till det yttre likna en Speleolog på väg in i, innan den kan fungera som klartext, att utforska textmassans orter och skrev, än en, för Bokstavstroende, till utseende lik en spelmissbrukande förälder.

Till skillnad från kryptograferna, förutsätter Steganograferna att det som syns, inte är det som råder. Därför är det tills Skuggan/Coyoten använder sig av formen: ”Det Uteslutna Tredje”. (Det är också i samband med detta som den Allvetande Storytellern gör sin entré).

”Det Uteslutna Tredje kan vara antingen opersonligt, personligt, generellt, i överensstämmelse med konnotationen eller denotationen, eller allt samtidigt och på en gång.

Det kan för den ovane låta något obegripligt, men betydligt enklare med en inre föreställning av ett vattenfall som på en och samma gång är allmänt och opersonligt, men ändå ingår i en enormt mycket större, definitiv denotation.

Begreppet och sentensen kan med fördel brukas i vitt skilda abstrakta sammanhang och konkreta situationer:

”Antingen är Objektet (Det Framförstående) det Ena, den Andra, men man kan med en gång utesluta det Tredje.”

”Det Uteslutna Tredje” är helt beroende av hur förtäljarens inre föreställningsvärld i den bistra realiteten, ter sig ut.

Till en början kan Skuggan/Coyoten uppleva situationen som tusen möjligheter som skänkta från ovan. I allra högsta hast bör Skuggan/Coyoten först göra en grovsortering tills att bara de sista tre återstår.

Som en blind turist framför tre uppställda röda plastmuggar på en rak linje, där någon av dem, av en professionell dagdrivare, påstås innehålla en dank, beslutar sig Agenten (Den Blinde Mannen) för att med en gång, omedelbart, spontant, impulsivt, hastigt och lustigt, utesluta den längst ut till vänster (ditåt kompassen visar riktningen Nord-Nord-Ost).