Berättelsen från Babyloniernas tornbygge dök upp som från intet i varje möjlig talförds förtanke till tal. Då den mest talförde i det ena lägret först harklade sig, slog de andra lägrets representanter genast dövörat till.

Problemets lösning kom som en blixt från klar himmel. Även om de två lagen kunde uttrycka samma läten med associationer till likartade objekt och anslutande beteenden, måste inte det på minsta sätt innebära att den ena sidan kunde göra sig mer hörd, än den andra.

Byäldsten Gabriel var på tok alltför gammal och därför sent ute.

Efter ett synnerligen gott försök, kunde ena lagets mest talträngde, placera de ljudande bokstäverna i rätt ordning. Intonationen av bokstäver framkallade aldrig tidigare upplevda stavelser och en mening satt som fastgjuten i samlingssalens kompakta tystnad.

Försöket var gott, men inte gott nog. Andra lagets mottagare hade vid det laget lärt sig konsten att lyssna selektivt och, då något obehagligt var att vänta, slå dövörat till.

Till det hör tillämpbara trix med speglingar av kroppsspråk eller intill gränsen för vad de klarade av, väl utnyttjade spegelneuron.

Språkförbistringen var ingen dum Idé-i-Sig, men om ifall en tvåspråkig tolk plötsligt oanmäld, oförhappandes, lingvist, talpedagog eller tvåspråkig tolk, torna upp, kunde denna förändra den rådande situationen till en betydlig angenämare. Allt detta för ingenting.

Rådets domherre var den som först tog bladet från munnen. Riksmålet dög väl så bra som något?

Det ena laget ville visa framfötterna vid framkanten. Ifrån Rinkeby hade lärt sig erfarenheten att tala så att så gott som ingen begrep.

Det andra laget ville inte vara sämre det.

Domherren gav upp.

Ute på kyrkbacken enades de två lagen om hur det ena eller andra inte skulle förstå ett ord av vad motståndarna ville ha sagt. Då en dristig man försedd med munkavle tillät yttra sig om överenskommelsen:

”Hela Milky Way kan ju inte omvandlas till ett enda kolossalt friluftsmuseum ”Skansen”.

Arkivarier har i samtliga av historiskt kända tidsperioder förblivit ett segt släkte. De kunde sina arkivhandlingar om inte utantill så bättre på sina tio fingrar, än namnen på sina egna biologiska, prehistoriska föräldrar.

Före digitaliseringens informationshantering var det särdeles vanligt att professionens handlag och tumregler överfördes från generation till generation. Då ingen avkomma av manligt kön fanns till handa, kunde till och med en försigkommen dotter begåvad med läshuvudet på skaft, överta kvarlåtenskapen.

Arkivarierna från den tidigaste koltåldern och upp till sista sekunden av livets slutskede, såg under livets gång dagens ljus ett fåtal, enstaka ögonblick. Ljusskygga var det på något sätt inte. Dock fanns det sådana bokmalar och kalenderbitare vars tappar och stavar blivit så avtrubbade i skenet från energisparande lampor, att de hellre blundade, än insåg hur mycket de gått miste om.

Då och då uppstod sällsamma ljuspunkter. Tillvaron var nog egentligen inte så dyster, men informationssamlandet pågick dygnet runt i ett obskyrt dunkel.

Den tysta kunskapen om registreringens traditioner, sedvänjor och kontinuitet fortsatte oförtrutet.

Om någon ung arkivarie av någon ytterst ovanlig slump, mellan skåp och lådor, råkade stöta på en kontorsflicka eller sekreterare av motsatt kön, kunde Amors bevingade sändebud dyka som en objuden gäst.

Amorinerna, eller ”puttisarna” var för konststycket bättre lämpade än den bästa av kyodoskyttar.

Också ovan himlens skyar kan gradantalet skilja sig som mellan dag och natt. Alla bågspännare var inte Amors barn. Sådana lättingar till intrigmakare som hellre föredrog att lyss till den ljuva tonen från en bristande sträng, kunde få sina nyrökta ålar serverade på ett guldfat.

Ett oväntat möte mellan två eldiga ungdomar, kunde sätta fyr på hela den alfabetiska ordningen från A till Ö. Kronologin och med konungalängderna från Hedenhös och fram till Drottning Victoria drog ihop sig i hettan.

Även uppflammandet har en tidsbegränsad livslängd. Förälskelsen kunde försvinna i skenet från en ljungeld. Övervakningskontrollens exekutive handläggare kastade sig huvudstupa över uppgiften.

För att motverka att den nyss levande flamman skulle falna till glöd och aska överilade Övervakningskontrollens främste företagsamme ögontjänare och arrivist till den rubinröda knappen för undantagstillstånd och pågående nödläge.

En hyperaktiv och överkvalificerad ersättare med sin evigt brinnande olymposfackla med texten ”Liberty enlightening the World” som enda verktyg kunde Allrahögsainstans och den Allvetande Storytellern bedöma läget som blott historia.

Nu var det ingen fara på taket. De av Ödet förutbestämda kände omedelbart hur attraktionskraften och lagen om sympati åter förenade dem i en hög låga.

Vad som sedan hänt med den spjuveraktige lättingen, var det ingen som visste. Hälsan tiger still. De som anade hur det egentligen stod till, var tystare än muren. Ett envist rykte vandrade runt att hjärtekrossaren degraderades till tillsyningsman över Frysrummet.

Där låg brustna organ i köordning, i väntan på att åter inlemmas i frånstötande, men inte alltför hårt censurerade organtransplantationer.

De monomana mullvadar som stod utanför utbudet av monogama motsatser fann en sista återstående mening i närläsandet av handskrivna postitlappar, aldrig ivägsända brev, alltför utdragna artiklar, blåkopior och stenciler.

Samtliga informationshanterare har någon gång i karriären uppför själva erfarit detaljrikedomens sällsamma klibbighet.

Om i-Sighetens tautologiska fortsatta utsatta rörelse i återvinningen.