Den steganografiska arbetsmetoden.

Metoden är, liksom de flesta andra mekaniska rörelser, repetitiva.

Den ständigt pågående vidareutvecklingen från det mest simpla till det mest, än så länge, avancerat komplicerade.

Den medvetna rädslan för att misslyckas, samt den innersta, omedvetna, driften att övervinna denna, tillhör  Steganografens enahanda vardagsliv.

Någon okänd, som är mer omtalad i de högre kretsloppen, än de undre, har uttryckt saken med de här ordalagen:

”Tuggmotståndet sliter ner tänderna.”

I jämförelse med Steganografin utgör inte Textmassan något problem i sig.

Textmassan är som så ofta ett övergående kapitel. Det är värre med kontexten. Textmassan tuggas om och om igen, tills att endast ett klibbigt substrat återstår på glaset.

Enzymet (den okända eller utbytbara faktorn X) katalyserar en kemisk reaktion som gör att substratet omvandlas till en hett efterfrågad produkt: Slarvtextandet.

För en lite alltför uttråkad Tydare kan debatten om tillämpade Arvsanlag versus Miljöbetingade reflexer, alltid erbjuda en uppiggande effekt.

Här kan det åter igen vara på sin plats att påminna om hur Tydaren, nöjd med lotten, har privilegiet att utöva favoritsysselsättningen som försörjningsbasis.

Det kan tyckas vara en slump, men ändå återstår faktumet att De Saktmodiga, om de inte gjort lättjan till en dygd, har ett V.I.P.-kort in till, den andra dimensionen, Himmelriket.

Vardagsförhållandet under arbetstid kan starkt påminna om den administrerande Ämbetsmannens ingångna avtal med Myndigheten.

Verkligheten består av fler skalor än även den mest begåvade av fantasiberikare kan lägga märke till.

Därmed sagt att till och med den mest simpla formen av klartexter kan förses med diverse förlupna övergångar, brända brobyggen, ord som kan verka alltifrån förledande till förhastade och för tidigt dragna slutsatser, där fria associationer till närbesläktade homonymer står som spön i backen.

Det är långt ifrån alltid som rollistan helt överensstämmer med lönelistan. 

I tillhåll som Bletcher Park kunde en enigmatisk intresserad överliggare beblanda sig med makalösa korsordslösare från Hampstead Heath.

Efter noggranna studier av historiskt evidenta stalkers, samt över gränsen olagliga paparazzis vanhelgande av den personliga integritetens paradisiska fruktträdgårdar, har vikarierande, timanställda Tydare, möjligtvis påverkade från varandras ömse sidor, omedvetna, projektiva identifikationer, erhållit den gemensamma uppfattningen om Bokstavstroendes kontraproduktiva, nostalgiska längtan tillbaka till bekvämlighetszonens romantiska loungemusik, typ ”Somewhere My Love”.

Tydare igenkänner sådana manipulerade permutationer som tillräckligt bekväma lustupplevelser:

Att utföra är att göra.  

Tydaren måste till varje tänkbart pris hålla alla korpgluggar öppna inför oväntade ögonblick. Var grov generalisering leder oundvikligen fram till en, med egna ögon sedd, föredömlig fördom (en förutfattad mening, om den inte är en fullt brukbar profetia, påminner, men till en mildare grad, om en fördom).

Då forskare kringgår reglerna, gråter ut och därpå går tillbaka till de kalla källorna, håller Tydaren sig fast i ytans fundamentala, evidensbaserade, sanning:

”Ytan inkluderar allt.”

En bokstavstroende legaliserad upplever informationen som alltför vidlyftig, medan Tydaren i god tid i förväg insett att textmassan, om det alls ska finnas någon, håller sig på på den tvådimensionella, högst belägna, sidans övre del.

I stora hela påminner det dagsaktuella nutidsfenomenet starkt om avgörande delar i Kants definition av i stort sett samma sak:

” 1. Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag.

2. Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i [vare sig] din egen [eller någon annan] person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.

3. Handla enligt maximerna tillhörande en allmänt lagstiftande medlem i ett blott möjligt ändamålens rike.”

Den handlande är i samtliga kontexterna densamma som ”agenten”.

Agenten-i-Sig är ju i allra högsta grad, ett instrument i andras händer.

Såsom ”agerande handlande” intar agenten positionen som huvudrollsinnehavare.

Självklart är huvudsatsen identisk med huvudrollen. En ringaktad statist göre sig icke besvär (inte ens om vädret är under all kritik).

Den är indelad i ansatsen som avslutades i ett tveklöst avstamp ut i det till synes Intet. Den agerande handlande, ”Agenten”; ”Tabula Rasa” och ”Horror Vacui”. Den följande avsatsen utgjordes av erosioner i subentropiskt klimat.

Den textuellt formulerade Steganografin kan i korthet se ut så här: ”Skriv Armani-kod”. Eller, mer lättillgängligt, lättbegripligt: ”Skrivarmani”.

Med ett mer avancerat uttryck, uttalas ”Metromani” som ingår i det mer generellt brukade ”Skribomani”, eller för Crethi och Plethi mer vardagliga ”Graphomania”.

Metromanikern fördrar att hellre uttrycka sitt innersta i versform, medan Skribomanen, eller Grafomanen, klarar av sin irrationella läggning även i allmänna, helst i en offentlig, officiell miljös ordalag.

Även om antalet dysfunktionella av det här slaget är ytterst begränsat, kan för Tydaren manins symtom omvandlas från en synnerligen individualpsykologiskt obekväm barlast, till ett fristående socialpragmatiskt dygdemönster.

För Tydaren och, kanske, efter ordination av elddop, stålbad och eklutar, blivande Steganografen ligger därför nonsens närmast till hands och varmast om hjärtat.

I skriftlig form slänga sig med ordspråk, talesätt och ordbruk som tidigare ingått i mer rural, för allmogen, rustik, komposition. Då sådana talspråk är i stadiet av långsamt utdöende, kan dessa med fördel användas i steganografiskt anpassade textmassor:

(Läsaren, eller den blivande Tydaren, upptäcker snart hur några ord och begrepp, i samband och sammanhang som berör Steganografin, lämpar sig bättre än andra: upplevelser, erfarenheter, tyst kunskap, information, uttryck, öga, hand samt vissa ordstäv som Tydaren kan anknyta till sådana aktiva eller passiva objektsformer. Inom ramen för överblivet utrymme kommer också förklaringsmodeller finnas tillgängliga.)

Kärt barn har minst lika många mellannamn som Horne-Per. Detta kan hända vid de fåtal lämpliga tillfällen då Gemene Man kan hysa en stilla förhoppning om att denna befinner sig på ett annat ställe (vilket vid andra sammanhang kan vara förvirrande svåra att finna).

Den som säger ”A”, måste också uttala ett ljudligt och för alla begripligt ”B”. Tydaren kan gärna öva tankeförmågan genom att undvika både ”A” och ”B” för att därpå utföra ett språng vidare till ”C” eller rent utav direkt till ”D”.

Tomma tunnor skramlar mest. Att lära är att göra. Från ord och omedelbart över handling.

Praktiskt utnyttjande av låneord från angränsande eller fjärran avlägsna vetenskapligt definierade rumsdimensioner och tidszoner ger Tydaren helt otroligt oförväntade möjligheter till begreppsförskjutningar och undvikande av diverse nättroll, spindlar och desperata, hypersoniska, fusionsmissiler som står redo att inleda attacker mot i stort sett vilken oskyldig reklamtext som helst.

(Längre fram följer en utförligare beskrivning av hur klartexten omvandlas till kontext, som därpå inbakas i en textmassa och, om nöden så kräver, processas genom en slarvtext.)

En synnerligen van metroman inleder med sista versen, först.

Här en första permuterad metamorfos som skulle kunna utgöra ett ytterst lämpligt bevis på motsatsen:

”Ett historiskt, men än så länge inte belagt händelseförlopp, är när Jokeved, Amrams hustru, lägger Mosesbarnet i en korg, som hon dess för innan tätat med guttaperka och, med sin positiva grundinställning till världens ordning, sätter ner korgen på Nilens flodvattens ytspänning.”

Utan att ens känna till ordet ”Steganografi” och ännu mindre dess konceptuella betydelse, hade Jokoved, Amrams hustru, utfört en klassiskt steganografiskt ”trial and error”. Korgen med Mosebarnet i kunde obehindrat flyta genom vassen, tills att, om det var Faraos fru, eller hans dotter, fann korgen med det välsignade tillståndet i.

Denna smått legendariska uppenbarelse, har häroldrar och andra fritidshistoriker, med egna ord bekräftat utgöra varken den första eller sista versionen om flytetygets beskaffenhet.

Att den närmaste omgivningen subliminalt reagerar med en avståndstagande distansering, är därför varken oförklarligt eller oväntat.

Där emot, tvärtom, så kan Tydaren utnyttja, utan att såra varken den ena eller den andra, tillfället att förvanska klartextens innehållsliga budskap till en, i det första stadiet dunkelt tänkta, för att i den andra, slutgiltiga, etappen, också sätta in det i ett, även för utomstående, dunkelt uttryckt sammanhang.

Även om det, mot all förmodan, skulle ligga till på det viset, motsvarar inte prestationen den här kontextens objektiva Värde-i-Sig.

Att Värdet-i-Sig är intrinsikalt, medför inte på något vis att det inte också, simultant, kan fungera instrumentellt.

Inom halvledande anslutna system kan missledande uppfattningar lätt uppstå. Detta kan enkelt undvikas genom att låta uttryck fungera såsom, i ett flödesschema, vattendelare, eller, i energirika nätverk, ”sockerbitar”.

En förklaringsmodell (som det kommer att visa sig längre fram) av flera möjliga:

Steganografins bör helt avsiktligt äga en teoretiskt anpassad motsvarighet, nämligen:

Steganologin: Läran om det Uteslutna Tredje.

Steganografi: Om ifall det instrumentella föremålet kan innehålla ett intrinsikalt Objektet-i-Sig (i vissa situationer kan det vara önskvärt att istället ersätta det tidigare uttrycket med: ”Saken-i-Sig).

Denna förädlade form av konst, vars smutsiga hantverk starkt kan erinra om på en tiosiffrig skala, gråzonen mellan vita lögner och svarta intentioner. Till exempel den legendomspunna ZigZag betraktades av välansedda och välutbildade överordnade och handledare (läs ”Reed” som efter ett möte med ZigZag uppenbarligen saknade sitt armbandsur) som, om inte ett indirekt förfarande av säkerhetsrisker, så farligt nära yrkesutövningar inom bedrägeriroteln, olagligt avbildning av skyddsmarkeringar omfattande av copyright-, material- och immaterialrätten, men också mer medmänskliga magiker, sympatiska (i avsaknad av empatisk förmåga) gatubedragare och burleska taskspelare vars obeskattade arbetsinkomster kan härledas till karismatiska projekteringar.

Detta föranleder den nästan retoriska frågan om varför en hantverksmässigt väl utförd förfalskning, utan tillhörande ex integro, kan vara minst lika imponerande som originalet.

(Repliken kan föreställa en tegelsten med oputsat murbruk kvar, funnen på en plats där ett hus just för tillfället träffas av, likt en Michel Foucoultsk pendel, då solens varma strålar ännu inte fått morgondaggen att dunsta bort, en skinande, rostfritt stålklot upphängd i en grov vajer som satts i svängande rotation från en fjärrkontrollerad lyftkran.)