Visst är det konstigt!

Vad kan det bero på?

Är att vara vänlig mot hundar, en social markering, eller en klassfråga?

Med min hund Finnigan har jag ett flertal gånger besökt Himmelska Hundar, vid Tessinparken, i ”Öfvre Östermalm”.

Både Östermalm och Hässelby är närliggande till frilevande natur.

Östermalm har Norra Djurgården, Kungliga Gärdet och vidare upp mot Lidingö.

Hässelby har Naturreservatet Grimstaskogen. Cirka 10 kilometer i omkrets.

”Naturreservatet” naggas ständigt i kanterna.

Avsikten med det är att skydda frilevande natur, djur och växter.

Tveksamt att projektet lyckas, eftersom Förbifart Stockholms tunnelbygge går under reservatets naturområde.

Till det kommer diverse Människans fritidsintressen, som skjutbana, båtklubbar, orienteringsklubb, kanotklubb, kolonistugeområde, badstränderna Maltesholmsbadet och Kanaanbadet, ridstall, ridvägar, joggingspår, utrymme för den senaste vurmen: fricykling i svårtillgänglig terräng. Ängen som öppet hundrastområde, utomhusgym på tre olika ställen (Maltesholmsbadet, start för en mängd spår, samt i närheten av Råckstarondellen). Därtill träningsplatser för Brommapojkarna och Bromma Girls, Ishockeytält, Koloniträdgårdsföreningar, Hässelby Slott, promenadvägar samt skogsområden där människor, enligt Allemansrätten och bestämmelserna för Grimsta Naturreservat, kan plocka blåbär, lingon, svamp, eller bara trivas ute i skogens ”Tysta områden”.

Till detta kommer plötsliga trafikljud från flygplan, helikoptrar, drönare, motorfordon, som bilar, motorcyklar, samt dem som i området planerar kommande projekt, som groddammar eller röjer upp kring vägar och stigar, där gamla träd fallit ner.

Den enda motivationen som lokalborna har om att bevara Grimstaskogen som naturreservat, är att: – ” Annars börjar man bygga här med!”

Hässelby, Vällingby, Grimsta och Råcksta är, på både gott och ont, områden som alltmer tiden går, kommer att urbaniseras för att ingå i Stockholms Citys stadsplan.

Något liknande finns inte på Östermalm, kring Lill-Jansskogen, Kungliga Gärdet, bort mot Lidingö värdshus, eller på Kungliga Djurgården.

Det är av betydelse med markeringen ”Kungliga”, eftersom markerna förr var avsedda som antingen Kungens jaktmarker, betesmarker, eller för utflykter som ”herdar och herdinnor”.

På Östermalm är det bra mycket lättare att promenera med hunden som sällskap.

Utan något hinder kan hundägaren gå in med hunden i Fältöversten, Sturegallerian, PK-huset, NK och Åhléns City.

En restaurang på Grev Turegatan har, för att visa sig tillmötesgående mot hundägarna, ställt ut en skål med vatten.

Bortom Kaknästornet finns Hundudden. En plats där hundägare kan samlas till hundkurser, hundträning och tester.

Inte långt därifrån finns en äng för hästar.

Självklart hundägare med hundar gå in i den mycket trevliga restaurangen Himmelska Hundar.

Maten är god till hyfsade priser. Fullständiga rättigheter. Trevliga möbler. Bra musik. Platser att sitta på, både inom- och utomhus.

Inne i restaurangen kan hundarna gå omkring lösa. De nosar på varandra, men många av dem är mest upptagna med att tigga matbitar från de gäster som betalat en rimlig summa för en godisskål till hunden.

Himmelska Hundar har också ett innersta rum, där hundägaren, då hunden fyller år, kan, med den fina personalens omhändertagande, fira hundens födelsedag eller annan högtid.

I samma hus, men en annan ingång finns både en liten butik, samt en hundtvätt som ser ut ungefär som en större tvättmaskin eller gammaldags fotoautomat.

På ett skåp finns ett antal programknappar för sköljning, schamponering, avsköljning samt fön, värmetork.

Hunden går in i en akvarieliknande, vattentät, låda. I den kan hunden stå tryggt och säkert, utan att, som i ett badkar, halka runt eller försöka komma bort från obehaget.

Att ha hunden lös, inom rimliga gränser, väcker ingen märkbar irritation.

I Tessinparken samsas solande människor, de som spelar olika utespel, lekande barn kring fontänen, människor som har utflykt, sitter och vilar på någon bänk och, eftersom hundägare faktiskt inte är en annorlunda slags människor, hundägare och deras tvåbenta eller fyrtassiga sällskap.

Promenadstråken kring Karlaplan har ett rikt folkliv.

På Karlavägen bort mot Humlegården, eller Narvavägen, förbi Oscarskyrkan, Historiska Museet och Djurgårdsbron över till Nordiska museet, Biologiska museet, Gröna lund och Skansen är välbesökta områden, inte bara av flanörer och barnvagnstrafikanter, men också hundägare med ekipage.

Från Sibyllegatan och ner mot Östermalmstorg, Humlegårdsgatan och Kungliga biblioteket, vandrar gott om jyckar. Inte heller ovanligt eller upprörande att några av dem leker och springer runt i Humlegården.

Detta är naturligtvis, enligt Stockholms stads regler, ”förbjudet”.

Som hundägare blir man med tiden en faktaresistent teflonpanna.

Med tanke på hur mycket Hunden betyder för människor i olika situationer under livets gång, är det mer förvånande, än självklart, att det finns så få, riktiga hundrastplatser.

Av något egendomligt skäl, har stadsplanerare fått för sig att hundarna gillar att springa på platt, gärna väl stampad, jordmark.

Människor, liksom hundar, behöver röra sig inte bara på platt mark, typ asfalt eller fotbollsplaner.

Kroppen rör sig bäst över stockar och stenar, där också Människans och Hundens uppmärksamhets grad ökar.

Visst är det bra med Agility för samspelet ägare och hund, men Paradiset för en hund och förhoppningsvis även en ännu fysiskt rörlig hundägare, är att röra sig i sådana marker dit ingen landskapsarkitekt eller stadsplanerare vänt sina kreativa och innovativa blickar.

Vi människor har en benägenhet att hålla oss innanför trygghets- och bekvämlighetszoner.

I det högteknologiska, digitala, välfärdssamhället har man glömt bort att ”lite skit resar magen”, ser till ett välfungerande immunförsvar (där även mikroorganismer och annat som tillhör kroppens normalflora, ingår) och att vi människor faktiskt mår bäst av fysisk, psykisk och andlig ansträngning, där varken negativ stress eller kortsiktig effektivitet kan överta kommandot över våra enskilda liv.

När människor i storstäder och ytterområden planerar sitt fritidsliv, finns sällan hundarna medräknade som medaktörer i intentionen.

Till skillnad från oss ”väl tämjda” civiliserade och domesticerade människor, har hundarna, så gott som alla, åtminstone det första levnadsåret, en instinktiv frihetslängtan.

Det vore så gott om våra ständiga försök att åtgärda deras naturliga längtan, gick att genomföra, men det blir desto värre när vi, helt av egen fri vilja, försöker innesluta oss i säkra och trygga utrymmen innanför fyra väggar, ett fåtal fönster och ingen direktupplevelse av vare sig dagsolen, fullmånen eller vintergatans alla galaxer, stjärnor och solsystem.

I dessa Corona/covid-19-tider, borde Hundarna inte bara ses som något socialt ”nödvändigt ont” utan till och med betraktas som ägarens och hela samhällets försök att, både genom ”Medveten Närvaro” eller ”Skogsbad” kunna ge oss själva och varandra tillåtelse att oplanerat vistas inom sådana områden där ingen trafik finns, eller där hundarna, och människor, kan ses som ett ”hinder i utvecklingen”.

Kanske att frågan ligger inom oss, mycket djupare än så?

Från den tid då Människan fortfarande var nomad och livnärde sig och sina anhöriga på samlande, jakt och fiske?