I samband med Corona/covid-19 pandemin, är det två saker jag inte förstår.

Bristen på betoning av vårt, var och ens, immunförsvar.

Bristen på information om hur vårt, var och ens, beteende påverkar och påverkas av socialt liv.

Betydligt mer handlar om, antingen ett välfungerande vaccin, eller hur karantän och isolering påverkar oss, var och en, fysiskt, psykiskt och andligt.

Vad kan det bero på?

Sannolikt är det så att journalister, forskare och informatörer idag, är ”flockdjur” och ingår i ett ”flockbeteende.

Journalister vet hur väl uttrycket ”drevet går”, betyder för professionellt arbetande scoopsökare.

Det gäller att vara först, men varför söker då alla samtidigt på samma ställe?

Troligtvis därför att det är ett av flockens största, gemensamma, drift och instinkt.

Där en verkar ha funnit något av intresse, flockas snart de andra också.

Det är en av förklaringarna till varför pandemin sprider sig så fort.

Flockens socialt betingade spanare, frågar, kanske alltför sällan, hur introverta, högsensitiva samt andra särlingar har klarat sig det dryga halvår som Corona/covid-19 har spritt sig.

Är inte varje pandemi beroende av hur de lever som är bäst lämpade för att insjukna i virusangreppet på immunförsvaret?

Tidigare allvarliga smittspridningar följer samma mönster.

Pesten spreds av råttor som hade smittbärande loppor på sig.

Där det fanns tillgång på sådant som råttorna livnärde sig på, borde, logiskt, pesten ha spridit sig betydligt hastigare, än i glesbygd och ödebygd.

Något liknande beteende borde också kunna spåras av forskare inom Beteendevetenskapen i modern tid.

Vilket beteende har de som mest effektivt sprider Corona/covid-19 ut till den närmaste omgivningen?

Knappast ensamma korsordslösare, pusselläggare eller naturintresserade vandrare.

Samhället är beroende av människor som vill samarbeta.

Tidigare var många företag samt anställda kritiska mot utvecklingen av distansarbete. Att arbeta tillsammans, träffas vid kaffeautomaten, samtala om ditt och datt i fikarummet, äta lunch tillsammans och kanske, om tillfälle gavs, gå ut på en After Work Happy Hour, för att ta en öl.

Familj, vänner, släkt och bekanta kom i andra hand, då det dagliga sällskapet av arbetskamrater gav rutiner och socialt utbytbar information mellan i samhällsmedborgare som i det civila livet, saknade djupare anknytningspunkter.

Med Corona/covid-19 förändrades livsvillkoren i vardagslivet.

Mannen satt hemma och arbetade.

Kvinnan satt hemma och arbetade.

Barnen var hänvisade till distansundervisning och, kanske träffa kamraterna i närheten av bostaden.

Medborgarna upplevde hur ”samhällskittet” var i upplösning.

Kreativa äventyrare har i alla tider vågat sig utanför bekvämlighets- och trygghetszoner.

Efter ett år av omväxlande chocker inför möte med det okända, och förhoppningar om att krisen snart ska vara över och allt återgå till så som det varit förut, inser nog fler att hellre röra på sig, än att förbli i inlärt hjälplöst läge.

Än så länge är medborgarna präglade på att hålla sig inom konventionens råmärken, men, om utvecklingen fortsätter på samma vis som nu, kommer alltfler att söka efter alternativa vägar.

Hur ska Samhällets beslutsfattare hantera den situationen, då de själva med hög sannolikhet har inordnat sig inom samma begränsningar som alla andra inom samma ”Flock”?