Teckenbehandlarens blygsamt lågt ställda förhoppning är att någon av slumpens skördar utvald, för att ta den första som anmält intresse ur minnet, en handelsresande agent som just nu befinner sig på resande fot mellan två, på X-axeln markerade, punkterna ”a” samt ”b”.

Ett slumpmässigt urval har funnit en Gemene Man som består av den enda tillgängliga för den här utsagan.

En personligt tilltalande agent som efter ihållande frågor om personuppgifter, önskar förbli (under täcknamnet Anton Svensson) anonym och därför vägrat att tillhandahålla avsedda svar på integritetskränkande spörsmål.

Resultatet blir att, med omedelbar verkan, utnämna den onämnbara representanten för kategorin ”Gemene Man” till den klassiskt användbara pseudonymen: ”John Doe”.

Vid den här tidpunkten kunde förstås inte Fanny ana sig till att styvbrodern Joe var i antågande.

John Doe, som i själva verket försörjer sig på något helt annat, har som arbetstitel: ”Verkställande Handelsagent i Bortre Orientens Boxershorts”.

Agenten John Doe (alias täcknamnet Anton Svensson), en passionerad missionär i försäljning av extravaganta, lingvistiska, vintage lingerier utan behörig dos arsenik, främst avsedda till att uppväcka ett överdrivet, oroväckande intresse för vad som kan döljas inunder täckelsen, står med ena benet i ankomsthallen och andra foten i avgångshallen.

Än så länge har inte den i nuet pågående resan tillfört agentens enahanda liv en minsta antydan om något nytt att hugga tänderna i.

Detta, ska vederbörande snart nog bittert få erfara, tar strax en annan vändning.

Som när det gäller alla hittills beprövade tidsfördriv, har agenten genom egna erfarenheter kommit fram till att ansträngningen i sig har högre värde, än både utförandet och resultatet.

Ungefär som en idog läsare av Voltaires samlade verk också kan uppleva tillfredsställelsen efter intagandet av eget biodynamiskt odlad, som ersättning för kamomillteet, ängssyresoppa.

Den som ska hängas, drunknar inte i postförskott, men i överensstämmelse med försiktighetsprincipen bör objektet undvika att låta tungan slinta och därmed hålla tand för lingua.

Kan klarspråket uttryckas mer definitivt?

I tillståndet mellan rigorösa, rigida, tveksamheter påkallar en envist återkommande idé med tillrop om nödbedd bekräftelse.

Just nu befinner sig aktören på en terminal som skulle kunna vara vilken som helst. Scenariot skulle kunna vara hämtat från en roadmovie, men Doe är på väg mot okända mål på okänd ort.

I terminalens vänthall finns en bookshop med till och med fyra boksnurror utanför.

Minimalismens företrädare framkallar hos Postfuturisterna en bristande tillit till apokalyptiska förutsägelser om oförutsedda vanföreställningar.

Bookshopens ägare har som affärsidé att, mot ersättning från försäkringskassans valutatvättomat tillhandahålla pocketlitteratur eller anmärkningsvärt uppseendeväckande magasin till för, antingen exekutiva marknadsaktörer, eller utmattade globetrotters, lätt och bekvämt före avgång, eller, betydligt senare i flygkabinen, ska kunna försjunka i en hypad historia från arla forntid till senaste nuläge.

Redan omslaget utlovar antydningar om fördomsfria visioner bortom och utanför förlorade illusioner.

John Doe upplever ett estetiskt prekärt ögonblick. Med irrande blick samt en blåsa som när som helst forcerar Does på upphällningen, avrinningssystems motståndskrafter, söker agenten efter Upplysningens informationsdisk.

Situationen kräver av vederbörande att med stelbenta krumsprång tillryggalägga sträckan på en så där tio meter fram till en serviceinriktad tjänsteande.

Hals över huvud och andan i halsen av trängande behov, finner agenten den så hett eftertraktade, instrumentella, objektifierade delmålbilden.

Den lättillgängligaste av serviceinriktad personal bär en skylt på bröstet, i just det här gällande fallet, med det tvetydigt könlösa namnet ”Dominique”.

Om arbetstiderna varit annorlunda, kunde skylten ha upplyst den informationssökande att, den just den här dagen, skulle egentligen, den också utrustad med ett tvetydig beteckning, ”Tony” välvilligt, med artiga fraser, besvarat frågan om var, det mer sedelärande ”badrummet” fanns att finna.

Tony, som just nu, efter en helkväll på örat, upplever hur en överaktiv kopparslagare bankar in vett i dennas skalle, har i efterhand frånsagt sig dagens arbetstillfälle.

Detta ensidiga beslut leder oundvikligen fram till, för studenten av tvärvetenskaplig humaniora, Dominique, att än en gång kunna ersätta den sedvanliga nudelsoppan med något mer invärtes näringsrikt.

Dominique befinner sig i yrkesrollen som professionellt ansvarig för att de väl instuderade replikerna är entydiga, okomplicerade och inte alltför tillstötande motbjudande.

Adjektiven haglar som spön i backen. Med världsvan, belevad, välanpassad röst anger humanisten platsen där händelseförloppet inte, om verkligheten instämmer med minneskartan och tidtabellen, påverkas av en oförutsedd profetia.

Doe, som är mån om både originellt utseende och anseende, fullföljer rekommendationen till punkt och pricka.

Eftersom Dominique inte har något annat för händerna, följer denna den olycksförföljda med en diskret, men ändå medkännande och inkännande, icke arrogant, men ändå överseende bevakning.

John Doe, som alls inte anser sig tillhöra gruppen ”Förvirrande Osäkra”, håller just på att dra i dörrhandtaget, då ögonen faller på en anvisning om att interiören bakom, främst är avsedd för resenärer vars fysiska tillhörighet ingår i mängden av motsvarande könsattribut, som i nedsättande, diskriminerande sammanhang, av den otillfredsställda angivaren villigt associeras till en sådan naturlig fotbeklädnad fördelad på fyra, som ett nordafrikanskt rid- och lastdjur med en eller två seriekopplade puckelryggar, vars gång anses ge samma effekt som, antingen en oceanångare eller sengångare, i högre sjö än normalkurvan anger.

Trots att platsangivelsen ska räknas som könskvoterad och att lika lön för lika arbete är och förblir en ouppnåelig målsättning kan ansvariga motvilligt instämma i och, utifrån egna erfarenheter, bekräfta att utrymmet i jämförelse med motsvarande för det otäcka, är osedvanligt begränsat.

Utanför det andra stället står en bemannad kö av samma anledning som agentens.

Doe inser omedelbart att de verkar vara ute i samma prekära ärende som vederbörande och kan därmed fastslå att hålet i väggen oundvikligen leder in i ett mer funktionsdugligt är tidigare nämnda.

Does alias visar sig vara mer än riskfritt. Det betecknande är avgörande mindre flexibelt än Gemene Man, som kanske alltför egocentriskt självupptagen, uppfattar hur de intensifierade högljudda signalerna från vattenkastarens autonoma nervsystem gör sig i allt tilltagande grad påminda, påverkar Does välbalanserat harmoniska agerande.

Om ifall agenten vrider timglaset tillbaka till åtta slag, kommer antagonisterna kunna tillägna sig sakinnehållet, men inte innebörden.

Med andra ord, så kan det sympatiska nervsystemet upplevas som alltmer osympatiskt. Med enträgen avsikt att först förneka, därpå distrahera och som en sista försiktighetsåtgärd, uppgivet avleda, stannar agenten utanför bookshopen, bläddrar förstrött i ett litterärt verk med mer tvivelaktigt utseende, än innehåll.

Nöden saknar lag.

Doe stannar uppgivet utanför en bookshop utan angivet namn. Agenten bläddrar förstrött i en trycksak av, av framsidan att döma, otvetydig karaktär.

Enda tillhygget mot en allt tilltagande, men än så länge hypotetisk, förnedring, forcerar Doe till att tveklöst hugga tag i exemplaret.

Meningens fördröjda effekt uppstår först efter ett antal upprepningar med andra ordval.

På god väg bort från sina sinnens fulla bruk, tar den handlande agenten till sig en volym av verket och, med hastiga steg, återtar sin plats i kön. Angivelsen fram till pärleporten är allt annat än lustfylld.

Med magkänslan som riktare höjer Doe förvånat upp blicken och inser omedelbart att han just intagit plats nummer ett i kön.

Emellertid kan den behovsprövade uppleva vanäran då den ytterst ansträngda, sannolikt, ringmuskulaturen, passivt tillåter en första droppe från vattenkastaren att utmynna i de tartanrutiga boxershortsens grenverk.

Utan att kolportörens biträde hinner reagera, tar Doe trycksaken för given och låter utskriften förbli obetalbar.

Doe är alldeles för till sig i trasorna, för att kunna utföra ett existentialistiskt val mellan å andra sidan kroppens behov, och å andra sidan, den andliga spisen. I valet och kvalet låter agenten den inte särskilt intresseväckande lättviktaren slinka ner i yllerockens högra ficka.

Av en närvarande uppmärksam omgivning skulle handlingen kunna uppfattas som den i folkmun omnämnd i juridisk terminologi, bevittnade ”Snatteri”.

Då ingen vän av ordning inlämnat en anmälan inom rimlig tid efter händelsens avgörande slut, kan Doe uträtta sitt ursprungliga ärende i lugn och ro.

Var och en av Läsare/Tydare som, någon gång under livets enkelriktade gång, erfarit samma befrielse från krampaktiga inre spänningar, vet hur lättnaden efteråt kan upplevas som en skänk från ovan.

Medlidandets tidevarv är ännu inte förbi.

Efter uträttat ärende hämtar Doe andan. Enda återstående obehaget består av känslan hur den sista droppen sugs upp av Fair Play-bomullstyget. Till en första början är effekten minst sagt obehaglig, men bara efter några sekunder har den inordnats under rubriken ”Förlåt och Förgät”.

Återställd till nuläget inser Doe gällande faktum. I en opersonlig och steril lounge finns inget tillräckligt stort utrymme för vare sig rast eller ro.

En högtalare som sett sina bästa dar passera revy, sprakar till. Ut ur den hörs en gäll, men sprucken, effeminerad efemär stämma som informerar Doe och alla andra på avgång, att första utropet nu är avklarat. Efter följer en angiven tidssignal och klarsignal. Väntans tider har äntligen erkänts som förbigångna.

Väl ombord i farkosten intar samtliga sina förbokade placeringar. En parant stewart beskriver hur var och en bör agera om farkosten råkat hamna i dålig karma.

Längst fram i cockpiten sitter en alltför påstruken flygkapten. På passagerarplatsen håller sidekickern dagens meny i sin hand. Autopiloten förses med förutsägbara programpunkter.

Om inget förutsett inträffar, kommer turen följa de invanda rutinerna och väl framme vid resans slutpunkt, ska resenärerna traditionsenligt avtacka samtliga i cockpiten för att färden genomfördes utan plötslig självspillan.  

En olycka inträffar lättare än Gemene Man i allmänhet tror. Farkosten med samtliga passagerare genomgår ett antal förvånansvärt överraskande händelser. En kedjereaktion som inte ens den svarta lådan hinner med att överföra i binära, utraderade respektive utjämnade, talserier.

Ödet, som också tjänar som Bank, sitter med full hand och bara inväntar ögonblicket att ta hem sista utkastet.

I överenstämmelse med gravitationskraftens inverkan på flytande vätskor, tvingas den överförfriskade arvtagaren med Mercurius vingar på skärmmössan uppsöka ett annat ställe.

Sidekickern, med en populärversion av flygsimulator i sin padda, utnyttjar autopiloten som en digitaliserat bollplank mellan luftgropar, molntappar och temperaturfall.

Alltför sent inser Andrepiloten hur simulatorn inverkar på autopilotens färdbeskrivning. Paddan överför skräckfyllda scenarios till den självstyrande datorns processor. Med facit i handen inser var och en av Crethi och Plethi att autopiloten närmar sig överbelastningens bortre gräns. Autopiloten, med dess begränsade kapacitet till att särskilja verklighet från dikt, misstolkar spelsimulatorns signaler som om de överensstämde med utslag av gällande fakta.

För att dra ner på onödiga utgifter, har flygbolagets ekonomiavdelning låtit snålheten bedra visheten och därmed bortsett från att oförutsedda kostnader kan stjälpa ett helt lass.

I tätt samarbete med en för tillfället inhyrd, teoretiskt sinnad gymnasieingenjör, har de införstådda i samförstånd enats om vilka filer som bör betraktas som överflödiga, energislösande och därmed överdrivet systemkrävande.

En något förhastad slutsats som oavkortat leder fram till att icke kompatibla enheter diskriminerar sådana elektroniska impulser vars främsta syfte är…

Framtiden utgörs av en permanent klipphängare.