Endast negativt stressframkallande tvivel om tillräcklig framkomlighet, utstakar gränsernas råmärken. Det finns flera medel till att råda bot mot kommande, desinformativa, varsel.

Ett, i jämförelse med mer beroendeframkallande där symtom och biverkningar ingår som införlivande effekter, oskyldigt, men ändå effektivt substitut, består av inbillade, smått chockerande upplevelser, som också utanför gruppen av redan frälsta, också för de oinvigda kan förespegla icke trovärdiga fenomen, typ: ”Uppseendeväckande beteenden där improviserade risktaganden är utblandade med romantiska inslag.”

Den så tidigare, av konnässörer och kulturellt exkluderande, negativt kritiserade kiosklitteraturen, vann med tiden ett högre anseende.

Kiosklitteraturens förebilder fanns i sådana texter som utforskats av delikata skribenter med steganografiska intentioner, uppvigla Detektiven Allmänheten mot medlemmar av det högre ståndssamhället.

I tryckta texter som i vår cybernetiska värld skulle utmärkas med versalerna ”XXX” kunde prerevolutionära provokatörer i skrift förmedla till pöbeln hur Kungamakten, Frälset och andra av guds representanter på Tellus, fördrev sina, så småningom avhuggna, själars livsstil bakom lyckta dörrar och täta skott. Även i nutiden kända exempel på oanständiga typografer utgörs av original som Restif de la Bretonne och Marquis de Sade, samt deras senare epigoner, företagsledaren och idealisten Hefner, samt den mer hårdförda, men fördomsfria, nihilistiskt välansedda markbrytaren Flynt.

Dubbelmoralens väktare äger en rent ut sagt socialdarwinistisk förmåga till kreativ skapande anpassning. Strukturkritiker som Wilde och Stevenson skrädde inte orden. Både Dorian Gray samt Doktor Jekyll uppvisade sådana karaktärsdrag som bekräftade kulturelitens omedvetna behov av schizoid vankelmod.

Välansedda medborgare och ihärdiga förespråkare av Drottning Victorias uppfattning om hur anglosaxiska arvtagare, då kronvittnen lyste med sin frånvaro, ingick som medlemmar och maskulina bröder i slutna sällskap, typ ”Even Bellmans”.

Deras gemensamma meningar förutsade kommande existenser som John Does kvinnliga motsvarighet och äkta hälft ”Jane Doe”. Denna paranta exemplars främsta uttrycksmedel inneslöts i formlösa livstycken och den tidens motsvarighet till senare korsetter.

Jane Doe var en hängiven beundrare av ekvivalenter som ingick i sekretessbelagda iscensättningar av ”Svenska Sekreterarklubben i Lausanne”.

Då, äntligen, efter många om och men, John Doe mötte sitt livs kärlek, ingick de omedelbart i en symbiotisk förbindelse där den enas svit bestod av höger förmak och kammare, och den andras av motsvarande på vänster sida. Då de upplevde ett extasiskt rendez-vous, slog sinusknutan så många dubbla slag att den nästan upplöstes i mitosiska celldelningar.